”Jetzt wächst zusammen, was zusammen gehört“, nu växer det som hör samman ihop, sade den tidigare västtyska förbundskanslern Willy Brandt dagen efter att gränsen mellan Öst- och Västberlin hade öppnats, den 10 november 1989. Det var vackert sagt. Och riktigt såtillvida att Tyskland mindre än ett år senare, den 3 oktober 1990, återförenades. Ändå finns det så här 33 år senare skäl att fråga sig om Brandt verkligen har fått rätt. Har östra och västra Tyskland verkligen växt samman?

Att det fortfarande finns stora skillnader mellan det som var DDR respektive det gamla Västtyskland visar all möjlig statistik. Östtyskar är underrepresenterade på ledande positioner i samhället. Även politiskt syns gränsen mellan öst och väst tydligt, där stödet för det högerpopulistiska och åtminstone även delvis högerextrema partiet AfD är särskilt stort i öst.

Förhållandet mellan öst och väst fortsätter också att vålla debatt och diskussion i Tyskland, liksom synen på DDR och vilket inflytande det östtyska förflutna eventuellt har på dagens situation. Det visar inte minst tre nyligen utkomna, omdiskuterade böcker.

Litteraturvetaren Dirk Oschmann driver i Der Osten: eine westdeutsche Erfindung (”Öst: en västtysk uppfinning”) tesen att östra Tyskland konsekvent diskrimineras av västtyskarna. I boken redogör Oschmann för uppenbara fakta, som att invånarna i östra Tyskland i genomsnitt tjänar mindre och sällan återfinns i ledande befattningar. Dessa förhållanden är dock väl kända, vilket han uttryckligen också medger.

Men Oschmann lägger hela förklaringen, ja skulden, till detta på Västtyskland. Han beskriver en diskurs som ständigt nedvärderar östra Tyskland. Öst förknippas med ”fulhet, dumhet, lathet”, med ”rasism, chauvinism, högerextremism och fattigdom”, enligt Oschmann. Ibland hävdas det att den politiska situationen i östra Tyskland skulle ha att göra med att östtyskarna är präglade av DDR och därmed har en sämre förståelse för demokrati än västtyskarna. Detta avfärdar dock Oschmann som ett utslag av västlig ”kolonialism”, han påpekar att högerextremism minsann också förekommer i västra Tyskland. Hans bok är medvetet polemisk och onyanserad – även detta skriver författaren själv. Men en sådan framläggning är nödvändig för att budskapet ska gå fram, anser han.

Om Oschmann vill beskriva samtidens Tyskland och det han menar att östtyskarna utsätts för nu, har den i Storbritannien verksamma historikern Katja Hoyer skrivit om DDR:s historia. Hennes ursprungligen på engelska utkomna Be­yond the Wall (recenserad i Axess nr 6) har i den tyska översättningen fått heta Diesseits der Mauer (”På den här sidan av muren”). Liksom Oschmanns bok har den blivit mycket omdiskuterad i Tyskland. Kritiken har framförallt gått ut på att hon framställer diktaturen i alltför ljusa färger.

Hoyer vill skildra vardagen i DDR. Det gör hon genom exempel ur en rad vanliga östtyskars liv och genom att ständigt framhålla hur dessa normala DDR-medborgare i stort sett var nöjda. Boken förtiger inte förtrycket, dödsskjutningarna vid muren och övervakningen. Men det som ges utrymme är skildringarna av de människor som inte drabbades särskilt hårt av detta, utan som var lojala med regimen, till freds med det ökade materiella välstånd och den relativa trygghet som även Östtyskland bjöd på. Jämförelserna med Västtyskland utfaller inte sällan till DDR:s fördel, när sådant som den höga andelen förvärvsarbetande kvinnor och möjligheten för personer med arbetarbakgrund att göra karriär lyfts fram.

