Höstsäsongens andra franska litterära skandal – den första och största var förstås pedofilianklagelserna mot Gabriel Matzneff, som i decennier skrivit om sina kärleksaffärer med underåriga men först efter Vanessa Springoras Le Consentement ställdes till svars – handlar återigen om autofiktion. Emmanuel Carrères Yoga var förhandstippad till såväl Prix Médicis som Goncourtpriset, men kom inte ens med i kortlistorna. Istället blev den föremål för en juridisk tvist.

Emmanuel Carrère är en etablerad fransk författare vars böcker alltid har rört sig på gränsen mellan fiktion och verklighet. Han har bland annat skrivit en biografi om den ryske nationalbolsjeviken tillika autofiktionsförfattaren Eduard Limonov och haft stora framgångar med självbiografiska verk som exempelvis Andra liv än mitt eget. Även Yoga är ett verk vars textuel­la värld påstås vara densamma som författarens biografiska. Autofiktion, således, med allt vad det innebär av potentiella skandaler.

Yoga inleds med att författaren år 2015 lämnar mobilen hemma och tar tåget från Paris för att under tio dagar delta i ett me­ditationsläger. I en hangar bland bergen samlas ett hundratal människor för att tio timmar om dagen i komplett tystnad utöva det som går under benämningen ”vipassana” (författaren använder meditation och yoga som synonymer). Resten av tiden ägnas åt att promenera i naturmiljö så långsamt som det bara går (tjugo meter per timme är författarens eget rekord), betrakta träd, stilla gråta på en brits. Tystnaden är allenarådande.

På ett typiskt autoessäistiskt maner är den ständigt självmedvetna berättaren öppen med att han egentligen hade tänkt att skriva ”en egen version av de självutvecklingsböcker som går så bra på försäljningslistorna”, ”en lättsam, opretentiös bok om yoga”. Depressionen kommer i vägen.

Första delen består sålunda av korta, lättlästa beskrivningar och anekdoter om diverse yogarelaterade händelser ur författarens liv. Då och då hänvisas till Simone Weil eller någon annan som har sagt något käckt om andlighet. En gång leder ett annat meditationsläger till en erotisk förbindelse i ett hotellrum, likaledes under total tystnad, och i aggressivt långsamma former som för tankarna till den indiska lärotexten Kamasutra. (”Jag fick alltid för tidig utlösning i min ungdom”, bekänner författaren, ”och därför har jag utvecklat en smak för det långsamma”.) Vid ett annat tillfälle utövas taiji tillsammans med en Santa Claus-liknande skidinstruktör uppe i bergen i Kanada, medan en varg på tjugo meters avstånd tyst betraktar dem.

Det är ganska underhållande. Meditationslägret avbryts emellertid plötsligt när attentatet mot Charlie Hebdo äger rum och författaren skyndar tillbaka till stan. Bland de mördade finns Bernard Maris, en vän. ”Jag ska vara ärlig”, konstaterar berättaren, ” jag erfor en enorm lättnad när jag fick höra att det var Bernard som hade mördats och inte någon närstående, som ett av mina barn.”I detta ögonblick finns det en möjlighet för den hittills till intet förpliktande texten att faktiskt förvandlas till en ”roman” i formell mening – det vill säga något som skildrar en oväntad mänsklig reaktion. Läsaren gör sig redo för en skvallerroman i fransk litteraturmiljö.

Någon sådan blir det inte. Efter någon sida börjar författaren istället att beskriva sin bipolära sjukdom. Tillståndet förvärras och berättaren skrivs in på Saint-Anne-sjukhuset, där han får injektioner och sedermera genomgår behandling med elchocker. Detta ämne har diskuterats åtskilligt i samtida litteratur: den svenska läsaren minns Linda Boström Knausgårds skildring i Oktoberbarn. Även Carrère beskriver erfarenheten som så hemsk att den bara kan betecknas med en neologism: ”immémorable”. De minnesluckor som behandlingen vållar, ett slags identitetsgap, upplevs som så plågsamma att de inte går att komma ihåg: ”Jag skriver detta tre år efter behandlingen och mitt minne är alltjämt ett ruinfält.”

