Men nu går liarna inne på de redaktioner som har klarat sig, till och med New Yorker, tidigare skyddad intellektuell verkstad i Condé Nast-imperiet, måste skära ned. Nu under vintern jäser det inne på Washington Post, som alltid har kunnat skryta över att både vara en lokaltidning och ha omfattande politik- och utrikesbevakning. En tiondel av personalen har erbjudits avgångsvederlag och flera välkända bylines kommer att försvinna. Lite hårdraget kan det vara en speciell variant på en sanning om Donald Trump som har förstört livet för så många han stött på i såväl affärslivet som politiken. Under hans år som kandidat och president steg tidningens intäkter och kurvorna över digitala trafiken pilade brant uppåt. Men denna Trump bump förbyttes i en Trump slump och varslen kom alltså.

Under den perioden hette chefredaktören Martin ”Marty” Baron, och han skildrar nu sina dryga åtta år på posten i en tjock volym, Collision of Power. Baron tillhör den lilla skaran amerikanska journalister som har porträtterats på film. Huvudrollsinnehavaren i Spotlight, Liev Schreiber, passade ganska precis in på Barons beskrivning av sig själv – ”ansat grått skägg, ett huvud fullt med ulligt hår, surmulen och fåordig”. Den filmen handlar om avslöjandena i Boston Globe om utbredd och långvarig pedofili inom den katolska kyrkan. I en annan film, The Pulitzer at 100 från 2016, spelar Baron sig själv. Antalet sådana priser som gått till de tre tidningar han har lett (först Miami Herald, sedan Globe och Post) uppgår till hela 17.

Marty Baron inleder med en beskrivning av en middag i Vita huset med Donald Trump som ansträngt charmig värd och ett par höjdare från Post samt tidningens ägare Jeff Bezos som gäster. Budskapet från klanen Trump var otvetydigt: tidningen ingick i fiendelägret. Vårt jobb, understryker Baron, bestod som alltid i att granska och ställa administrationen till svars. Men för presidenten och hans krets gjorde denna ”den mest grundläggande journalistiska uppgiften, oss till oppositionen”.

När middagen började, klockan 19, hade tidningen publicerat nyheten om att specialåklagaren höll på att granska svärsonen Jared Kushners kontakter i Ryssland. Nästa morgon ringde Kushner till koncernchefen (eller publisher, som det kallas även på svenska) Fred Ryan och Trump själv till Bezos för att be honom att vara ”more fair to me”. Något som kanske gick an när det hade med galapettrar på tabloiderna i New York att göra, men definitivt inte i politikens Washington, där det snarare kunde ha motsatt verkan, och inte hos Bezos.

Eller som Baron säger: ”Vi hade en ägare som inte kunde strykas medhårs eller tvingas till eftergifter av president Donald Trump. Vi skulle behöva honom för det. Och vi skulle behöva honom för något annat, att rädda Post från ruinen och det oundvikliga slutet, journalistisk irrelevans.”

Barons ärliga bok är en nyttig repetition av några av de mest dramatiska amerikanska nyhetshändelserna under senare år, från metoo, strider om HD-kandidater och två riksrättsprocesser till Trumps påståenden om valfusk och kuppförsöket den 6 januari 2021.

Trump brukar berömma sig av att fred och välstånd rådde under hans fyra år vid makten, men han kan tacka omvärlden som har glömt pandemin. Det smittsamma coronaviruset var tveklöst den största krisen som Trump hade att hantera och han misslyckades. Han minimerade smittan, hånade expertisen och lyfte fram obeprövade motmedel, baserat på ”bara en känsla” han hade, och påstod att viruset var en ”bluff” som Demokraterna hade hittat på.

Baron visar sitt förakt på många ställen, bland annat i återgivandet av svaret på en tv-reporters fråga om vilka råd presidenten ville ge människor som var rädda att bli sjuka:

”Jag skulle säga att du är en förfärlig reporter, det är vad jag skulle säga.”

