För egen del kan jag inte riktigt bestämma mig för om jag ska strunta i nyheterna och begränsa mina tankar till å ena sidan vardagslivets detaljer och å andra sidan filosofiska frågor eller generella sanningar sub specie aeternitatis. Jag har sedan länge nått en ålder då det förflutna ter sig mycket viktigare än framtiden. Den arabiska våren eller vintern eller vad det nu är kommer trots allt att gå vidare utan att jag tar någon notis om den; marknaderna avvaktar inte mina funderingar innan de reagerar på de senaste försöken att stärka euron.

Offentliga angelägenheter plågar inte någon, sade 1700-talets store engelske moralfilosof Samuel Johnson. Vad han menade var att de frågor som verkligen väcker människors uppmärksamhet och känslor är de som ligger dem närmast. I jämförelse med detta är dagspolitiska frågor oviktiga för dem, och om någon hetsar upp sig över dem så är det till största delen en spelad känsla, rentav ett surrogat för något annat.

Jag är inte säker på att han hade rätt. Problemet med offentliga angelägenheter är att även om man inte uppsöker dem, så knackar de förr eller senare på dörren. Om regeringens politik till exempel leder till att ens besparingar går upp i rök så förblir man inte oberörd, och känner sig kanske verkligt plågad.

Man kunde ge nästan hur många exempel som helst. Vardagslivet i Storbritannien har förändrats till oigenkännlighet genom vår socialpolitik. I många europeiska länder har statens lånande för att finansiera konsumtion i nuet gjort framtidsutsikterna för många miljoner människor högst osäkra.

JAG HAR BESTÄMT MIG FÖR EN kompromiss mellan att odla min trädgård och att låta mig plågas av offentliga angelägenheter. Jag har bestämt mig för att ta tag i ett problem som berör den gamla och vackra lilla stad där jag bor när jag vistas i England: problemet med offentligt fylleri.

Hur lätt är det inte att lösa problemet i teorin, och hur svårt är det inte i praktiken! Allt som behövs är att upphäva fullmäktiges beslut att låta en viss pub hålla öppet till klockan tre på morgonen, för alla problem med fylleri härrör ur detta beslut.

Ungdomar kommer långväga ifrån för att dricka sig fulla och uppträda störande; det kan inte sägas innebära några ekonomiska fördelar för staden, bara för pubägaren (ett storföretag, inte en enskild individ). Men även om det var förknippat med ekonomiska fördelar för staden skulle livskvaliteten ha försämrats. Ekonomiska fördelar är inte allt här i livet.

Det har varit lärorikt, om än inte hoppingivande att försöka få beslutet hävt. Det visar sig vara omöjligt att få de lokala myndigheterna att rätta sig efter lagen, än mindre att tänka själva. Man känner hur man börjar förlora förståndet efterhand som man dras in i absurda brevväxlingar och måste vederlägga argument som bara Gogol skulle ha kunnat göra rättvisa. Man börjar känna att hela den västerländska civilisationens öde hänger på hävandet av ett beslut att låta en pub hålla öppet till tre på morgonen i en liten och för övrigt fridfull stad på engelska landsbygden.

Därför skulle jag nöja mig med att odla min trädgård – om fyllona bara inte väsnades så förfärligt på lördagskvällarna!