Allt började med Alice
Den första bok jag läste på engelska var en Puffinpocket (Penguin för barn) med Lewis Carrolls ”Alice in Wonderland” och ”Through the Looking Glass”. Jag var 13 år, boken var inköpt dagen innan på Oxford Street i London och jag började läsa den på ett hotellrum i Manchester. Jag hade i åratal sett mina föräldrar försjunkna i engelska böcker, mest romaner och deckare, och känslan av att också jag nu, med min skolengelska, faktiskt kunde förstå texten var helt och hållet hisnande: som att plötsligt kunna simma eller cykla, från ett ögonblick till ett annat gick det bara.
Minnet av det är nu, ett drygt halvsekel senare glasklart, som man minns vissa händelser egentligen skapade i efterhand: inte till sitt innehåll – det skedde just så som jag berättat – utan till sin betydelse. Hade jag inte där och då börjat läsa Alice-böckerna och känt lättheten och lusten i läsningen, ett slags svävande lycka, hade jag knappast ägnat så många dagar och nätter i mitt liv åt att läsa romaner, biografier och dikter på engelska.
Vad gör vi av vår tid? Vilken aktivitet eller syssla är den vi mest ägnat oss åt? Äta? Sova? Vänta? Grubbla? Skriva? Tala? I mitt liv har mer tid gått åt till att läsa engelska böcker – också en hel del fackböcker i mina verksamheter som författare och lärare – än till något annat. Och allt började med Alice.
Vad fångade mig? Och vad är det unika i Carrolls böcker? Och varför, helt oberoende av att Alice in Wonderland i år fyller 150 år, bör vi inte vara utan dem? I sin nyutkomna The Story of Alice visar Robert Douglas-Fairhurst med brittiskt avspänd lärdom hur barnböckerna Oxfordläraren Charles Dodgson skrev under pseudonymen Lewis Carroll växte fram. Båtutflykten den där julidagen 1862 då sagan föddes som Charles muntliga improvisation för att roa systrarna Liddell. Den livslånga besattheten av små flickor: de skulle högst vara 7 år och han låter Humpty Dumpty i Through the Looking Glass (1872) säga till Alice när hon berättar att hon är 7 1/2, ”Leave off at seven”.
Carroll var också en fotografisk pionjär; med sina bilder fryser han Alice och åtskilliga andra flickor i den ideala åldern. Douglas-Fairhurst reder ut så långt det nog går vad han egentligen gjorde med flickorna, och hur viktorianerna såg på barndomen, som en oskuldens tid var den en uppfinning av dem. Douglas-Fairhurst försöker förstå hur Carrolls känsloliv var beskaffat och ägnar mycket utrymme åt att visa hur han använder händelser i sitt eget liv i sina böcker.
Men som alla unika konstskapelser går Alice-böckerna inte att förklara med sin upphovsmans biografi. Steget från Charles Dodgsons liv till hans fyra märkliga Lewis Carroll-böcker – vi får räkna den långa episka dikten ”The Hunting of the Snark” (1876) och den krångliga sagan ”Sylvia and Bruno” (1887) dit – kan bara beskrivas med en bild från just ”Snarkjakten”: kartan som i sin fulländning bara visar ett vitt fält med en ram omkring: ”a perfect and absolute blank”. Böckerna är ett universum som styrs av sina egna lagar.
Det som fångade mig i Aliceböckerna som 13-åring var inte Alicefiguren – de flickor jag intresserade mig för vad jämnåriga med mig eller äldre – utan två helt andra företeelser: ordlekarna och dikterna. Den beskäftiga, modiga och envisa Alice, berättelsen om hennes resor i Underlandet och i Spegellandet, och alla de excentriska figurerna hon möter – Dickens hade lagt grunden för den viktorianska romanens alla excentriker – är förstås förutsättningen för Carrolls språkliga ekvilibrism och manierism, om jag så får sammanfatta vad det är han gör. Det var Carrolls engelska, den jag plötsligt upptäckte att jag kunde läsa, som verkligen fick mig på kroken. Vad som öppnade sig för mig var engelskans enastående möjligheter att leka med ord och dikt. Jag är där fortfarande; jag njuter lika mycket som då av den Vita Kungens svar till Alice när hon ser ingen på vägen: ” ’I only wish I had such eyes,’ the King remarked in a fretful tone. ’To be able to see Nobody! And at that distance too!’ ” Eller den Galne Hattmakaren som förebrår Alice för att hon kommit på kant med Tiden, en han för Hattmakaren – Alice säger kaxigt att hon lärt sig slå takten på musiklektionerna, beat time: ” ’Ah! That accounts for it,’ said the Hatter. ’He won’t stand beating. Now, if you only kept on good terms with him, he’d do almost anything you liked with the clock.’ ”
Tanken att inte komma på kant med Tiden har följt mig sedan dess och lär följa mig tills jag dör. Jag tänkte på den när jag nyligen såg om Francis Coppolas film Rumble Fish där Tom Waits maniska tidsmonolog är som hämtad ur Alice-böckerna. Och Coppolas bildspråk löper amok som Tenniels oumbärliga illustrationer till dem. Tiden är Impenetrability, ogenomtränglighet, med Humpty Dumptys ord för helt andra saker (egentligen för allt som existerar) när han i en obetalbar drift med diktanalys undervisar Alice i innebörderna hos poemet ”Jabberwocky”.
