Det hör till ovanligheterna att se en så pass bred och intressant ansats som Paul Collier gör i sin artikel om kapitalismens kris. Den ingången är nödvändig. Även om flera av resultaten av de samtida systemproblem som drabbat många länder är snarlika, inte minst med tillväxten av populistiska och auktoritära rörelser, är det viktigt att minnas att orsakerna delvis varierar. Detta handlar inte bara om ett problem med samma karaktär i alla länder. De beståndsdelar som Collier beskriver är relevanta även för Sveriges del, men betoningen mellan dem har sin lokala egenart i varje land.

Aktuella tankefigurer i anglosaxisk samhällsdebatt importeras numera ibland med sådan fart att man ibland inte hinner med att fråga sig om våra lokala förutsättningar ser likadana ut. Det viktigaste exemplet är diskussionen om medelklassens kris. Begreppets amerikanska bakgrund är att reallönerna för breda löntagargrupper där har utvecklats svagt eller knappt alls samtidigt som enklare jobb som hittills utförts av personer utan collegeutbildning nu försvinner i automatiseringens och globaliseringens spår. Tidigare har det funnits etablerade och välfungerande livsmodeller för dessa grupper, men nu kan inte längre den yngre generationen se samma försörjningsvägar som sina föräldrar. Ett besläktat och populärt begrepp för en spretig grupp som inte lyckas etablera sig i samhället är ”prekariatet”. Deras situation är ständigt prekär det blir aldrig annat än tillfälliga eller inga anställningar, inget på riktigt, och med tillfälliga jobb blir tillvaron lika tillfällig.

Äntligen blev det uppmärksammat. För jag tillhör också prekariatet! kunde man höra här och där i den svenska kommenterande klassen. Jag är också medelklass, mitt liv är banne mig ändå i kris! Jag saknar fast anställning, och inte heller jag har fått det lika bra ställt som mamma och pappa, trots mina hundratals högskolepoäng. Men nej, de bekymren är snarare ett resultat av att journalisten envisas med att försöka stanna kvar i en vikande bransch där många känner sig kallade medan efterfrågan på arbetskraft krymper. Faktum är att löneutvecklingen för svenska löntagare har varit riktigt skaplig de senaste decennierna. I jämförelse med mitten av 1990-talet handlar det om en ökning av disponibel inkomst på i trakten av 50 procent. Nog har man det i allmänhet betydligt bättre ställt än mamma och pappa hade när de var i samma ålder.

Annorlunda, men ändå så lika. För nog träffar Colliers resonemang konturerna även av de svenska samhällsproblemen, men betoningen och detaljerna skiftar. Samma pessimistiska stämningar finns även i Sverige. Här är det inte arbetsmarknaden och ekonomin som oroar breda grupper – synen på jobben har inte på länge varit så obekymrad som nu. Istället är det hållfastheten i offentliga system som bekymrar. Man må ha en bra anställning, men hur länge måste man sitta på akuten om det händer något? Vad händer med våra skolor? Kommer polisen om jag ringer? Har vi ens något försvar längre? Har våra politiska ledare överhuvudtaget grepp om läget? När frågor av det där slaget förblir obesvarade ger det en känsla av att det offentliga bygget svajar. Välfärdsoron blir en oro för hela samhällets bärkraft.

De som verkligen befinner sig i en prekär situation i Sverige är den stora och snabbväxande gruppen asylinvandrare och deras anhöriga. Låg eller obefintlig utbildning, bristande språkkunskaper, stora kulturklyftor, en segregation som gör de sociala problemen självförstärkande. Det är här man hittar disponibla inkomster som inte rört sig alls på 20 år, eftersom bidragssystemens ersättningsnivåer legat still.

Hur ska gruppen kunna integreras? Det heter att de beryktade ”trösklarna” till det första jobbet ska bort. Metaforen handlar om att en förändrad lönebildning och anställningstrygghet i låglönesektorer skulle göra dessa grupper konkurrenskraftiga på arbetsmarknaden. Men hur skulle sådana förändringar kunna göras utan att de samtidigt träffar och försämrar förutsättningarna för de befintliga låglönegrupper som idag har ett jobb, står på andra sidan av tröskeln och skyddas av den? Så landar Sverige i samma slags arbetsmarknadsproblem som Collier beskriver, men vägen dit ser annorlunda ut.

Pragmatismen som Collier efterlyser är vällovlig. Men pragmatism brukar ofta förstås som flexibilitet i valet av medel. Jag tror att det nu är minst lika viktigt att vara pragmatisk i valet av målsättningar. Vilket grundläggande problem är det som ska lösas och hur ska det avgränsas? Vad räknas som en lösning? I en del aktuella sociala frågor verkar det inte vara självklart. Ta frågan om gatutiggeriet, för att bara nämna ett exempel. Ska det tiggeriproblem som ligger på bordet för det svenska politiska systemet avgränsas som ett svenskt problem eller som ett europeiskt? Det är sant att man inte löser de hitresta tiggarnas sociala problem genom att förhindra dem att resa till Sverige och sätta sig på våra gator. Det är bara en skenbar lösning som endast för deras problem utom vårt synhåll, säger kritikern. Med en paneuropeisk problemdefinition är invändningen giltig. Men varför, å andra sidan, skulle inte tillståndet på svenska gator kunna vara just det problem som svenska politiker har fått i uppdrag att hantera? Förutsättningen för att vara pragmatisk är att man kan dra en gräns för de problem man tänker försöka lösa.