På den svenska politiska scenen under det sena 2010-talet har en tämligen liten kommun med knappt tjugofem tusen invånare långsamt kommit att få ett genomslag och en betydelse som knappast går att förklara utifrån dess storlek eller betydelse för den svenska ekonomin. Det är tveksamt om särskilt många av dem som idag diskuterar kommunen ens kan placera den på kartan, men detta ändrar inte på graden av fascination – eller rädsla – med vilken kommunens förehavanden stöts och blöts i rikspressen. Vi talar självklart om Staffanstorp.

Staffanstorps kommun har antagligen den något tveksamma äran att vara målet för överlägset flest krönikor, analyser och politiska påhopp i medier i relation till sin folkmängd. Att det ser ut så är inget större mysterium. Denna kommun har blivit en sorts skärningspunkt där många av de viktigaste politiska frågorna utspelar sig, och resten har inget annat val än att följa utvecklingen med intresse. På ett sakpolitiskt plan har kommunen legat i framkant och kunnat staka ut en egen väg när det gäller exempelvis flyktingmottagande.

Kommunstyrelsens ordförande, Christian Sonesson, satte ensamkommande att bo i husvagnar och motiverade detta med att han hade ett ansvar inför sina egna kommuninvånare att ge dem valuta för pengarna och inte låta kostnaderna skena iväg. Detta i en tid där det rådde konsensus över hela det politiska spannet (med SD som ett föga förvånande undantag) att flyktingmottagandets kostnader egentligen inte gick att diskutera. Det fick helt enkelt kosta vad det kosta ville, och under tiden som rubrikerna om de enorma kostnader och utträngningseffekter som flyktingmottagandet innebar ursäktade sig både moderater och socialdemokrater med att man helt enkelt inte hade något annat val. Sonessons initiativ att spara pengar genom att köpa in husvagnar åt framförallt ensamkommande män snarare än att punga ut för modulbostäder eller lägenheter rönte redan då enormt mycket kritik, och inte bara från vänstern. Sydsvenskan kallade förfarandet ”en skam för Skåne”, och från andra håll har kritiken varit minst lika hård.

Det som placerar Sonessons kritiker i en obekväm sits är dock att rättrådigheten eller principfastheten i deras kritik inte spelar någon större roll. Sonessons demokratiska mandat är blytyngt; i kommunvalet 2018 fick Moderaterna hela 42,70 procent av rösterna. De kritiska rösterna från städer som Malmö, Stockholm och Göteborg visade sig spela mycket liten roll. Istället för att bestraffa Sonesson valde invånarna att massivt belöna honom.

En annan sakfråga där han satt sin kommun på kartan har att göra med de så kallade IS-återvändarna. Detta är en fråga där det av allt att döma finns ett enormt pyrande missnöje i breda folklager över hur Sverige hanterat hela frågan. Sverige saknar fortfarande en effektiv terrorlagstiftning, trots att problemet varit känt sedan länge, och resultatet är idag att i princip ingen som åkt ner för att strida för IS kan ställas inför rätta i Sverige. I Sverige väntar istället – i bästa fall, bör tillägas – diverse frivilliga samtal med socialtjänsten och polisen, samt ett fortsatt liv på bidrag. Just på grund av att frågan är så infekterad blev också genomslaget stort när Sonesson gick ut med att han planerade att lägga ett förslag som skulle innebära att IS-återvändare nekades hjälp från bland annat socialnämnden.

”Det som placerar Sonessons kritiker i en obekväm sits är dock att rättrådigheten eller principfastheten i deras kritik inte spelar någon större roll.”