Ett par år efter min första Alice-läsning hade jag börjat läsa nyutkommen svensk poesi. Jag fick fatt i Öyvind Fahlströms konkretistiska och humoristiska Bord Dikter 1952–55, utgiven på Bonniers av, skulle jag tippa, Åke Runnquist som samma år hade översatt Alice i Underlandet med Tove Janssons illustrationer (mer Mumin än Alice). I sin efterskrift, ett helt estetiskt program, skriver Fahlström: ”den konkret arbetande diktaren /är/ släkt med alla tiders formalister och språkknådare, grekerna, Rabelais, Gertrude Stein, Schwitters, Artaud och många fler. Och som vördade portalfigurer ser han upp mot inte bara Uggla i Nalle Puh utan också Carrolls Humpty Dumpty som betraktar varje fråga som en gåta och dikterar ogenomträngliga betydelser åt orden.”
Fahlströms ord är för mig fortfarande den bästa litteraturhistoriska inplaceringen av Carrolls Alice-böcker. Möjligen kompletterat med Ernst Robert Curtius kapitel om formell manierism i Europäische Literatur und lateinisches Mittelalter. Curtius skisserar en poetisk linje från den romerske poeten Ennius över barock figurdikt till Joyce Finnegans Wake – dikt och prosa som låter språket självt, såväl ordens ljudande som deras utseende, spela huvudrollen.
Carroll använder sig av många manieristiska knep, det mest utsökta är väl figurdikten ”Musens berättelse” (”the Mouse’s tale”) i Alice i Underlandet, den som börjar ”Fury said to a Mouse” och handlar om hur Musen alltmer förintas av det grymma brittiska rättsmaskineriet. Dikten-berättelsen är formad som musens egen svans, tail, med fem böjar som liksom Musen själv blir allt mindre. Den är ett genuint vanitas-emblem om det som försvinner – ett grundtema i Alice-böckerna liksom det som plötsligt och obehagligt växer – och följdriktigt slutar dikten med det minimalt typsatta ordet ”death”: slutet för alla våra berättelser liksom för vår kroppsliga utsträckning i Tiden.
Jag började sluka engelsk poesi efter min tidiga Alice-läsning. Eleanor Grahams förord till böckerna visade att dikterna i dem – ett slags nonsensdikter fast ordet inte gör rättvisa åt visdomarna i dem – är pastischer på olika engelska dikter och barnramsor, välbekanta för viktorianerna. Några av dikterna är vansinnesversioner av hyllade ballader och sånger som Tennysons ”Maud”. Det hallucinatoriska i dem och många av böckernas episoder – det som kom att locka surrealisterna på 1900-talet – är helt följdriktigt: Alice äter ju vid ett tillfälle en magic mushroom.
Särskilt fängslade mig den i särklass längsta dikten i böckerna, balladen ”The Walrus and the Carpenter”, ”Valrossen och Timmermannen”, som Tweedledee ”milt leende” reciterar för Alice; min favoritstrof lyder fortfarande:
”The time has come”, the Walrus said, ”To talk of many things:Of shoes – and ships– and sealing wax – Of cabbages – and kings –And why the sea is boiling hot – And wether pigs have wings.”
Som alla P G Wodehouse-läsare vet skulle orden ”pigs have wings” komma till användning som titel till en av hans Blandings Castle-berättelser, den om lord Emsworths stulna prissugga. Utan Carrolls absurdism – kanske ingen Wodehouse?
Här är det värt att gå till källorna. Versmåttet till den schvungfulla dikten, sestiner med rimflätningen abcbdb, är hämtat från en numera bortglömd dikt av Thomas Hood: ”The Dream of Eugene Aram, the Murderer” (1829): en vindlande berättelse med ett Kain och Abel-tema som börjar i barnslig oskuld och slutar i vuxen skuld. I den idylliska inledningsstrofen anar man att det inte kommer att gå bra:
’Twas in the prime of summer time, An evening calm and cool,And four-and-twenty happy boys Came bounding out of school:There were some that ran and some that leapt, Like troutlets in a pool.
