En späd bladrosett sticker upp intill lord Kitcheners gamla bostad vid Carlton Gardens i London. En vårvind leker med träden utanför Institute of Government Studies, men inne i huset råder iskyla.

”Det här är min bästa skräckgraf. Om ni trodde att det skulle räcka med några tuffa år under Cameron tror ni fel. Vi kommer att behöva skära både djupt och brett i den offentliga sektorn fram till 2020. Och då smäller pensionsbomben.”

Presentationen görs av Sharon White, en elegant kvinna som ansvarar för ”public spending” vid det brittiska finansministeriet. Åhörarna, i huvudsak seniora tjänstemän inom offentlig sektor, ger ett sammanbitet intryck. Ändå är ämnet för konferensen framåtsyftande: Kan akuta besparingar nu leda till en mer hållbar välfärd om tjugo år?

Moderatorn ber mig att komma upp på scen, och sammanfattar den svenska modellen som ”ett exempel på att det går att förena sammanhållning, kostnadsmedvetande, solidaritet och egenmakt”.

Jag bekräftar att det stämmer. Än så länge.

”Vi är de första individualisterna och det var vi som trashade folkhemmet.” Så inleder Eva Franchell, ledarskribent på Aftonbladet och författare till boken Partiet sin kria över socialdemokratins kris.

Citatet skulle också kunna beskriva den draksådd som statsindividualismen bar med sig in i välfärdsbygget. Beroendeöverföringen från familj till stat gick märkligt smidigt – för många fyrtiotalister var befrielsemotivet påtagligt. På papperet var också staten en mindre sträng överhet; där släkten tjatade om förpliktelser uppmuntrade politiken medborgarna att kräva sin rätt. Samtidigt återföddes gamla konflikter i ny tappning. Även de nya makthavarna visade sig intresserade av att förmana och kontrollera. Inte heller staten var fullkomlig.

Tage Erlander verkar ha förstått den politiska dynamiken bättre än andra. Men han insåg knappast hur ”de stigande förväntningarnas missnöje” skulle påverka den offentliga sektorns framtid. Uttrycket beskriver hur en offentlig insats ofta föder nya krav på ytterligare statliga åtaganden. I dag har vi kommit till en punkt när förväntningarna i sig driver fram en diskussion om hur det offentliga uppdraget måste begränsas.

Under mitten av 1980-talet började även socialdemokrater fråga sig om staten möjligen hade blivit en väl dominant pater familias. 1990 presenterades en utredning, beställd av Ingvar Carlsson, som för första gången frågade medborgarna själva vad de tyckte om sina möjligheter att påverka sina livsvillkor och de tjänster som stat och marknad erbjöd. Plötsligt ifrågasattes den sociala ingenjörskonsten uppifrån. Fanns det ett värde i medborgarnas krav på handlingsutrymme? Kunde missnöje vara konstruktivt?

I en blandekonomi, fastslog Maktutredningen, har medborgaren inte bara rätt till den kollektivistiska maktutövningen, till ”lika möjligheter att tillsammans med andra delta i samhällets utformning”. Medborgarna har även ”rätten att själv påverka utfallet till sin egen förmån”- att ta egna initiativ.

Just denna möjlighet upplevdes som tämligen teoretisk i kontakten med 1987 års välfärd. Allra minst inflytande ansåg skolbarnsföräldrar att de hade över undervisningen och över valet av skola., och det var också i denna grupp som missnöjet var mest uttalat. Även sjukvården utmärkte sig som ett område där medborgarna upplevde sig som mycket röstsvaga.

År 1998, sex år efter det att regeringen Bildt sjösatte den valfrihetsrevolution som syftade till att minska ”vanmakten” i välfärden, gjorde SNS (Studieförbundet Näringsliv och samhälle) en uppföljning. Efter år av nedskärningar i finanskrisens spår var missnöjet med välfärdstjänsterna större än i den ursprungliga utredningen. Men frustrationen hade nu kanaliserats i en ökad aktivitet, både genom försök till påverkan (”voice”), och genom utträde (”exit”). Därmed bekräftade undersökningen det som många misstänkte skulle bli resultatet av valfrihetsreformerna: medborgaren började bete sig som en kund. I stället för att solidariskt bita ihop tog man bokstavligt sin Mats ur skolan.

Detta var ett viktigt framsteg. Möjligheten att välja bort är ofta viktigare än rätten att välja till. Samtidigt beror det ena på det andra: i en bristsituation existerar ingen valfrihet. Och omfattningen av välfärdsåtagandena bestäms inte av marknadens aktörer, utan av vilka resurser som finns tillgängliga.

Sedan alliansen kom till makten 2006 har förstärkningen av valfrihetsreformerna motiverats med tre huvudargument: att de ökar tillgängligheten, att de ökar kvaliteten och att de ökar egenmakten. Skälen är goda. Bristen på konkurrens i välfärden orsakade slöseri, vanmakt och inlåsningseffekter. Folk dog i sjukvårdens köer även under monopoltiden.

Samtidigt är det problematiskt att reservationslöst framhålla ökad tillgänglighet som paradargument för valfrihet – åtminstone så länge som systemet är offentligt finansierat. Välfärdens organisation måste innehålla ransonering, dels därför att alla anspråk inte är legitima, dels därför att resurserna är ändliga.

Långsiktigt är inte den inneboende systemrisken i vår välfärdsmodell att vård- och omsorgsföretaget Attendo skulle ”ha fri dragningsrätt på skattepengar”, som vänstern gärna vill göra gällande. Långsiktigt ligger risken i att brukarnahar fri dragningsrätt på varandras pengar, samtidigt som den faktiska kostnaden för varje tjänst är dold. När maxtaxan inom barnomsorgen ligger still år efter år glömmer man att varje nytt, kostnadsdrivande krav innebär hårda prioriteringar i verksamheten. På så vis försämras kvaliteten i välfärden successivt, samtidigt som vi eldar på en utveckling där en allt mindre betalningsvillig medelklass ställer allt högre krav.

Grundplåten i vårt sociala kontrakt –?den offentliga finansieringen – ifrågasätts egentligen aldrig, allra minst av borgerliga politiker. Kundvalslösningarnas legitimitet vilar på att alla, oavsett plånbok, garanteras en möjlighet att välja. I grunden är det en klok blandekonomisk kompromiss mellan rätten att ”påverka till sin egen fördel” och ett system som premierar sammanhållning och social rättvisa. För skolans del är lösningen suverän.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Det innebär inte att alla välfärdstjänster måste bekostas enkom via skattesedeln för att vi ska kunna hävda att vi lever i ett anständigt land. Tvärtom är det för att kunna garantera en god välfärd för alla som verkligen behöver den som vi måste prioritera.

Att sjukvården är offentligt finansierad utgör ju heller ingen garanti för likabehandling. I vissa landsting kan en patient med starr välja bland ett basutbud av ögonlinser, medan andra erbjuder bättre linser om patienten står för mellanskillnaden själv. Det är i avgränsningen av det offentliga ansvaret som den principiella frågan blir verkligt brännande.

I krisländer runt om i Europa ser man med avund på ett land som har organiserat sin välfärd efter en rationell och rättvis kompromiss, vars statsfinanser är goda och konflikterna förhållandevis få. Nog har vi också skäl att vara stolta.

Men man ska också komma ihåg att det finns risker med att leva i den bästa av världar. Den brittiska tidskriften Economist, som nyligen beskrev den nordiska modellen som ”the next supermodel” har hyllat den svenska medelvägen förr. Då kallades det den tredje vägens politik, och anfördes av Kjell-Olof Feldt.

Sedan kom kraschen.