Apocalypse now
Egypten ska ödeläggas, Arabien förgås i lågor. I alla länder ska Kejsarens raseri drabba dem som förnekar Herren Jesus Kristus. När verket är fullbordat ska jordens folk dväljas i fred, ty detta är den stora freden vid tidens slut.
Scenariot är hämtat ur Pseudo-Methodios uppenbarelse, en syriansk text från sent 600-tal. Det apokalyptiska verket återspeglar den kristna världens försök att teologiskt bearbeta den traumatiska förlusten av Heliga landet efter arabernas snabba erövring. För att ingjuta hopp ställer Pseudo-Methodios upp visionen om en kommande kejsare som ska besegra muslimerna och återställa Heliga romerska riket till dess forna storhet.
Texten är långtifrån unik i sin genre. Under hela medeltiden florerar apokalyptiska texter som svarar an till tidens geopolitiska skeenden genom att sätta in dem i överhistoriska draman om det godas kamp mot det onda. Även om aktörerna skiftar genom århundradena är det islam som är den mest bestående representanten för det onda. Så kan Joakim av Floris, medeltidens mest inflytelserika apokalyptiska tänkare, på 1100-talet peka ut Saladin som den direkta förelöparen till Antikrist själv. Och så långt fram som 1683 – nära 1 000 år efter textens tillkomst – används fragment av Pseudo-Methodios apokalyps som politisk propaganda under den turkiska belägringen av Wien.
Vilken roll spelar dessa urgamla narrativ för vårt historiska, kulturella och civilisatoriska minne? Frågan aktualiseras av den brittiske kultursociologen Victor Jeleniewski Seidler i den kompakta studien Remembering 9/11. Terror, Trauma and Social Theory. I en rad verk, bland annat Jewish Philosophy and Western Culture från 2007, har Seidler under åren utforskat skapandet av den moderna västerländska självbilden. Bland annat har han visat hur Europa, i förlängning av de just refererade apokalyptiska motiven, konstruerat sin egen andliga historia i kontrast till muslimska, orientaliska men även judiska traditioner. Genom att väva samman det kristna Europa med den grekiska och romerska antiken har man inte bara osynliggjort dessa ”andra” traditioners essentiella bidrag till det europeiska arvet. Man har också skapat en bild av Västerlandet som en unik bärare av frihet, framsteg och förnuft.
Dessa civilisationskritiska perspektiv utgör fonden även för Remembering 9/11. Seidler tycks under det dryga decennium som har förflutit sedan terrorattentaten i New York och Washington ha kartlagt varenda nyhetsrapportering, insändare och politiskt uttalande som gjorts i relation till dåden. Resultatet är en imponerande och i god mening provokativ analys av hur det traumatiska minnet av 9/11 förvaltats politiskt, kulturellt och medialt.
Seidlers intresse är inte begränsat till de oläkbara sår som tillfogades offren för attentaten. Han är i lika hög grad intresserad av att utforska de vidare geopolitiska verkningarna av dåden – det omedelbart deklarerade kriget mot terrorn, de militära interventionerna i Afghanistan och Irak, inskränkningen av civilsamhällets integritet i namn av säkerhet, den ökade diskrimineringen av muslimer i flera västerländska samhällen.
I vilken mån sanktionerades dessa politiska gärningar och förskjutna sociala mönster av kulturella narrativ som knyter Västerlandet till civilisation och upplysning och samtidigt framställer islam som en irrationell storhet fast i det förgångna? Här ligger det nära till hands att peka på de kvasi-apokalyptiska drag som präglade den politiska retoriken i terrordådens kölvatten. Åtskilliga är de kritiker som nagelfarit George W Bushs famösa ”either you are with us, or you are with the terrorists” som en hybrid av korsfararromantik och vildavästernanda.
Seidler vill dock tränga djupare än så. Framför allt vill han visa hur den hårdföra vedergällningsretorik som snabbt kom att dominera såväl medier som politik trängde undan människors behov av att få ställa djupare frågor kring det som hänt. I den mediala rapporteringen etablerades snabbt bilden av 11 september som ett angrepp mot frihet och demokrati. På kort tid spårades även roten till det onda, Usama bin Ladin, vars ansikte ställdes upp som en mörk ikon, efterlyst ”dead or alive”. Med ett sådant entydigt locus för ondskan överskuggades med ens frågan om den historiska komplexitet som ytterst genererat det hat som låg bakom dåden.
Seidlers omsorgsfulla genomgång av de otaliga brev och insändare som skrevs av vanliga amerikaner under veckorna efter attentaten vittnar emellertid just om ett behov av att nå en djupare förståelse av motiven bakom attentaten. Gång efter annan ställs frågan om varför USA var så hatat att någon var beredd att begå dessa ofattbara dåd – samtidigt som själva frågan i det vidare mediala klimatet svartmålas som ett förkastligt försök att släta över dådens vidrighet.