Legaliteten i detta förslag har diskuterats, och Sonesson har blivit hårt ansatt både av politiska motståndare och av många partikamrater för initiativet. Men även här återkommer vi till samma dilemma som ovan: den demokrati som i mångas ögon ”borde” straffa Sonesson för tilltag som ligger utanför ramen för vad den politiska klassen finner acceptabelt vägrar att göra det. Sonesson är redan idag en av Sveriges överlägset mest populära politiker, och hans status som en av få som överhuvudtaget visat någon vilja att göra någonting i en fråga som är så fylld med bitterhet är inte en svaghet i en demokratisk folkomröstning, det är tvärtemot en stor styrka. Det är i slutänden denna styrka som gör Staffanstorp till ett sådan ständigt återkommande diskussionsämne i Sverige. Beroende på vem du frågar är Sonesson antingen en potentiellt mycket farlig människa eller ett inspirerande exempel, men i båda fallen är det tveksamt om det är hans ställningstaganden i enskilda sakfrågor som verkligen gör honom relevant, utan snarare hans politiska metoder. Christian Sonesson är den arketypiska starke mannen, en politisk figur som de senaste årtiondena levt en ganska undanskymd tillvaro. Renässansen för den starke mannen är dock samtidigt en djup kris för den liberala delen i våra demokratier: en kris för ett sätt att förstå hur politik fungerar och vad den borde handla om som varit dominerande i väst sedan åtminstone Reagan och Thatcher.

Vi vill gärna underskatta storleken på detta dilemma. Ett av de tydligaste exemplen är Ungern, och dess nuvarande ledare, Victor Orbán. I parlamentsvalet 2018 fick Orbáns parti Fidesz närapå 50 procent av rösterna. Det näst största partiet i Ungern, Jobbik, ligger dessutom till höger om Fidesz med sina 20 procent av rösterna, vilket i praktiken betyder att den sortens politik som omvärlden idag ställer sig så kritisk till (och som många svenska politiker anser behöver straffas, sanktioneras, eller motarbetas på andra sätt, gärna via olika överstatliga påtryckningsmedel) finner stöd hos ungefär 70 procent av landets befolkning i demokratiska val.

Att liberala principer som skydd för minoriteter, pressfrihet etc är något gott, som inte bör rubbas lättvindigt, är inte svårt att finna argument för. Men vad vi idag kallar liberal demokrati är inte bara dessa fina och användbara principer, utan också en Weltanschauung, ett helt system av regler, uppfattningar och förmaningar om vad politiken får och borde handla om. Uttryckt på ett annat vis: får man som politiker ens säga det Orbán blivit berömd – eller ökänd – för att säga: att ungersk politik i första hand ska gagna ungerska medborgare, snarare än att vara fokuserad på intressena hos hela mänskligheten eller framtidens presumtiva världsmedborgare? Får en politiker säga ”Ungern åt ungrarna”? Detta är en fråga med ett ganska komplicerat svar, och som skapar problem inte bara i Ungern, utan i Italien, Österrike, Nederländerna och Staffanstorp.

Precis som Viktor Orbán beskrivits som Ungerns starke man och Europas ”stora skräck” av Aftonbladets Anders Lindberg, utgör en politiker som Christian Sonesson en mer lokal källa till ångest och rädsla, i alla fall hos växande delar av Sveriges tyckande klass. Det som gör dessa figurer destabiliserande för våra annars så städade och förutsägbara politiska system är att de avslöjar glappet mellan det som den politiska klassen säger att man ”får” eller ”kan” göra, och det som befolkningen är villig att tillåta eller belöna i demokratiska val. Ju mer denna klyfta öppnar sig, desto mindre demokratisk legitimitet kan den gamla sortens politiker hänvisa till när de ska förklara varför de gör eller inte gör saker som betraktas som djupt impopulära.

Den starke mannens popularitet går dock djupare än så, och det vore ett misstag att låta analysen stanna vid att denna typ av politiker skördar segrar enbart därför att de vågar ställa sig utanför den acceptabla mittfåran i europeisk politik. Det finns något mer här än att enbart säga saker man inte ”får” säga, och komma med politiska förslag som ingen annan vågar komma med. Den som är intresserad av att förstå – och kanske till och med efterhärma – den starke mannens dragningskraft inom politiken behöver inse att denna dragningskraft handlar mycket mer om en sorts politisk metod, snarare än en uppsättning kontroversiella idéer.

Vi kan illustrera detta genom att åter använda Sonesson som exempel. För inte allt för länge sedan gjorde MUF:s ordförande Benjamin Dousa ett utspel som uppmanade Sonesson att ställa sin plats som kommunstyrelseordförande till förfogande. Skälet som uppgavs var att Sonesson nyligen beslutat att höja kommunalskatten, något som Dousa menade stred mot moderaternas mest fundamentala principer. Moderater höjer helt enkelt inte skatter – åtminstone inte utan riktigt goda skäl. Denna reaktion föll dock inte i god jord. Responsen i kommentarsfälten var överväldigande negativ, men avslöjade inte bara de splittringar som finns inom moderaterna som parti, utan även en latent splittring kring idéernas egentliga värde inom politiken.

