De akademiska nödraketerna sänds upp till Sylvester. För ett par år sedan väckte en grupp historiker från Uppsala stor uppmärksamhet när de på årets andra dag konstaterade att allt fler studenter har svårt att uttrycka sig begripligt i skrift. Dagen före nyårsafton i fjol manade Sacos ordförande Göran Arrius och två av hans medarbetare till besinning beträffande expansionen av högskolan: ”[e]nsidiga satsningar på fler platser gynnar varken samhället, högskolorna eller de studenter som får utbildning av tvivelaktig kvalitet”.

Utbyggd högskola har blivit politikens motsvarighet till Doctor Sloan’s liniment, som ska lindra varje upptänklig samhällelig krämpa, och i förhållande till de stora kostnaderna och de ännu större förväntningarna är detta förbluffande lite diskuterat. Alla gillar mer utbildning, och ju mer utbildning, desto bättre. Eller?

Ja och nej. Det är alltid värdefullt med förkovran, men även den högre utbildningen behöver granskas med kritisk blick. Håller sektorn vad den lovar – eller rättare sagt vad politikerna lovar å dess vägnar? Används de nya resurserna väl?

Visst har den högre utbildningen fått mer pengar men inte i proportion till alla nya platser. Det tär på kvaliteten. Alltför många studenter har glest mellan undervisningstillfällena och klarar sig trots att de lägger ned måttligt med arbete.

Trion från Saco gör ett par strama och nödvändiga påpekanden. Dels att situationen blir svårare i takt med att fler elever från dagens bristfälliga grundskola och gymnasium kommer till högskolan, dels att det ligger i sakens natur att nivån sjunker när studieplatserna blir fler. Ungdomar med bra betyg har redan tidigare sökt sig till högre studier, så när antalet platser ökar kommer de genomsnittliga förkunskaperna mer eller mindre automatiskt att sjunka. Man kan vilja öka antagningarna ändå, men då krävs mycket kraftiga resurstillskott.

Vad mer behövs? I temadelen av det här numret av Axess tacklas frågan av en rad kvalificerade skribenter. Infallsvinklar och förslag skiftar naturligtvis men insikter om hot mot kvaliteten är en självklarhet. Allmän hejarklacksstämning är ingen betjänt av.

Det har inletts en islossning i invandringspolitiken. Ännu handlar det mer om försiktig omprövning i ord än påtaglig förändring i gärning, men det är ändå värdefullt. Politiker som Göran Hägglund och Jan Björklund och skribenter som Expressens Anna Dahlberg och Dagens industris PM Nilsson har tagit täten och förtjänar en eloge. Det är en olycka att så många i det offentliga Sverige så länge har hävdat att det bara kan finnas två olika linjer i migrationspolitiken: Antingen är man anständig och vill att Sverige ska ha betydligt öppnare gränser än jämförbara länder. Eller så är man oanständig och vill smälla igen dörren i ansiktet på dem som har det svårt.

Vi har fått halsstarrighet och moraliserande i stället för pragmatism och policyutveckling.

Det har gjort Sverige sämre rustat att klara integrationen i praktiken och har lett till ökad misstro hos människor som ser att allt-eller-inget-linjen inte håller. Sverige skulle ju stå för ”öppenhet” även om invandringen blev lite lägre; det är bara att jämföra med hur det ser ut i vår omvärld. Ett antal EU-länder tar inte ens emot några kvotflyktingar.

I min värld handlar god politik om att väga ideal och intressen, ideologi och praktik, mot varandra, och man gör sällan klokt i att försöka maximera just ett av värdena. Invandringsfrågan är inget undantag.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Att välkomna människor hit är ett värde, att behålla balansen i samhällsutvecklingen är ett annat, och det blir svårt att klara det senare om vi inte accepterar begränsningar av det förra. Det finns redan betydande problem med utanförskap, och om vi får en icke arbetsrelaterad invandring på mycket hög nivå under en rad år framöver är risken stor att det bildas parallellsamhällen med ännu större trångboddhet, brist på laglig egenförsörjning, svartarbete och annan kriminalitet. Skolsystem, socialtjänst och sjukvård sätts på ännu svårare prov. Det vore bekymmersamt i sig, och dessutom kan det leda till höjd allmän konfliktnivå och större stöd för extremism.

Hur kan vi då lindra trycket utan att göra våld på asylrätten? Vi kan ge betydligt större resurser till arbetet mot människosmuggling, vilket vi har gjort internationella åtaganden om att bedriva. Vi kan utfärda fler tillfälliga och färre permanenta uppehållstillstånd. Vi kan se till att kravet på anhörigförsörjning blir mer än en papperstiger.

Ingetdera skulle förvandla Sverige från ”öppet” till ”slutet”, men det skulle kunna göra mottagning och integration mer hanterliga och visa medborgarna att de styrande inte tacklar den här frågan med naivitet eller råhet utan med medkänsla och realism.