Alla går och metar

Om metadebatt var en olympisk gren hade Sverige troligen varit mästare. Vi hade alldeles säkert fört en livlig debatt om huruvida det är rimligt att föra en debatt om metadebatt som olympisk gren.

Ingen formfråga, ingen yttrad dumhet, inget perifert etikettsbrott är för litet för att inte kunna skymma också de mest brinnande sakfrågor.

Varför debattera migrationspolitiken när en programledare i Agenda ställer frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?” Indignationsekvilibristen kan påpeka att det kan uppfattas som kränkande för invandrare och ”Men det får man väl inte säga i det här jävla landet”-falangisten kan vifta med armarna och säga sig ha fått bekräftat vad man verkligen ”inte får säga i det här jävla landet”.

Därefter kan andra sidan kontra med att den som klagar över att ”man inte får säga detta i det här jävla landet” inte ägnar sig åt annat än att säga just det som inte får sägas. Varvid debatten tryggt kan lämna all beröring med sakfrågan. I åsiktskorridorsdebattens åsiktskorridor finns det alltid en intellektuell återvändsgränd till.

Det hela påminner om leken där två eller flera personer varvar sina händer ovanpå varandra och där den som är längst ner i högen flyttar sin hand högst upp. Det är en sysselsättning som kan driva upp adrenalinnivån, men som i övrigt saknar mening, vinnare och naturligt slut.

Metadebattåret 2022 har inletts starkt. Samtidigt som ett grannland invaderats av en aggressiv imperialistisk militärmakt och ett antal stora svenska städer skakas av kravaller så har svensk samhällsdebatt tryggt placerat sig snett ovanför.

”Många kommer att vara kallade. Inte minst för att debattera debatten.”

I Natodebatten möts föreställningen att ett medlemskap inte debatterats tillräckligt mycket med stor vördnad. Att säga sig vilja höra fler ”kritiska röster” är höjden av klokskap. Vad dessa kritiska röster skulle säga är sedan mer oklart. Och varför den som efterlyser kritiska röster inte själv vill vara en kritisk röst framgår sällan.

Det är en efterfrågan på en samhällsdebatt man själv inte avser att delta i. Lite som att sitta på läktaren och ha synpunkter på dem som håller på med den tidigare nämnda leken med händer. ”Varför är det inte fler händer med i leken? Jag saknar många viktiga händer!”

Samma gäller påskupploppen. Ett hundratal poliser skadades i våldsamma kravaller där en pöbel riktade dödligt våld mot representanter för den svenska ordningsmakten. En möjlighet hade varit att polisens agerande skulle nagelfaras, dess resurssättning diskuteras och det politiska ansvaret utkrävas. Sittande regering har ju ändå just suttit i snart åtta år.

En vecka senare handlade debatten i huvudsak om hur ett uttalande av Ebba Busch skulle tolkas. Men också om det var rimligt att debatten handlade om hur ett uttalande av Ebba Busch skulle tolkas. Samt om det faktum att tolkningen av det uttalande som Ebba Busch gjorde i betydande grad byggde på en kreativ klippning av SVT. Eller inte.

Debatten hade därmed för länge sedan lämnat obehagliga frågor kring statsmaktens kontroll över gator och torg, ett samhälle där det finns tillräckligt många som vill rikta dödligt våld mot blåljusmyndigheter och vilken roll islamism och migration till äventyrs skulle kunna spela för detta.

Vad beror detta på? En förklaring är att det gör ont att ha uppfattningar och ta ställning. Varje fråga har ”ena” och ”andra” sidor. Den som tar ställning riskerar att bli attackerad av dem som inte tar ställning.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

En annan är naturligtvis en närmast endemisk oförmåga att ens försöka ta ansvar. Regeringsföreträdare som i normala fall med andan i halsen jagar efter kameror och mikrofoner, tillåts uttala sig via skriftliga meddelanden och pressekreterare. Det som hände visade sig vara ”oacceptabelt”.

När detta går i tryck gissar jag att vi nått några ytterligare pinnhål upp på metastegen. Antagligen kommer ”Medias roll”, ”Polariseringen av vårt samhälle” eller ”Trump” vara huvudtemat i diskussionen. Många kommer att vara kallade. Inte minst för att debattera debatten.

Ni som har vana från rådande metadebattdramaturgi har naturligtvis genomskådat den här krönikan för länge sedan. Inte heller den handlar om Nato, polisens befogenheter eller Koranbränningens principiella status ur ett yttrandefrihetsperspektiv.

Jag lägger helt enkelt med denna krönika min hand överst. Nu är det någon annans tur. Tillsammans flyttar vi runt talarstolarna i debattsällskapet på Titanic.

Fredrik Johansson

Senior director på Hallvarsson & Halvarsson.

Mer från Fredrik Johansson

Läs vidare