Vem bryr sig om det förflutnas debatter? Antagonisterna och det de slogs om, eller i varje fall de termer i vilka debatten fördes, hör till en annan tid. Samtidigt kan sådana historiska debatter etablera villkoren för många senare strider, rita upp demarkationslinjer för sym- eller antipatier, vilka utan att vara helt medvetna ärvs av senare aktörer. Strindbergsfejden, som formade villkoren för mycket av 1900-talets kulturdebatt, är ett exempel på en sådan strid. För att bättre lära känna oss själva bör vi då och då återvända till detta slags gräl för att fundera på om vi har dragit rätt slutsatser.

Men låt oss börja i nuet. Jag stötte nyligen på uttrycket ”edukativ kontext”. Det är inte första gången som jag har sett engelska ord på ett helt oreflekterat sätt föras över i svenskan. Ord som mycket väl skulle kunna vara svenskt fackspråk (till exempel ”edukativ”) är tack och lov inte svenska än. Men förvirring råder. ”Spirituell” i meningen ”andlig” snarare än ”kvick” är ett ofta påpekat exempel; ”patroniserande” i meningen ”nedlåtande” snarare än ”agerande beskyddare åt” är ett annat. Kanske kommer det underbara ”skärskåda” att på sikt bli helt oförståeligt, medan de föregivet utbildade kommer att säga ”skrutinisera”.

Vad är då lösningen? Utbildning i sig kan knappast vara svaret då det trots allt krävs ett visst raffinemang för att åstadkomma en glosa som ”edukativ kontext”. Man kan knappast heller peka på att detta slags uttryck hindrar klarhet och förståelse – i många fall tycks närmast motsatsen gälla eftersom nybildningarna får de äldre orden att falla i glömska. Man kan inte låtsas som om man inte förstår att ”edukativ kontext” är samma sak som ”utbildningssammanhang”. Men man kan inte heller låtsas som att detta inte känns som en smaklös och onödig nybildning. Den här vaga känslan av att ord har ett egenvärde, att de inte går att byta ut utan förluster, är egentligen det enda man kan hänvisa till. Och den väger ytterst lätt i den allmänna debatten.

För att förstå varför det förhåller sig på det sättet kan vi gå tillbaka till den debatt om svenska språket som i Svensk tidskrift under åren 1873–74 fördes mellan författaren Viktor Rydberg (1828–1895) och språkforskaren Esaias Tegnér d y (skaldens sonson, 1843–1928). Det hela tog sin början med Rydbergs manifestartade artikel ”Tysk eller nordisk svenska?”, föranledd av prov på en ny Bibelöversättning.

Rydberg byggde vidare på den historiska språkforskningen, som i de första texterna från 1300-talet letat efter svenskans ”lagar”, de grammatiska och ljudmässiga tendenser som den inte borde avvika alltför mycket från. Problemet var för Rydberg att det massiva tyska inflytandet på svenskan alltsedan medeltiden hade fört in en mängd av ord och ordbildande element (till exempel prefixet be-) som såg nordiska ut, men egentligen inte var det. Rydberg förespråkade en retroaktiv utrensning av detta främmande gods och en vaksamhet gällande svenskans framtida utveckling.

Tegnérs svar i nästa års nummer, ”Språk och nationalitet”, är en suverän populärvetenskaplig framställning, på en gång ungdomligt kaxig och förkrossande auktoritativ. Tegnér förklarade att nationalitet och språk inte är helt överlappade, och han såg många fördelar med den potentiella framväxten av ett världsspråk (en roll han helt korrekt tilldelade engelskan). Inlägget gav honom också möjlighet att presentera de nya vetenskapliga synsätt som snart skulle göra sig gällande.

Tillsammans med forskare som Adolf Noreen kan Tegnér sägas ha lagt grunden till lingvistiken som en professionaliserad vetenskap i Sverige. Till skillnad från den äldre språkforskningen var dess objekt inte främst skrivna kulturdokument utan även det talade språket, och språklig förändring uppfattades inte som förfall utan som resultatet av psykologiskt och artikulatoriskt betingade förenklingar av daglig kommunikation. För den föregående generationen hade så kallade analogibildningar – som när adjektivet ”stereotyp” blir ”stereotypisk” i analogi med ”typisk” – setts som slarv och missförstånd och det första steget på vägen mot en urartning av språket. För de nya lingvisterna var detta något som underlättade kommunikationen och var därför att anse som legitimt. Enligt det äldre synsättet var språket en organism, ett väsen som kunde utvecklas i en mer eller mindre hälsosam riktning. För Tegnér var språket väsentligen ett redskap, ett kommunikationsmedel. Kriterierna för språkvård försköts därmed från en uppfattning om svenskans historiska väsen till praktiska aspekter som klarhet och enkelhet.

Tegnér stod på höjden av sin tids språkvetenskap, och man förstår att Rydberg ansåg sig besegrad. Förutom några muttranden om denna syn på språket som ”redskap” samlade han sig aldrig till ett ordentligt svar.

När lingvisterna ingriper i debatten skjuter de ofta bredvid målet.

Rydbergs konkreta riktlinjer var återvändsgränder. Man inser lätt att det var ett omöjligt företag att rensa ut sådant som haft hemortsrätt i språket sedan århundraden. En långt driven språklig ”renhet” kan därtill ha en del obehagliga konnotationer, även om det nog mest har att göra med de värden man läser in i den (i praktiken kan ett vacklande blandspråk vara lika exkluderande som mer tuktade varianter). Det väsentliga ligger någon annanstans. Rydberg hade kombinerat roller som hädanefter sällan skulle uppträda tillsammans: den språkligt lärde som själv var språkkonstnär och kulturfilosof. Med lingvistikens ytterligare professionalisering under 1900-talet skulle sådana kombinationer bli mer sällsynta. Och de kriterier som hade varit styrande för Rydberg – den kulturella kontinuiteten och estetiska aspekter – skulle väga allt lättare.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Ledorden för dagens svenska språkvård är förståelighet, och de sällsynta tillfällen då man känner sig tvungen att ingripa handlar det om att hindra oklarhet. Språkrådet talar gärna om variation men vill inte själva ta ett ansvar för att fridlysa de ord som kan komma att utträngas.

När lingvisterna ingriper i debatten skjuter de ofta bredvid målet. Med all rätt visar de att folk knappast skulle sluta att förstå varandra om man släppte särskrivandet fritt eller övergick från de-dem till dom-dom. Men att försvararna av äldre former tvingas till denna argumentation visar hur fullkomligt spelplanen behärskas av ett slags kommunikationsteknologer, vilka betraktar svenskan mer som ett dataprogram än som en levd realitet och en bärare av kulturvärden. Deras övertygelse att alla språk har förmågan att uttrycka vad det vara månde är naturligtvis betryggande men utgör knappast ett svar på den fråga man ställer sig. Kärleken till språket är en kärlek till specifika språk, specifika ord, former och klanger, inte till den mänskliga kommunikationsförmågan som sådan.

Att språket hela tiden förändras är en trivial sanning som även Viktor Rydberg var medveten om. Men han ville också ställa frågan ”åt hvad håll?”. Det borde vi också göra. Och i denna debatt borde fler värden än de instrumentella tas på allvar.