Han gick upp på scenen och upprepade sina tre politiska mål:

1. Jag ska genomföra brexit.
2. Jag ska ena landet.
3. Jag ska besegra Jeremy Corbyn.

Dessa tre punkter var mantrat som hela Johnsons partiledarkampanj kretsade kring. Och den tredje punkten är naturligtvis intressant: ”Jag ska besegra Jeremy Corbyn.”

Jeremy Corbyn, Labours partiledare, har nämligen enorma problem. Labour ligger i flera opinionsmätningar efter både Liberaldemokraterna och brexitpartiet. I ett viktigt fyllnadsval i Wales i början av augusti blev Labour fjärde största parti. Trots detta verkar Jeremy Corbyn alltså fylla det konservativa partiets aktivister med sådan fasa att Boris Johnson ser sig föranledd att rusta sig för strid mot honom hela tiden.

Hur går det ihop?

Jeremy Corbyn valdes till Labourledare 2015. Det var det första tecknet på att brittisk politik var på väg ner i underlandet. Corbyn, en relativt obskyr vänsterman, ställde upp i Labours partiledarval mest för att det var tradition att någon från partiets ”hårda vänster” skulle göra det.

Sedan gick han till allas förvåning och vann.

Jeremy Corbyn fördes till makten på en våg av unga hipsters, övervintrade trotskister och folk som hatade Tony Blair. Irakkriget var på många sätt den avgörande faktorn. Ilskan och sorgen över att Storbritannien under Blair trots stort folkligt motstånd deltog i invasionen av Irak är fortfarande stark. Genom att välja Corbyn ville Labours aktivister ta tillbaka makten över partiet.

Men Jeremy Corbyn fick en skakig start. Storbritannien höll folkomröstning om brexit i juni 2016 och Corbyn tvingades kampanja för att landet skulle stanna i EU. Det hela var en märklig situation.

Inte minst eftersom Jeremy Corbyn personligen är för brexit. Antagligen.

I Storbritannien brukar EU generellt uppfattas som en socialistisk konspiration: ”Vi har inte rullat tillbaka statens gränser på hemmaplan bara för att få dem framrullade igen via Bryssel”, som Margaret Thatcher uttryckte saken. Det är bara en liten minoritet av Storbritanniens EU-motståndare som i likhet med det svenska vänsterpartiet ser EU som en nyliberal konspiration.

Jeremy Corbyn hör dock till denna grupp. Och nu var denne vänsterbrexitör satt att leda ett parti som var mot brexit. Han gjorde ett uselt jobb. Corbyn verkade trött, lat och oengagerad.

Folkomröstningen fick det brittiska kommentariatet att gravt underskatta honom. Man utgick från att han var en lika dålig kampanjpolitiker som han hade varit under brexitkampanjen. Och det var långt ifrån sant.

När Theresa May kallade till nyval året därpå transformerades plötsligt Corbyn. Labour vann inte valet. Men man lyckades beröva Theresa May hennes majoritet.

Jeremy Corbyn blev något av en rockstjärna.

Plötsligt var han ett politiskt hot på riktigt. Storbritannien skyndade sig i att börja ta honom på allvar. Därför har det på senare tid utkommit en rad böcker som på olika sätt försöker förstå fenomenet Jeremy Corbyn.

Enligt Tom Bowers nyutkomna biografi Dangerous Hero. Corbyn’s Ruthless Plot for Power är Jeremy Corbyn något av en idiot. Labourledaren har antagligen inte läst en bok i hela sitt liv, skriver Bower, och han har definitivt aldrig läst något av Karl Marx. Hade Corbyn varit bara något litet mer intelligent, skulle han antagligen blivit trotskist. Men när en kompis lånade honom Trotskijs historia över ryska revolutionen, lämnade Jeremy Corbyn tillbaka boken oläst.

Ja, så kan det gå.

”Ja, Boris Johnson ser just nu Corbyn som en politisk gåva. Å andra sidan gjorde Theresa May också det. Och hon förlorade som bekant nästan ett val.”

Jeremy Corbyn växte upp i ett stort hus från 1600-talet på landsbygden i Shropshire. Hans föräldrar skickade honom till en relativt tjusig privatskola, men unge Jeremy var en usel student. Hans betyg är undermåliga, vilket Tom Bower uppehåller sig länge vid. Corbyn fortsatte till en högskola i London för att läsa ”fackföreningskunskap”, men orkade inte göra läxorna. Han hoppade av och drogs in i 1970-talets vänsteraktivism på heltid istället. 1983 kom han in i parlamentet.

En stor del av Corbyns popularitet har att göra med att han uppfattas som principfast. Han har samma åsikter idag som han hade 1983. Detta, menar Bower, har dock inte att göra med att Corbyn är någon genomtänkt ideolog.

Nej, det handlar om att han helt enkelt inte har haft en ny idé på tre decennier.

Att Bower avskyr Jeremy Corbyn är tydligt. Det är däremot litet oklart varför han gör det. Boken framställer å ena sidan Corbyn som en farlig vänsterradikal beredd att gå över lik, och samtidigt å andra sidan som en blåst vänsterbimbo: lika förvånad som alla andra över att han har gått och blivit ledare för den brittiska oppositionen.

