I AXESS NUMMER 1 2012 skriver Roland Poirier Martinsson en artikel med den provokativa titeln ”Dumskallarnas sammansvärjning”. Dessa ”dumskallar” sägs vara företrädare för existentialism och marxism, en ohelig allians, vars mest namnkunnige exponent är Jean-Paul Sartre. Enligt Poirier Martinsson har Sartre skapat en idéfusion, som haft förödande återverkningar ända in i vår tids politiska etablissemang och dess vilja till social ingenjörskonst.

Utan tvivel rör Poirier Martinsson vid viktiga problem, men både hans analys och hans historieskrivning reser åtskilliga frågor. Han avvisar Sartre och dödförklarar samtidigt både marxism och ”existentialism”. Ja, det finns åtskilligt att säga om Sartres försök att skapa en syntes av eld och vatten, så som det framträder i hans så kallade andra filosofi (Critique de la raison dialectique ). Det är svårt att inte instämma i att det ligger en svårartad motsägelse i att på en gång vilja frigöra individen från hans mauvaisefoi och därmed skapa förutsättningar för ett ”autentiskt” val, som med nödvändighet innebär, att den enskilde överlämnar sin frihet till ett kollektiv och därmed gör sig till lekboll för opersonliga krafter. Detta sammanhänger naturligtvis med Sartres revolt mot borgerlighetens värden. Sartres politiska naivitet är dessutom notorisk. Men diskvalificerar detta automatiskt hela den tradition på vilken delar av hans tänkande vilar?

DET FÖREFALLER som om Poirier Martinsson vill bryta staven över hela den tradition som han kallar ”existentialismen”. Han nämner i förbigående Nietzsches vansinnige, som i Den glada vetenskapen utropar: ” Vi har begått världshistoriens värsta mord, vi har dödat Gud”, liksom Dostojevskijs Ivan Karamazov: ”Om odödligheten inte finns, är allt tillåtet.” Det stämmer att dessa författare tillhör den existentiella traditionen. Centralt för denna är diskussionen om värdenas uppkomst: Nietzsche menar att värdena måste skapas på nytt av den enskilde, och Dostojevskij bävar för en ateistisk utveckling mot värdekaos, skildrad i Onda andar. Som synes är detta ett problem för en stor del av världslitteraturen. Detsamma gäller om det andra stora problemet: självbedrägeriet, mauvaisefoi. Poirier Martinsson vill härleda det svenska politiska etablissemangets ideologiska kampanjer från Sartres legering av mauvaisefoi och dess korrigering genom underkastelse under en politisk auktoritet. Frågan är: Är det verkligen så att tanken på ett mänskligt självbedrägeri, centralt för kristendomen, existentialismen, psykoanalysen, etcetera står och faller med Sartres beskrivning av mauvaisefoi som ett borgerligt självbedrägeri, som botas med underkastelse under politisk auktoritet? Är det så att strävan efter autenticitet med nödvändighet är ett självbedrägeri, som banar väg för socialstatens manipulationer? Kan det inte vara tvärtom?

Poirier Martinsson skriver: ”Folkets självskadebeteende i existentiell mening rättfärdigar en ny sorts politiskt tvång, som rättfärdigas genom att vara moraliskt överlägset. […] Före senmodernismen förväntades den vuxna, välutbildade människan, vid sina sinnens fulla bruk och efter moget övervägande faktiskt, vara pålitlig i sina självbedömningar.”

Man kan fråga sig: Har till exempel det svenska politiska etablissemangets självpåtagna rätt att genom åtgärder påverka människors liv och värderingar inspirerats av en intellektuell från vänstra stranden i Paris i mitten av det tjugonde århundradet? Är det verkligen fallet att detta skett i Sverige, ett land med kroniskt humanistiskt underskott? Är det inte snarare så att den offentliga viljan till ”framsteg till varje pris”, ”modernitet till varje pris” styrt denna utveckling och kan denna vilja härledas från en autenticitetssträvan?

Om nu den offentliga maktens anspråk att veta bättre än den enskilde inspirerats av något, är det i så fall en enskild intellektuells teoretiska konstruktion, ”dumskallarnas sammansvärjning”? Är det inte snarare så, att man insett att klyftan mellan vad samhället säger sig vara och vad det verkligen är besvärar åtminstone den tänkande delen av allmänheten? En viktig uppgift för politiken blir då att förmå människor att tänka ”rätt” och detta förklarar varför attitydpåverkan blivit så prioriterad: det är helt enkelt ett sätt att rädda legitimiteten. Därav alla kampanjer baserade på pseudovetenskaper som rasbiologi, genusteori, pedagogism, feminism, jämlikhetslära etcetera. Detta är inte ett fördärvbringande arv från Sartre, snarare ett vittnesbörd om att den enskildes behov av sanning och konsekvens hotar legitimiteten och att man därför måste stämma i bäcken. Men den enskildes motvilja mot självbedrägeri kommer nog att motverka detta.

KONSERVATIVA SOM Poirier Martinsson har en sympatisk vilja att ge individen ett ovillkorligt tolkningsföreträde beträffande sitt eget liv. Detta gäller också liberaler som John Stuart Mill och Ingemar Hedenius (”beträffande det goda samhällets yttersta värde får vi inte påstå något”). Poirier Martinsson menar att tanken att individen själv inte kan bedöma om han är nöjd eller inte är högsta dumhet. Det låter sig sägas. Men när vi besinnar alla det gångna seklets avantgardismer, som gjort så stor skada, låt oss inte tillfoga ytterligare en: kälkborgerligheten som avantgardism. Låt oss tänka på det, innan vi kastar ut motståndet mot självbedrägeriet med badvattnet.

Claes-Magnus Hugoh är filosof och frilansskribent