Det handlade, fick vi höra, om att fokusera på ”politics and politicians, not policy”, det vill säga: att låta det politiska spelet och maskineriet stå i centrum och att i möjligaste mån bortse från själva politiken och dess innehåll.

Att Mark Halperin och John Heilemann har förstått vad det är som får personer som har konsumerat många spaltmil av tidningsartiklar, tweets och blogginlägg, och som har spenderat hundratals timmar med tv-sändningar, radioprogram och podcasts, att därutöver gå och köpa en nästan 500 sidor tjock bok om en för länge sedan avslutad valrörelse, är tydligt. De erbjuder en bakom kulisserna-journalistik av allra högsta klass, där läsaren bjuds in i kampanjbubblan och inte tillåts lämna den förrän berättelsen om valet är över och spekulationerna om vad som ska hända, och vem som ska se till att det händer, i nästa valrörelse kan börja.

Duon Halperins och Heilemanns Game Change. Obama and the Clintons, McCain and Palin, and the Race of a Lifetime om presidentvalet 2008 var ett stycke inside-rapportering som fick många att häpna. Den mängd av källor, och det faktum att personer som inte bara funnits runt kampanjen utan mitt i rummen där besluten hade fattats valde att sätta sig ned med Halperin och Heilemann gjorde att jämförelser redan då gjordes med Bob Woodwards sätt att arbeta. De jämförelserna lär inte bli färre efter Double Down. Game Change 2012, där presidentvalrörelsen förra året, den som slutligen ledde fram till Barack Obamas omval, dissekeras. Demokrater och republikaner ger sina versioner, skvallret dras fram, citaten är äkta – och analysen är frånvarande. Inte analysen av vad som får strateger att explodera och kampanjer att implodera, men den djupa analysen av vad valrörelsen 2012 – en valrörelse som egentligen började långt tidigare – faktiskt betydde för landet.

Filmrättigheterna till Double Down är redan sålda, men att den här boken ska kunna förvandlas till en lika uppskattad film som Game Change, där Julianne Moore spelade rollen som republikanernas vicepresidentkandidat Sarah Palin, är föga troligt. Ingredienserna finns helt enkelt inte där. I Game Change kunde Mark Halperin och John Heilemann berätta historien om två kampanjer som ingen Hollywoodmanusförfattare hade haft kreativitet nog att hitta på. Den ena kampanjen förde den första afrikansk-amerikanska mannen till Vita huset, detta efter en kamp internt inom partiet där den första riktigt seriösa kvinnliga presidentkandidaten – dessutom hustrun till en tidigare president – hade besegrats redan i primärvalen. Den andra kampanjen tillintetgjorde en amerikansk krigshjältes status som frispråkig rebell och skapade ett av de största frågetecknen i amerikansk politisk historia (hur kunde McCain välja just Palin som sin parhäst?). Barack Obamas historiska seger, i kombination med Sarah Palins osannolika upphöjelse och närmast patetiska fall, skapade en enorm efterfrågan på journalistik som kunde berätta om hur resonemangen gick i kampanjerna, vem som sade och gjorde vad, och förklaringen till hur några av de största misstagen i presidentvalshistorien kunde fattas.

Valet 2012 blev i jämförelse en gäspning.

Mark Halperin och John Heilemann har gjort sitt jobb och har, med den status som Game Change har givit dem, fått ännu bättre insyn och ännu större tillgång till källor; den som trott sig vara något under kampanjen 2012, men som inte blivit kontaktad av Halperin och Heilemann inför arbetet med Double Down, har uppenbarligen trott fel.