Oschmann och hoyer har sina poänger. De strukturella skillnader och ojämlikheter som finns mellan östra och västra Tyskland är bekymmersamma. Att skriva DDR:s historia, och att skildra vardagslivet i Östtyskland, är naturligtvis både intressant och legitimt. Men det blir orimligt ensidigt att, som Oschmann, se hela förklaringen till dagens problem endast och allena i hur ”väst” har agerat och agerar, och bortse från Östtysklands egen historia. Hoyers betoning av dem som fann sig till rätta med systemet sker på bekostnad av offrens berättelser och gör att diktaturen framstår som harmlösare än vad den var.

En bok av helt annat slag är Anne Rabes roman Die Möglichkeit von Glück (”Möjligheten till lycka”). Här rör det sig alltså om ett skönlitterärt verk som därmed bör bedömas efter andra kriterier än de båda ovan nämnda fackböckerna. Ändå kan Rabes berättelse ses som en motbild både till Oschmanns och Hoyers.

Romanens huvudperson, Stine, är, liksom Anna Rabe själv, född några år före murens fall i en östtysk stad vid Östersjön. Stines uppväxt präglas av såväl fysiskt som psykiskt våld, i familjen och i det omkringliggande samhället. För att försöka förstå sitt ursprung börjar hon göra efterforskningar om sin morfar, som hon som barn haft ett kärleksfullt förhållande till, och som visar sig ha vigt sitt liv åt den östtyska staten. Romanen pekar på hur våld och förtryck i DDR-diktaturen (men också tidigare i den tyska historien) lever vidare och påverkar även yngre generationer.

Därmed kan Anne Rabes bok, i motsats till Oschmanns synsätt, sägas visa att den specifikt östtyska historien visst spelar roll för dagens problem. Romanen beskriver ett liv i DDR som är betydligt mindre harmoniskt och fridsamt än vad Katja Hoyer skildrar med sina exempel. Samtidigt är Rabes berättelse långtifrån hopplös: Stine bryter med sitt förflutna och uppfostrar sina egna barn utan våld och förtryck

Populärt

Valhänta inför livet

Var lugn, mitt barn, det finnes ingenting, och allt är som du ser: skogen, röken och skenornas flykt.

Annika Borg Krönika 2020 3

De frågor som denna den senaste tyska öst-väst-debatten behandlar är knappast nya. Har förhållandena och problemen i östra Tyskland framförallt att göra med DDR-historien, med det faktum att östtyskarna har betydligt kortare erfarenhet av demokrati än landsmännen i väst? Eller mer med en smärtsam transformation efter DDR:s undergång? Vad kunde och borde ha gjorts annorlunda efter återföreningen?

Ändå fortsätter frågorna att engagera. Alla tre ovan nämnda böcker är framgångsrika både sett till den uppmärksamhet de fått och till försäljningssiffror. Att diskussionerna förs, och dessutom på ett så passionerat eller rentav affekterat sätt, är väl i sig ett symtom på att Tyskland ännu inte helt ”växt samman”, varken i människors medvetande eller när det gäller de materiella förhållandena.

Om Dirk Oschmanns och Katja Ho­yers ansatser i sig kan bidra till ett sådant sammanväxande må vara tveksamt. Oschmann menar att en onyanserad framställning är nödvändig för att budskapet ska gå fram, men verkligheten är naturligtvis som alltid komplex och svårfångad. Visst kan det finnas en nedlåtande attityd mot öst i väst. Och alldeles säkert kunde det finnas lyckliga vardagar även i DDR. Men historien och synen på det förflutna påverkar oss. I DDR:s fall har vi att göra med en diktatur. Att se den i ett nostalgiskt skimmer, det som brukar kallas ”ostalgi”, är problematiskt. Visst måste man få minnas sin egen barn- eller ungdom på ett positivt sätt och få känna saknad över den tid som flytt, även om man vuxit upp i DDR. Men att därifrån ta steget till att se samhällsordningen i Östtyskland i ett försonande ljus blir hi­storieförfalskning.

Men även om det är lätt att ha kritiska synpunkter på Oschmanns och Hoyers böcker, kanske den diskussion de utlöst kan föra gott med sig och leda till en djupare förståelse för både historia och samtid.