Ett annat slående drag i det material Seidler lyfter fram är oviljan att ryggradsmässigt löna ont med ont. I kontrast till det omedelbara ropet på hämnd från ledande politiker märks en utbredd skepsis mot militära operationer, vilka man fruktar bara ska leda till fler oskyldiga civila offer. Redan ett par veckor efter attentaten formas en antikrigsrörelse i New York, och med tiden kommer såväl ledande författare som framstående hiphopartister att vända sig mot den hyperpatriotiska andan.
Men dessa röster får aldrig motsvarade mediala utrymme som de mer agitatoriska rösterna och snart är krigen ett faktum. Redan i oktober 2001 inleds ”Operation Enduring Freedom” i Afghanistan, och ett och ett halvt år senare följer ”Operation Iraqi Freedom”. Inom ytterligare några år har antalet stupade soldater i krigen redan överstigit de cirka 3 000 personer som dödades i terrorattentaten 2001. Och då har ännu inget sagts om antalet döda afghaner och irakier.
Hade historien kunnat utvecklas annorlunda? Seidlers svar är ja, vilket leder honom åter till de stora kulturbärande narrativen: det var den nedärvda bilden av Västerlandet som bärare av civilisation och frihet som gjorde att ledande politiker var oförmögna att tolka 11 september som något annat än en attack mot just dessa västerländska kärnvärden – inte som ett angrepp mot USA:s globala ekonomiska (World Trade Center) och militära (Pentagon) makt. På motsvarande sätt föreföll det enda rimliga gensvaret vara att – med Bushs ord – ”röka ut” ondskans hantlangare och samtidigt förläna den ännu ej civiliserade världen frihet och demokrati (jfr namnen på de båda militära interventionerna).
Vad bilden osynliggör är den utbredda frustrationen över USA:s roll i världen. Nu förnekar Seidler givetvis inte att den militanta islamismen drivs av motiv som är djupt antidemokratiska. Men om vi någonsin ska nå bortom den blinda vedergällningspolitik som dominerat reaktionen på 11 september måste vi tränga djupare ner i den jordmån som närt islamismen. Det är inte idealen om frihet och demokrati som har provocerat fram aversionen mot väst, utan glappet mellan retorik och verklighet; hur man hyllar demokrati och samtidigt understöder djupt odemokratiska regimer, hur man fördömer brott mot mänskliga rättigheter och samtidigt kör över internationell rätt; hur man förkastar tortyr på hemmaplan och torterar på bortaplan.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
De utdragna krigen i Irak och Afghanistan har knappast dämpat frustrationen. Här spelade det liten roll att Bush och i ännu högre grad Tony Blair tidigt betonade att kriget inte stod mellan väst och islam, utan mellan frihet och terror. Redan samma kväll som de första bomberna föll över Afghanistan hade Usama bin Ladin en motsatt version färdig för leverans i den uppåtstigande nyhetskanalen al-Jazira. Kriget, inskärpte bin Ladin, stod i allra högsta grad mellan islam och väst, ”mellan de trognas läger och de otrognas”.
Usama bin Ladin var före de militära interventionerna inte något särskilt bekant namn för den afghanska allmänheten. Med det växande antalet civila offer skulle alltfler dock låta sig övertygas av bin Ladins apokalyptiska tal om en kamp mellan gott och ont, trogna och otrogna. Som en tragisk historisk ironi kom den saudiske finansmannasonen – och tidigare den USA-stödda Mujaheddinkämpen – till sist att uppfattas som en ny Saladin, kallad att befria världen från det västerländska oket.
Kommer vi någonsin att bryta oss ur de djupt rotade mönster som etableras i den medeltida apokalyptiken och som fortsätter att eka genom århundradena? Seidler har föga till övers för yviga visioner om en bättre världsordning, och är i den meningen pessimistisk. Som sociolog, dessutom med förkärlek för Wittgenstein, riktar han istället blicken mot det konkreta och vardagliga. Även om vi inte kan förändra världen, kan vi förändra vårt sätt att se på den. Vi kan lära oss att bli mer skeptiska mot det slags virtuella abstraktioner som delar in världen i gott och ont, islam och väst, trogna och otrogna.
Istället bör vi rota våra visioner i den vardagliga värld där det mänskliga livet utspelar sig i all sin komplexitet. Det är först då vi går från anonyma generaliseringar till konkreta livsöden som empati och engagemang väcks. Seidlers många och utförliga återgivningar av vittnesbörd från offer och anhöriga efter attentaten den 11 september påminner om hur litet abstrakta dödssiffror säger och hur smärtsamt drabbande varje enskilt livsöde är. Samtidigt är det just dessa individuella historier som i så hög grad har överskylts i rapporteringen från krigen i Afghanistan och Irak. Till skillnad från offren i New York och Washington har de döda i Afghanistan och Irak inga namn, bara siffror.