Ett vanligt argument som riktades mot Dousa var att skattehöjningarna var bra därför att det var Sonesson som genomförde dem. Huruvida höjda skatter var bra eller dåligt i teorin var mindre viktigt; förtroendet för personen Sonesson som en beslutsfattare som agerade för sin egen kommuns bästa vägde långt mycket tyngre än principiella resonemang. Personen, inte idéerna, visade sig vara den faktor som hade mest tyngd i denna konflikt. Konflikten mellan Sonesson och Dousa är på många sätt obetydlig, och kommer snart att vara bortglömd. Men den är samtidigt symtomatisk på ett större dilemma vårt politiska system nu måste hantera.

I sin sista bok, The Revolt of the Elites, beskrev den amerikanska historikern Christopher Lasch hur de styrande eliterna i västvärlden genomgått en moralisk och ideologisk metamorfos under 1900-talets andra hälft. Lasch dog 1994, men de tendenser han kritiserade för drygt tjugofem år sedan har inte försvunnit sedan dess, tvärtom: de har om något bara fortsatt att accelerera efter hans död. Laschs tes är, något förenklat, att ideologiska förändringar i våra samhällen gjort eliter till en sorts ”turister” i sina egna länder; en sorts icke-temporära ”besökare”, utan den sortens mentala förpliktelser som följer på att tillhöra den ort eller det land man vistas i.

Detta manifesteras inte bara genom en bristande patriotism, och ett förlöjligande av tidigare ideal såsom medborgarskap och nationellt självbestämmande, utan tendensen är att politiker i allt högre grad avsäger sig – eller revolterar mot, för att använda Laschs term – allt specifikt ansvar gentemot konkreta grupper av individer.

En svensk politiker ser i regel inte längre sitt uppdrag som att representera svenskar, och erkänner inte heller någon rätt till ansvarsutkrävande baserat på den här sortens snäva rötter till en specifik plats, ett specifikt land eller ett specifikt folk.

Dagens politiker talar istället om bredare samtidigt också tunnare band av lojaliteter och skyldigheter. Våra politiker är ansvariga inför barnkonventionen, inför humanistiska ideal, inför mänskligheten, men inte längre inför invånarna i Hofors. Det är helt enkelt viktigare för dagens eliter att vara lojala mot sig själva – mot sina egna idéer, drömmar, och sin ”värdegrund”.

Att sakna en känsla av skyldighet gentemot sitt egna, snäva kollektiv med lika snäva intressen ses idag inte som en brist inom politiken, utan som ett ideal, till och med ett nödvändigt rekvisit. Den politiker som var fräck nog att ställa frågor i stil med ”Men vad tjänar mina väljare på det här?” under flyktingkrisen 2015 fick kallt räkna med att löpa gatlopp i medierna. Denna sorts mentalitet var inte vad 2000-talets politik handlade om, trots allt.

”De representerar om något en normalitet, en politisk vardag som nu börjar att strömma tillbaka.”

Det är dock i Staffanstorp som vi ser hur skört detta status quo faktiskt är i Sverige, och hur tunt stödet är för den sortens bild av vad politiker borde hålla på med. Idén om att lojalitet till sin egen grupp är något förlegat må gå hem bland den urbana övre medelklassen i Sveriges större städer, men den är inte representativ för en majoritet av Sveriges befolkning. Det faktum att det är just denna medelklass som dominerar våra medier bidrar till att skymma de riktiga styrkeförhållandena, men i ett system byggt på premissen ”en man, en röst” går det ganska enkelt att utmana regler och kutym och samtidigt få en pluralitet eller majoritet väljare med sig.

