Det är i år 100 år sedan det första svenska riksdagsvalet med allmän och lika rösträtt hölls. Under nästan halva den tiden, snart 48 år, har jag varit Sveriges kung och statschef. Och därmed lett ett antal skifteskonseljer, här på Kungliga slottet.”

Det brittiska uttrycket ”friendly reminder” brukar sällan signalera något som är just vänskapligt, men kung Carl XVI Gustafs inledning på skifteskonseljen på Stockholms slott fredagen den 9 juli får nog anses ha varit det. Där fanns ingen udd riktad mot regeringsbildaren Stefan Löfven, som fällts i en misstroendeförklaring, avgått och tillträtt igen inom loppet av mindre än tre veckor. Ingen ironisk referens till det politiska kaos som skapats på grund av avtal som spruckit och oheliga allianser som bildats just när semestern nalkades och riksdagsledamöterna tömt sina övernattningslägenheter för sommaren. ”Genom åren har vi sett olika majoritetsförhållanden i Sveriges riksdag. Vi har haft regeringar med olika starkt parlamentariskt stöd. Regeringar har tillträtt, avgått och ombildats. Inte sällan under viss turbulens. Men alltid i god demokratisk ordning”, fortsatte statschefen.

”Inte sällan under viss turbulens.”

Sveriges statschef firar om mindre än två år sitt 50-årsjubileum på tronen. Hans företrädare, kung Gustav VI Adolf, lämnade jordelivet 1973, samma helg som par­tierna slutspurtade i valet. Ett val som resulterade i total jämvikt i den då 350 man starka riksdagen och tre år av ”lotteririksdag”.

Inte sällan under viss turbulens, som sagt…

Bilden av att Sverige präglats av politisk stabilitet, färgad av det Erlanderska maktinnehavet efter andra världskriget, får nog sägas ha slagits i spillror en gång för alla under den nuvarande mandatperioden. De tre olika Fälldinregeringarna och den Ullstenska minoritetsministären i all ära, men en regeringsbildning som tar 134 dagar, en historisk fällning av en statsminister i en misstroendeomröstning och en ny ministär (med största sannolikhet under ledning av Magdalena Andersson) som kommer att tillträda med mindre än ett år kvar till ordinarie val, det är en annan nivå av politisk instabilitet. Eftersom inget i dagsläget pekar på att de kommande mandatperioderna kommer att präglas av stabila och tydliga majoritetsregeringar lär därför de ceremoniella funktionerna få en större betydelse. Valvinnare och dito förlorare utropade av medierna saknar, tro det eller ej, konstitutionell legitimitet, och avtal mellan partier – oavsett om de skrivs på papper och visas upp eller på hemliga lappar som ingen någonsin får se – innebär inte att en regering tillträder. Grundlagarna slår fast att en regering tillträder först när skifteskonselj sker på slottet, inte i riksdagens pressrum. (Enligt regeringsformen från 1974 kan skifteskonseljen, om statschefen är förhindrad att delta, ske med talmannen som ordförande. Det har hittills aldrig inträffat.)

På samma sätt kan riksmötets öppnande få en större betydelse. Med undantag för en partiledares sista debatt, då lovord skall uttryckas och mer eller mindre genomtänkta gåvor överlämnas, är konfrontativa ageranden nämligen standard även i vår lagstiftande församling numera; inte ens talmän eller vice talmän väljs längre med acklamation, de väljs efter slutna omröstningar. Riksmötets öppnande kommer därför att tjäna som en ännu starkare symbol för stabiliteten i vårt valsystem, något statschefen alltid påminner om i sitt tal, och den enighet som riksdagen kan – och oftare borde – uppvisa.

En genomgång av de anföranden som Carl XVI Gustaf , på uppmaning av talmannen, hållit i samband med riksmötets öppnande visar dock på en intressant trend. Hans första år på tronen var innan Torekovskompromissen (den politiska överenskommelse som innebar att monarkin bevarades men monarken fråntogs all formell politisk makt) hunnit träda i kraft, ­vilket innebar ett högtidligt öppnande av riksdagen på slottet 1974, med en ceremoniell pompa och ståt som sakta bleknar bort i folkminnet. Det innebar också att statschefen, precis som drottning Elizabeth II fortfarande gör vid det brittiska parlamentets öppnande, fick läsa upp en redogörelse av allt vad de folkvalda politikerna ämnade göra under året, exempelvis stötta fredsinsatser i Mellanöstern, hantera konsekvenserna av oljekrisen och ”bekämpa inflationen”. Kontrasten mot riksmötets öppnande året därefter var enorm, både sett till namn (riksmötets öppnande, inte riksdagens), plats (riksdagen, inte Rikssalen), utformning (mörk kostym, inte ämbetsdräkt) och statschefens roll; efter att talmannen Henry Allard ”vördsamt hemställt” hos Hans Majestät att öppna riksmötet, så gjorde Hans Majestät just det. Varken mer eller mindre. En ”välkommen och lycka till”-hälsning på 58 sekunder blankt. En oerhört tydlig effekt av Torekovskompromissen.

