den tysk-japanska författarinnan Yoko Tawada förklarade en gång i en intervju: ”Att vara främmande är en konst”. Det är en konst hon med tiden har blivit väl förtrogen i.

Innan hon som tjugotvååring kom till Tyskland hade hon inga kunskaper i tyska. Sedan åttiotalets mitt har hon bedrivit två parallella författarskap, ett på tyska och ett på japanska. I en tidig recension i Frankfurter Allgemeine Zeitung beskrevs Tawada som en etnolog på resa i den tyska kulturen.

Den tyska eller europeiska läsaren ser i hennes böcker den egna vardagen skildras som ett främmande land – ibland märkligt förvridet genom (spelade) missförstånd och oproportionerliga uppförstoringar av helt banala fenomen, ibland belyst ur ett förklarande ljus som vana och rutin helt enkelt gjort oss blinda för. Det är ett skrivande som syftar både till att göra sitt hem i det främmande och att upptäcka främlingskapet i det som hittills tett sig hemtamt. Och besattheten av språk går som en röd tråd genom Tawadas författarskap. Att träda in i ett så väsensskilt språk som det tyska innebar också ett nytt sätt att närma sig verkligheten – men också att hon för första gången riktigt klart kunde se de premisser som det egna modersmålet vilade på. Några av de intressantaste skildringarna av detta har Tawada gett i essäsamlingen Talisman (1996), i svensk översättning av Linda Östergaard 2009 på Ariel förlag.

Så fort man talar om det abstrakta använder man ett metaforiskt resonemang, tänkte redan Hegel: bara något så enkelt som att säga att man ”greppar” ett resonemang är ju att tillgripa bildspråket. Ändå ser vi inte detta. Vardagens slitage har osynliggjort i hur hög grad vår förnimmelse av världen vilar på en uppsättning mer eller mindre fantasifulla bilder.

Essäisten Tawadas ärende kan ses som just ett återupplivande av vardagsspråkets döda metaforer. Just det faktum att hon stiftat bekantskap med tyskan först i vuxen ålder tillåter henne att varsebli både det poetiska och det godtyckliga i tillsynes alldagliga begrepp, förutsättningslöst vrida och vända på skenbart prosaiska utsagor och att göra oväntade upptäckter om vilka dolda regler som dikterar det tyska språkets världsbild.

När den unga kontoristen Tawada hör sin tyska kollega irriterat banna sin ”dumma blyertspenna” vars stift hela tiden envisas med att gå av förundras hon. En sådan beskyllning låter sig inte formuleras på japanska men tydligen här. ”Blyertspennan hade i detta språk en möjlighet att bjuda kvinnan motstånd. Kvinnan kunde å andra sidan skälla på den för att återta makten över den. Hennes makt bestod i att hon kunde tala om blyertspennan, medan blyertspennan var stum”, skriver Tawada. Är det något slags animistisk folktro hennes kollega ger uttryck för, undrar den förbryllade japanskan – eller skildras åtminstone så av den äldre essäisten.

I ett föredrag talar Tawada uppskattande om litterära texter som redan i originalet ser ut som översättningar: hon exemplifierar med en mycket invecklad passage från Heinrich von Kleist och med Franz Kafkas konsekventa vaghet. Det är en iakttagelse som naturligtvis i lika hög grad är sann för Tawadas egna texter. Genom att aktivt framhålla sitt främlingskap för läsaren hjälper de oss också att få syn på språket, det förmedlande element som normalt sett strävar efter att vara osynligt.

ett slående exempel på hur författarinnan fördjupat sig i främlingskapets konst utgör romanen Det nakna ögat som nyligen utkommit i översättning av Sofia Stenström på Sadura förlag. Det är en periodvis mycket obehaglig skildring av hur en vietnamesisk skolflicka väljs ut för att hålla ett föredrag på en kommunistisk ungdomskonferens i Östtyskland. Men väl kommen till Berlin drogas och kidnappas hon av den unge västtysken Jörg som håller henne i sin lägenhet som sin ”flickvän”. Det dröjer inte länge innan hon lyckas fly från Jörg till Paris, på papperslös drift i ett samhälle hon egentligen bara känner till genom den kommunistiska retoriken. Hennes väg korsas emellanåt av andra mer eller mindre hjälpsamma figurer – men den relation hon odlar djupast är den till skådespelerskan Catherine Deneuve. Biografernas mörker utgör en av hennes få pålitliga hållpunkter i tillvaron. En nattsvart misärskildring av ett Europa betraktat från botten alltså? Ja, på det rent innehållsmässiga planet förhåller det sig naturligtvis så. Men kanske än påtagligare är den ivrigt registrerande blick med vilken romanens svårfångade, ultraperceptiva berättare förnimmer både det lockande och det hotfulla i sin nya västerländska miljö. För en nordisk läsare kan associationerna kanske gå till den norske poeten Sigbjørn Obstfelders rader:

”Dette er altsaa Jorden./ Dette er altsaa Menneskenes Hjem […] Jeg er vist kommet paa en fejl Klode./ Her er saa underligt …”