I samband med Trumps förnekanden av valutgången 2020 förekom alltmer hot om våld. Tidningens säkerhetsavdelning såg till att det fanns skottsäkra västar och annan utrustning. Baron skriver: ”Detta var vad Trump hade tvingat fram. Pressen tvingades nu att fysiskt skydda sig själv från landsmän som eldats upp av presidenten.”

När Baron rekryterades till Post var tidningen inne i en djup svacka och familjen Graham, som hade styrt tidningen i 80 år, kände sig nödgad att leta efter spekulanter. En mycket överraskande köpare dök upp, Jeff Bezos, grundaren bakom nätjätten Amazon. Han betalade 250 miljoner dollar ur egen ficka och står som ensam ägare. En slutsats av det porträtt som Baron målar upp på många sidor kan uttryckas som: Bezos är ingen Elon Musk. Han tänkte långsiktigt, ”20 år”, var redo att gräva i sina djupa fickor, hittade nya sätt att ragga läsare och lade sig inte i några redaktionella överväganden.

Baron hade regelbundna kontakter med Bezos och hyser stor respekt för honom, både för hans syn på yttrandefriheten och för att han fick fart på den digitala omställningen, till och med en ”Marty bot” som påminde reportrar om att deadline närmade sig.

Det tycks bara ha skurit sig enstaka gånger, som när Baron bestämt vände sig mot Bezos syn på metrics, med uppdatering på webben en gång i kvarten som ett sätt att mäta redaktionell produktivitet. Bezos talade också om medarbetare som hade ”direkt” och ”indirekt” påverkan på innehållet – och med det menade han att reportrar var värdefullare än arbetsledande redaktörer. En otrolig missuppfattning om hur kvalitetsjournalistik kommer till, menar Baron, som försökte påtala att reportrar inte enbart är självgående.

En för utomstående möjligen överdriven möda ägnades åt ett nytt motto. Bezos hade uttryckt önskemål om ett sådant och efter bollande av mängder av förslag fastnade man för Democracy Dies in Darkness som står på pränt under huvudet. Det avtäcktes ett par veckor efter Trumps tillträde och blev då den signal om Post som demokratins väktare som Bezos efterlyst.

Utöver medieekonomi, pressfrihet, påtryckningar från (en speciell) makthavare är scoopjakten och vardagsslitet i journalistiken huvudtema i boken. Någon större beundrare av den berömde Bob Woodward är Baron inte, framgår det, medan han skriver mycket uppskattande om de reportrar som bevakade Trump, bland dem David Farenthold, Carol Leonnig, Ashley Parker och Philip Rucker.

Faktakontrollanterna, under ledning av Glenn Kessler, nämns också. 30 573 Trumplögner på fyra år. Ett faktum som Baron lät slinka med i boken är att 11 procent av Trumps Twitterinlägg de första två åren bestod av attacker på medierna.

”Jag vet att ni står under Amazons kontroll”, sa Trump till Baron den ena av de två gånger han personligen ringde upp. ”Det är vi inte och det vet ni”, svarade Baron, varpå Trump öste svordomar och glåpord över honom, förkunnade att tidningen var en ”hatmaskin” och a fucking joke och att Baron omedelbart borde hälsa sina reportrar att de ”är mycket ohederliga”.

Vid ett tillfälle kastade Bezos fram idén att ledningen på Post skulle bilda en pakt tillsammans med ärkerivalen New York Times. Risken för dyrbara och tidsödande stämningar och oro för att uppgifter om enskilda medarbetares privatliv skulle röjas diskuterades under ett par möten. Något konkret samarbete blev det dock aldrig, men Baron återkommer till idén om att medier i högre utsträckning borde slå tillbaka mot dem som slungar ur sig anklagelser om fake news. Uppseendeväckande nog hade Baron inte blivit informerad i förväg om den så kallade Steelerapporten, ett av de mest kontroversiella inslagen i det som Trump avfärdar som Russia. Russia. Russia och som fått kommentatorer att racka ned på medierna för att publicera falska uppgifter.

