En av de finaste böcker om läsning och skrivande som jag känner till är sociologen Johan Asplunds Avhandlingens språkdräkt (2002). Det största felet med den är den olyckliga titeln, som kan lura en att tro att den endast vänder sig till doktorander. Den är dock betydligt intressantare än så. I den korta boken gör Asplund träffsäkra iakttagelser om skrivprocessen, om möjliga orsaker till skrivkramp och om betydelsen av skönlitterär beläsenhet.

Asplund beskriver också hur han länge hade vanan att sluta läsa en bok om han inte gillade dess början. På ett liknande sätt kunde han lämna en biosalong mitt i filmen. Han ändrade sig emellertid och kom sedan att nästan tvångsmässigt läsa färdigt böcker. Han upptäckte då att verk man har läst till slut inte brukar framstå som alltigenom usla: ”En bok avslöjar sällan redan på första sidan om den är värd att läsa eller inte. Man måste inte bara läsa boken till slut, eller åtminstone halvvägs; man måste också arbeta eller samarbeta med den […] Det är böcker man bara har tittat i som är lätta att fnysa åt och förakta.”

Jag kände mig lite träffad när jag första gången läste detta, men det är inte helt enkelt att ändra på en vana. Det finns också en del som talar emot Asplunds stränga krav. Att fortsätta läsa en bok som tråkar ut en, när läsningen går långsamt och man har svårt att upprätthålla koncentrationen, framstår inte som bästa sättet att använda tiden. Bättre då att återvända till någon bok man läst tidigare och tyckt om. Omläsningar är underskattade.

Den som börjar på Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt upptäcker snart att man måste läsa den långsammare än vanliga romaner. Dessutom är verket extremt omfattande, de sju tjocka volymerna kan skapa ångest hos läsaren och förstöra njutningen. Om man släpper kravet på att böcker måste läsas till slut och inser att det är fullt tillåtet att läsa ett begränsat antal sidor, till exempel 100 eller 150, blir man förmodligen mer öppen för den enastående konstnärliga upplevelsen.