Dangerous Hero är en slarvigt skriven bok och det är svårt att se vad den egentligen tillför: Den stora frågan gällande Jeremy Corbyn är ju varför så många faktiskt dras till hans politik trots hans uppenbara brister som politiker.

Här försöker Bower inte ens att söka några svar. En annan bok på samma tema, Corbynism. A Critical Approach, gör ett betydligt bättre jobb. Den är skriven av två marxistiska akademiker, Matt Bolton och Frederick Harry Pitts.

De kritiserar Jeremy Corbyn – men inte från höger, utan från vänster.

Enligt boken Corbynism har fenomenet Corbyn på många sätt mer gemensamt med populister som Donald Trump och Viktor Orbán, än med traditionell europeisk vänster. Jeremy Corbyn betraktar inte kapitalismen som ett materiellt produktionssystem. Nej, han ser snarare den politiska kampen ur ett moraliskt – ja, nästan religiöst perspektiv. Företrädare för arbetarklassen eller ”de förtryckta” är i Jeremy Corbyns värld alltid goda och allt som är dåligt med världen kan på samma sätt skyllas på ”överklassen” eller ”bankdirektörerna”.

Detta gör Jeremy Corbyn till populist. Inte vänstersosse,

Enligt Matt Bolton och Frederick Harry Pitts är det en världsbild som dessutom lätt kan slå över och bli rent konspiratorisk. Jeremy Corbyns Labourparti har alltid attraherat en armé av mer eller mindre knäppa nättroll. Dessa försvarar Labourledaren med fanatisk iver och kritiserar media för ”fejkade nyheter”. Detta är ingen slump, menar Bolton och Pitts. Corbynismen delar upp världen i ont och gott: då blir dess ledare också något av en religiös figur.

Framförallt ser de båda författarna i corbynismen ett frö till den antisemitism som har spritt sig inom Labour.

Det förs en omfattande diskussion i Storbritannien om antisemitism inom Labourpartiet. Flera högprofilerade parlamentariker har lämnat partiet i protest mot vad de uppfattar som Corbyns ovilja att ta itu med den växande antisemitismen bland medlemmar och företrädare. Corbyns folk menar å sin sida att anklagelserna är en högerkonspiration: ett försök att smutskasta partiledaren.

Labour har samtidigt förlorat många judiska väljare. En opinionsmätning visade nyligen att 85 procent av brittiska judar uppfattar Jeremy Corbyn som antisemit, och i en undersökning gjord av Jewish Chronicle förra året hävdade 40 procent att de på allvar skulle fundera på att emigrera om Jeremy Corbyn blev premiärminister.

Matt Bolton och Pitts tror inte att Jeremy Corbyn själv är antisemit. Däremot menar de att hans världsbild lätt kan slå över i just antisemitism. Om man ser en liten grupp ”bankdirektörer” som ansvariga för i princip alla samhällsproblem, är det relativt lätt att därifrån ta steget in i den antisemitiska konspirationsvärlden.

Bankdirektörerna blir en del av en ”judisk världskonspiration”.

Matt Bolton och Pitts ser även ett liknande problem i det som är Corbyns utrikespolitik. Även i det sammanhanget delar Labourledaren upp världen i ont och gott snarare än att betrakta den från ett marxistiskt (alltså ekonomiskt) perspektiv. Som Corbyn ser världen är den en kamp mellan onda ”imperialister” (USA, Israel, Storbritannien och EU) och dem som utmanar denna ordning. Det är därför som Corbyn har beskrivit organisationer som Hamas och Hizbollah som ”våra vänner”. De är emot den ”imperialistiska västvärlden”, och då spelar det mindre roll var de i övrigt står för.

Min fiendes fiende är min vän. Och så vidare.

Jeremy Corbyn är dessutom ekonomisk nationalist, menar Bolton och Pitts. Han vill förstatliga industrier och lämna EU. Det är här som hans politiska instinkter kommer på koalitionskurs med många unga väljare. Efter valet 2017 hyllade många unga Corbyn som en hjälte, men sedan dess har stora delar av dessa väljare övergivet honom. Och det har nästan uteslutande att göra med brexit.

Corbyn har varken tagit ställning mot brexit eller för en andra folkomröstning i frågan. Detta uppfattar många unga som ett svek.

Det är nu vi kommer tillbaka till Boris Johnson. Som sagt:

1. Jag ska genomföra brexit.
2. Jag ska ena landet.
3. Jag ska besegra Jeremy Corbyn.

Johnsons kampanjstrateger är naturligtvis medvetna om Corbyns opinionsmässiga problem. Däremot är Corbyn i högsta grad användbar som vänsterspöke. Få saker kan skrämma in bråkiga konservativa väljare i fållan som risken för att Jeremy Corbyn ska bli premiärminister.

Jeremy Corbyn kan på så sätt vara det bästa vapen som Boris Jonson överhuvudtaget har för att hindra konservativa väljare från att fly till brexitpartiet.

Ja, Boris Johnson ser just nu Corbyn som en politisk gåva. Å andra sidan gjorde Theresa May också det. Och hon förlorade som bekant nästan ett val på grund av honom.

En sak har blivit tydlig i brittisk politik de senaste åren: allt kan verkligen hända. Så kanske bör Jeremy Corbyn trots allt inte underskattas. Igen.