I rapporten hävdas att Trump inte bara hade vittgående planer på byggen i Moskva utan även haft kontakter med prostituerade. Men personerna bakom och deras motiv kunde ifrågasättas. Det närmaste en ursäkt från Baron är att han medger att en källa felidentifierades och att rättelser infördes. På det hela taget, framhåller han, var det allra mesta av medierapporteringen kring Muellers utredning korrekt.

Baron kommer på kant med delar av redaktionen på två områden. Dels de i synnerhet yngre reportrarna som inte kunde hålla sina flinka fingrar borta från Twitter. Dels de högljudda rösterna som krävde en mer diversifierad personal efter den svarte George Floyds upprörande död och Black Lives Matter-­protesterna.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Rörande det första bråket ställer sig Baron helt oförstående, för honom är det självklart att en journalist inte kan ta ställning öppet, något som dessutom­ är inskrivet i etikreglerna. Rörande etnisk mångfald slår kritikerna in öppna dörrar, tycker han. Problemet var att det inte fanns utrymme att rekrytera fler Blacks (som i Washington Post och många andra amerikanska medier stavas med versalt B), latinos eller andra minoriteter. Han säger det inte högt men det framgår ibland att det inte är helt enkelt att anställa journalister som inte är vita (dock inte män, längre), något som kan vara ett bevis på en ond cirkel: minoriteter känner sig inte hemma i miljön och slutar. ”Mitt värsta misstag” var att göra mer, erkänner Baron.

Den som har erfarenhet från det svenska medielandskapet kan inte undgå att märka skillnaderna i resurser (vilket för all del inte är nytt). När tanken på att öka bevakningen av ny teknik förverkligades anställdes elva reportrar, redaktörer och videografer, med ytterligare tillskott senare. Bezos med sitt IT-förflutna var inte fullt så intresserad av en matlagnings-app som New York Times haft framgångar med, liksom med sina korsord i digital form. Det framgår i epilogen att Barton är aningen bitter över att Bezos inte förmåddes att engagera sig på allvar i de strategiska framtidsdiskussionerna. Kanske, konstaterar han, deltar Bezos mer när han lämnat vd-posten i Amazon. Totalt sett fick Bezos igen sina miljoner i ackumulerade vinster, men han lät dem gå in i företaget.

Marty Baron upplyser läsaren redan i förordet om att detta inte är några memoarer. Det är sannerligen tunnsått med personliga detaljer, utöver att han helst skulle slippa slips och sociala evenemang. Först på sidan 406 och 407 berättar han om sin bakgrund, att han föddes i södra Florida av föräldrar som utvandrat från Israel via Frankrike. Vid fyllda 65 började påfrestningarna på redaktionen tära på honom alltmer och han kände sig smärtsamt medveten om att den genetiskt betingade blodsjukdom han lider av skulle kunna leda till en för tidig död.

Utan tvekan är Marty Baron en av de mest lysande tidningsmännen i den moderna mediehistorien. Intressant nog går han tillbaka 100 år och till den inflytelserike reportern, författaren och kommentatorn Walter Lippmann när han diskuterar ledstjärnan objektivitet. Lippmann skrev att journalister strävar efter en så ”opartisk undersökning av fakta som står i människans makt” och Baron beklagar att ordet objektivitet blivit så impopulärt.

”Som journalister kan vi aldrig sluta vara besatta av att hitta sanningen eller – för att ta till en mind­re högtravande term – objektiv verklighet”, skriver Baron. Självklart är ingen renons på känslor eller åsikter, men alla i medierna måste bli bättre på att lyssna och lära – och framförallt att vara rättvisa. Trots attackerna, från Trump och andra, tror Baron på en framtid för mer traditionell journalistik. Fast hans lista över det som krävs är lång och, kanske, svåruppnåelig: uthålliga ägare, tillräckligt med personal, teknisk innovationsförmåga, mer grävande journalistik och att producera ett kvalificerat innehåll som just genom sin kvalitet ställer sig i demokratins tjänst. ’

COLLISION OF POWER TRUMP, BEZOS, AND THE WASHINGTON POST
(MARTIN BARON) Flatiron Books 2023