Vid nästan varje riksmötes öppnande har dock statschefens tal blivit lite, lite längre. Den minutlånga hälsningen till de folkvalda har dragit ut till fyra, fem och sex minuter, och uppmaningen till riksdagsledamöterna att fatta kloka beslut har kompletterats med en redogörelse för vilka frågor som står, eller kanske borde stå, överst på agendan. Miljöfrågor har berörts, ibland betydligt tidigare av statschefen än av den politiska makten. Läget i omvärlden och Sveriges engagemang i internationella organisationer (särskilt FN) har ofta fått utgöra fond. Frågan är dock om statschefen någon mer gång vågar slå fast, som vid riksmötets öppnande 1994, att det är ”en känslig fas när det gäller avvägningen mellan konjunktur- och strukturproblem i den svenska ekonomin” och förklara att ”stort budgetunderskott och stigande statsskuld innebär störningar med allvarliga konsekvenser för både den enskilde medborgaren och landet i dess helhet”. En korrekt beskrivning av läget? Ja. Politiskt känsligt? Kanske inte då, men definitivt i dagens politiska debattklimat.

Sveriges statschef lär nämligen, precis som samhället i övrigt, få anpassa sig efter ett debattklimat som är mer polariserat och ömtåligt än på mycket länge. När snart varje offentlig persons uttalanden nagelfars med politiska glasögon av opinionsbildare, medier och allmänhet, då minskar de samtalsämnen som kan anses vara okontroversiella och ­konsensusbildande drastiskt. Pratas det om humanitär hjälp vid internationella kriser, då kommer följdfrågorna om den minst sagt kontroversiella frågan om asylinvandring. Nämns kriminalitet förs tankarna in på vilken strategi som ska väljas i kampen mot gängkriminaliteten. Klimatet? Allt annat än okomplicerat. Inte ens att drömmande och filosofiskt prata om ”magin i svensk gammelskog”, vilket statsminister Stefan Löfven gjorde i sin regeringsförklaring 2019, vore utan komplikationer. Tvärtom. Det skulle antagligen bara underblåsa striden mellan Miljöpartiet och Centerpartiet, den som Socialdemokraterna nog helst vill begrava till efter valdagen 2022, eller ännu hellre ett decennium till.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Talen vid riksmötets öppnande under innevarande mandatperiod har därför fått handla om historia, både det egna kungahusets, den allmänna rösträttens och den svenska förvaltningens, samt om den pandemi som drabbat Sverige och omvärlden. Samlande ämnen, opolitiska (så länge inte vaccinationsålder och masktvång avhandlas), konsensusbildande, och i en inramning som förstärker statschefens tyngd som ”symbol för riket” och som ”fullgör de representativa uppgifter” som den i år 50-årsjubilerande kompromissen i Torekov kom fram till. Det handlar inte om att saker ska sägas, utan vilka saker som inte ska sägas, samtidigt som hur det sägs, var det sägs och när det sägs blir ännu viktigare. Inramning och ceremoni, symbolik och kontinuitet; när den politiska vardagen blir mer och mer turbulent behöver den mest institutionella av alla institutioner bli ännu mer av en lugnande kraft, både för sin egen legitimitets skull och framför allt för medborgarnas syn på och förtroende för vårt parlamentariska statsskick.

Det brukar ofta påpekas, som ett tecken på den kontinuitet som finns inbyggd i systemet, att drottning Elizabeth II under sin tid som statschef tillfrågat 14 olika personer om att bli premiärminister i Storbritannien. Carl XVI Gustafs nästa skifteskonselj blir hans femtonde. Vanligtvis säger statschefen inte så många ord vid skifteskonseljen, men välkomsthälsningen i juli, den lilla ”friendly reminder” han kostade på sig, avslutades med en viktig påminnelse: ”De demokratiska processerna har fun­gerat så som det är tänkt i vår grundlag.”

Det behöver många påminnas om idag, och det kommer många att behöva bli påminda om även de kommande åren. Både med ord, i handling och genom symbolik och ceremonier.