De små öringarna hos Hood blir de små ostronen hos Carroll. Valrossen och Timmermannen, till synes så välvilliga men i själva verket så svekfulla, lockar upp de små ostronen på land för en trivsam promenad på stranden. Bakom ryggarna på varandra (Kain och Abel-rivalitet) äter de upp det ena ostronet efter det andra så att det till slut inte finns några kvar. En dikt om själviskhet och svek och faran med alltför stor tillit. Och en dikt – liksom förlagan – om mord och mördare.
Versmåttet och mördartemat skulle dyka upp på nytt, 26 år efter Through the Looking Glass: i Oscar Wildes sista betydande verk The Ballad of Reading Gaol från 1898. Där lyder den oftast citerade strofen:
Yet each man kills the thing he loves, By each let this be heard,Some does it with a bitter look, Some with a flattering word,The coward does it with a kiss, The brave man with a sword.
Wilde hade förstås läst både Hoods och Carrolls känslostarka mördarballader – fast hur han närmare tänkte när han valde versform vet jag inte – det kan ha haft något med gångrytmen i hans promenader på fängelsegården att göra.
För några år sedan upptäckte jag ytterligare en koppling mellan Carroll och Wilde, rätt förtäckt och öppen för omtolkning. 1890-talsavantgardets främsta litterära organ var tidskriften The Yellow Book. Där skrev aldrig Wilde själv, men den ansågs som hans språkrör: ett uttryck för dekadenterna, deras estetik och livsstil. Motståndarna till Wilde och till 90-talssymbolismen inom konsten överlag såg de gula böckerna som farligt hedonistiska, moraliskt korrupta, sjukligt dekadenta, förtäckt homosexuella – entartete Kunst.
I mitt exemplar av första numret av ”The Yellow Book” från 1894 och med Beardsleys erotiska bild på pärmen har någon på pärmens insida klistrat in en smädesdikt mot tidskriften. Den är en parodi på några strofer från ”Jabberwocky”:
’Twas rollog, and the minim potes Did mime and mimble in the cafe; All phootly were the Philerotes, And Daycay dongs outstrafe.
Populärt
![]()
Hur nazistiskt var Österrike?
Österrike dras med ett rykte av att ha varit nazistvurmande och än idag associeras landet med främlingsfientlighet. I sin nya bok gör författaren Jean Sévilla upp med denna bild av Österrike – som inte riktigt verkar stämma.
Beware the Yallerbock, my son! The aims that rile, the art that racks,Beware the Aub-Aub Bird, and shun The stumious Beerbomax.
He took Excalibur in hand: Long time the canxome foe he sought –So rested he by Jonbul tree, And stood awhile in thought. * * * *
One, two! One, two! And through and through Excalibur went snicker-snack!He took its dead and bodless head And went jucunding back.
And hast thou slain the Yallerbock? Come to my arms, my squeamish boy.Oh, brighteous peace! Purlieu! Purlice! He jawbled in his joy.
En fyndig pastisch, kan man tycka, men i själva verket djupt obehaglig. Det inklistrade klippet är märkt May 1895 med bläck – alltså just när Wilde dömts till två års straffarbete för gross indecency, lagens omskrivning för homosexualitet. Efter lite sökande på nätet hittar jag en uppgift att dikten skrevs av Mostyn Piggott under pseudonymen ”Testudo” och publicerades i maj 1895 i den populära Londontidningen World. Det som dikten direkt anspelar på är Aubrey Beardsley (Aub-Aub Bird) och Max Beerbohm (Berbomax) och deras stamställe Café Royal, men som jag läser den syftar den framför allt på Wilde. Jublet dikten slutar med – ”He jawbled in his joy” – är för att det sjuka konstförhärligandet och dekadenta levernet The Yellow Book stod för nu hade dödats: huvudet Wilde hade genom fängelsedomen skilts från den monstruösa kroppen, tidskriften.
Alice-böckerna – liksom William Blakes hymn om England som ett nytt Jerusalem – har kunnat användas på många vis, både som försvar för tradition och som kritik av tradition. Men särskilt starka är de genom att de bevisar rikedomen hos det engelska språket självt. När naziofficeren i den antinazistiska propagandafilmen Pimpernel Smith ska ge exempel på det idiotiska och outvecklade i den engelska ö-civilisationen citerar han – eller massakrerar – några rader från ”Jabberwocky”. Han säger dessutom till Smith (Leslie Howard) att man nu upptäckt att Shakespeare egentligen var tysk – och får till svar ”Men ni måste väl medge att den engelska översättningen är lysande?”
Finns det någon källa till språkspelen hos Carroll är det just hos Shakespeare: i En midsommarnattsdröm, i Hamlet och framför allt i Kung Lear där ju Lear säger till Gloucester: ”Look with thine ears” – se med dina öron. Det visa i det och möjligheterna som då öppnar sig – det är arvet från Lewis Carroll till oss.