Visst finns det en mängd intressanta redogörelser i Double Down som förvånar, men den största förtjänsten som boken har är att den bekräftar den bild som de flesta hade på valnatten 2012. Det här var aldrig Mitt Romneys val att vinna. Hur dålig – eller kanske främst ointresserad – president Barack Obama än må vara när det gäller att utföra det politiska grovarbete som Halperin och Heilemann har blivit experter på att rapportera om, så hade det behövts en sittande president i ännu sämre form för att Mitt Romney skulle ha kunnat stå som segrare den där novembertisdagen. I ett republikanskt parti som slet sönder sig självt under primärvalen, där deltagarna tävlade om att visa förakt för varandra och ge den slutliga kandidaten sämsta möjliga förutsättningar i kampen mot Barack Obama, var Mitt Romney mannen som vann flest pyrrussegrar. Den slipade Chicagomaskin som ledde Obama till segern 2008 kunde på ett tidigt stadium i valrörelsen 2012 definiera den i sammanhanget politiskt orutinerade miljardären Romney som en konservativ extremist och en kappvändare på samma gång; efter primärvalssäsongen framstod republikanernas kandidat mest som primus inter pares i ett gäng förlorare.

Den som söker efter analysen som förklarar hur Barack Obama kunde bibehålla en relativt stark ställning hos den amerikanska medelklassen trots en första mandatperiod präglad av budgetkrisen, och hur Obama kunde segra med en så stor marginal trots att nationen var delad, får leta någon annanstans än i Double Down. Den som vill lära sig hur politiska budskap paketeras, hur kampanjer organiseras och ideologiska meningsmotståndare – och även en och annan frände – desavoueras, den läsaren hittar hem hos Halperin och Heilemann. Att det lär komma ännu en bok efter valet 2016 – och den valrörelsen börjar så snart mellanårsvalet nästa höst är bortstädat – känns givet. I likhet med Bob Woodward, som med Bush at War, Plan of Attack, State of Denial och The War Within, kunde teckna en detaljrik bild av spelet i Bush den yngres Vita hus som ingen annan journalist klarade av, kommer Halperin och Heilemann med all säkerhet att återanvända det vinnande konceptet ännu en gång. Det väcker intresse, det säljer och det går att bygga vidare på.

Double Down är historien om de sista kampanjerna för både Barack Obama och Mitt Romney; ingen av dem kommer någonsin att försöka vinna ett val igen. Den ger dock också läsaren en glimt av vad som komma skall. Medlemmarna i familjen Clinton har spelat nyckelroller i amerikansk politik sedan 1980-talet och kommer att fortsätta göra det i många år och kanske i fler generationer; entusiasmen för det politiska spelet är något som både Bill och Hillary Clinton delar med författarna, som berättar om dem i Double Down. Bill Clinton gjorde avgörande insatser för Barack Obama under 2012, och det var Clintons innersta cirkel som skapade det konventtal som gav presidenten en skjuts in i höstspurten, inte Obamas förtrogna från Chicago. Denna innersta cirkel lär vara redo 2016.

Popular

Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd

I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.

Torbjörn Elensky Recension 2025 5

Det lär också Chris Christie vara, New Jerseys populäre republikanske guvernör, som får ett relativt stort utrymme i Double Down med tanke på att han inte ens kandiderade 2012. Men Christie fanns hela tiden med, som en potentiell presidentkandidat, som en potentiell vicepresidentkandidat och slutligen som en potentiell syndabock. Christies nyfunna vänskap med Barack Obama under valets sista timmar, med anledning av orkanen Sandys påverkan på New Jersey, verkar ha varit svårt för många Romneyanhängare att smälta.

Att Halperin och Heilemann redan nu har kommit över uppgifter som kan komma att skada Christie 2016 – uppgifter som har läckt från det Romneyläger som vid en tidpunkt övervägde att göra New Jersey-guvernören till vicepresidentkandidat – visar att republikanerna fortfarande inte har skakat av sig den bitterhet som präglade primärvalssäsongen 2012. Om demokraterna kan återupprepa det, i alla fall i jämförelse med republikanerna, väldigt disciplinerade arbetet med massiv organisering, negativa attacker och en budskapsformulering – och paketering – baserad på ”big data”, lär Obama kunna lämna över till en partikamrat när han lämnar Vita huset i januari 2017.