Christian Sonesson är mycket medveten om vad han håller på med: han är en politiker som motiverar sina politiska beslut med sina egna väljares intressen. I sin retorik representerar han invånarna i Staffanstorp, och det är invånarna i Staffanstorp som är den enda legitimiteten han behöver. Om invånarna i Staffanstorp inte har något intresse av att betala hutlösa priser för att köpa bostadsrätter åt flyktingar, då kommer Sonesson att förhindra att det sker. Om uppdraget att tillhandahålla service till Staffanstorps invånare kräver en och annan skattehöjning, då kommer skatten att höjas. Det som gör den starke mannen så ”farlig” för stabiliteten i vårt status quo är just att han erkänner – och drar hela sin styrka och politiska legitimitet från – den sortens band till platsen och till den egna gruppen som resten av våra eliter sedan länge lämnat bakom sig som otidsenliga, auktoritära eller till och med snudd på fascistiska.

Idag är det populärt att försöka medialisera dessa figurers popularitet, och vi talar gärna om en växande auktoritarism, och om de ”auktoritära personlighetstyper” som idag – av anledningar som inte alltid står helt klara – vädrar morgonluft. Men denna beskrivning av världen utgör i själva verket ideologi i sin renaste form. Att vi glömt bort styrkan i de personliga banden och den lojalitet de ger upphov till ändrar inte på att historien är full av exempel på just hur mäktiga dessa band är.

Anledningen till att USA idag begränsar antalet ämbetsperioder för en amerikansk president till två stycken beror på Franklin Delano Roosevelt. FDR var så populär att han antagligen hade kunnat utropat sig till kejsare av Amerika och fått många av sina väljare med sig; som politiker förkroppsligade han på många sätt den sortens klassiska elit, med starka rötter hos och band till den egna befolkningen som Lasch beskrev i sin bok. Att FDR tillhörde det absoluta toppskikten av USA:s gamla WASP-adel (”white anglo-saxon protestant”) hindrade honom inte från att vara historiens kanske mest populära president inom den amerikanska arbetarklassen. I Donald Trumps installationstal till nationen sade han att ”de glömda männen och kvinnorna i vårt land ska inte längre förbli glömda”, och även om vi idag gillar att kalla denna sorts retorik populistisk, ger den fortfarande genklang från en tid där den sortens retorik utgjorde en helt normal del av politiken. Vi glömmer detta på egen risk, något som Trumps egen seger mot alla odds visar.

Relationen mellan cliensoch patronus är inte patologisk. Den är framförallt uråldrig: den är politikens kanske mest grundläggande relation. Den sortens politik som karaktäriseras av ”starke män” är en sorts politik som var gammal redan när den romerska republiken var ung. Det är en politisk metod där den ena parten förbinder sig att leverera, och där den andre parten förbinder sig att vara lojal. Staffanstorp är blott ett modernt exempel på hur detta ser ut: kommunens starke man levererar lagstiftning och handlingskraft till invånarna, och invånarna i sin tur gör ett helt och hållet fritt val att belöna honom med sin lojalitet vid valurnorna. Det är en modell som står sig mycket väl i den demokratiska konkurrensen, och den växande neurosen över de starke männen bland våra eliter beror i mångt och mycket på att de helt enkelt inte vet hur de ska kunna konkurrera med dem.

Går det att säga att kommuner som Staffanstorp visar vägen mot något nytt? Svaret är både ja och nej. Ja, så till vida att vårt politiska system troligtvis står inför mycket stora förändringar, och att de starke männens politik pekar ut riktningen. Nej, därför att starke män som Christian Sonesson inte är nya. De representerar om något en normalitet, en politisk vardag som nu börjar att strömma tillbaka. Den transnationella, idealdrivna och ansvarsbefriade sortens politiker som Christopher Lasch angrep på 1990-talet representerar mer än något annat ett historiskt interregnum.

Det politiska initiativet idag tillhör med all önskvärd tydlighet de politiker som hämtar sin legitimitet nedifrån snarare än från ovan; från sin egen kommun, stad eller nation, från önskemålen hos de egna väljarna snarare än från sköna ideal, humanistiska FN-konventioner och helgade värdegrunder.

En gång i tiden hade denna sorts vändning tillbaka till en politik baserad på önskemålen hos vanligt folk setts som ett drömläge för den politiska vänstern; nu tycks man snarare betrakta detta skifte som en mardröm.