Någon skildring av detta ruinfält är det emellertid inte tal om. Utskriven vistas berättaren på de grekiska öarna Patmos och sedermera Leros. Åter skiftar berättelsens fokus. Han engageras av en bekant för att hjälpa flyktingar, och tar över en kurs i creative writing och engels­ka för fyra tonårspojkar samt handleder en liten cirkel som utövar taiji. Detta är bokens svagaste parti: det mesta utrymmet ägnas åt hans samvaro med väninnan i en ful sjuttiotalsvilla, medan pojkarna förblir ett slags sentimentala skisser som knappast intresserar berättaren nämnvärt. Boken slutar med att han lika plötsligt bestämmer sig för att lämna ön och träffar en ny kvinna.

Denna brist på fördjupning är problemet med hela den autofiktiva genren. De frans­ka kritikerna har påpekat att det i Carrères roman gapar ett tomrum där någonting borde ha funnits: en ”ellipse narrative” av enorma proportioner. Det blev snabbt uppdagat att författaren hade skrivit på ett kontrakt med sin före detta hustru, Hélène­ Devynck, i samband med skilsmässan. Kontraktet gör gällande att Devynck måste godkänna de delar av Carrères böcker som handlar om henne. Stora textsjok som behandlar parets skilsmässa – som förmodligen förklarar stora delar av bokens handling – har därför lämnats utanför. En infekterad juridisk tvist i flera vändor lär ha föregått publiceringen. Devynck­ var likväl inte nöjd, eftersom hon på en av de sista sidorna trots allt är omtalad: i ett högsentimentalt citat från ovannämnda Andra liv än mitt eget, med udden riktad mot någon som gett upp en stor kärlek.

Det brukar vara till ett litterärt verks fördel att ta bort en beskrivning av en central händelse. Texten får då kretsa kring denna frånvaro, som kring den Godot som aldrig dyker upp. I Yoga upplever jag emellertid ingen sådan lucka. Boken utmärks snarare av en typisk ytlighet, som varje god men begränsad autofiktion uppvisar. Den påminner till sin struktur och ton om många habila verk i genren, från Valeria Luisellis till Alex Schulmans, Linda Boström Knausgårds och hennes berömda ex-makes. Det rör sig om längre reportage från berättarens liv, gärna med engagemang och på en aning mer förtätat, men icke desto mind­re journalistiskt språk. Ovannämnda sekvens med flyktingpojkarna och vännen Erica är bokens enda uttalat fiktiva del – och den är också dess svagaste. Den autofiktiva människan greppar efter många olika ämnen – yoga, flyktingkris, depression – men ser överallt bara sig själv. På samma sätt ser läsaren alltsomoftast framför sig inte det som skildras, utan den berättare som docerar.

Carrère tangerar likväl en intressant diskussion av genren. Som en av sina ledstjärnor presenterar han den tyske författaren och satirikern Ludwig Börne (1786–1837), som idag kanske främst är hågkommen för en handledning i en tidig form av automatisk skrift, Die Kunst, in drei Tagen ein Originalschriftsteller zu werden. Det handlar helt enkelt om att under tre dygn skriva precis vad som faller en in, förvissad om att något av intresse oundvikligen kommer att uppdagas.

Om någon nu trodde motsatsen visar Carrères bok att new age, autofiktion, automatisk skrift och självhjälpspsykologi hänger ihop. De har det gemensamt att de utövas inom en specifik egocentrism som kan vara ypperligt underhållande och rent av sympatisk, men som sällan lämnar sin egen bur. Man tänker på den berömda apan som när den får en krita bara förmår teckna stängerna i burens galler. Nabokov använder denna liknelse för att beskriva Humbert Humberts oförmåga att se Lolitas lidande. I Yoga gestaltas detta, förmodligen omedvetet, i berättarens försök att som en me­ditationsövning mentalt undersöka sina egna näsborrar, deras utvidgningar och sammandragningar, de små stötarna av luft som vidrör den känsliga huden, mörkret därinne och värmen. Det som verkar omtumlande för den som upplever det i ögonblicket kan i efterhand vara helt ovidkommande för andra. Så är det med meditation, med drömmar, med journalistens känslor, med försäljningssiffror.

Det vi kan lära oss av Carrères text är följande: om du gifter dig med en författare till autofiktiva verk, se till att göra som Hélène Devynck.