Att tänka fritt är fel

Jordan Peterson: Cambridge drog tillbaka inbjudan. FOTO: LARS PEHRSON / TT

Lärare och studenter med avvikande åsikter utsätts för hot och utfrysning på brittiska universitet. Regeringen vill lagstifta för att skydda den akademiska friheten.

Storbritanniens universitet brister grundligt i att skydda den intellektuella friheten för akademiska lärare och studenter som hyser andra åsikter än de gångbara, till exempel konservativa som stöder brexit, forskare med ”genuskritiska” uppfattningar och som ifrågasätter transdoktrinen eller historiker som förordar en nyanserad inställning till vår nationella historia, bland annat till arvet efter det brittiska imperiet.

Det är anledningen till att Boris Johnson och den konservativa regeringen nyligen presenterat förslag till åtgärder som slår vakt om den akademiska friheten. Politiker i Kanada, Frankrike och USA är inne på samma linje, och jag hoppas att detta blir ett första steg i en global offensiv mot illiberalism, utfrysningskultur (cancel culture) och politisk korrekthet vid våra universitet.

För att förstå hur vi har hamnat i denna situation måste vi vrida klockan tillbaka. På senare år, och efter hand som frågor om kultur och identitet har blivit lika viktiga i de västerländska demokratierna som de traditionella om ekonomi, har alltfler universitetslärare och även studenter marginaliserats, hotats, utestängts från olika arrangemang eller helt enkelt tvingats bort på grund av sina avvikande åsikter.

Bland dem återfinns professor Kathleen Stock, en genuskritisk feminist som efter att ha hävdat att man inte genom självdeklaration ska få bestämma sitt biologiska kön fått ett brev, undertecknat av mer än 600 akademiska lärare där hennes namn knyts till ”transfobisk skrämselpropaganda”. Och den kanadensiske professorn Jordan Peterson, vars inbjudan att forska vid universitetet i Cambridge plötsligt och utan förvarning drogs tillbaka. Samt den lovande unge forskaren Noah Carl, som möttes av studentprotester efter att ha bevistat en konferens om intelligens och genetik och själv forskar på dessa områden. Andra som är verksamma till exempel vid Oxford, Birkbeck, Exeter och Glasgow har utsatts för studentprotester eller inte tillåtits föredra forskningsrapporter eller delta i konferenser därför att de anses ha kränkt de ”heliga trossatserna” i genus-, ras- och hbtq-frågor. Några, däribland Selina Todd som ifrågasätter genusforskningen, har till och med måst ha säkerhetsvakter på sina föreläsningar. Enligt mina beräkningar har det förekommit minst 24 tillfällen där universitetslärare offentligt har skildrat hur de trakasserats efter att ha gått emot det etablerade grupptänkandet.

Det kan vara frestande att avfärda allt detta som isolerade händelser som har fått orimliga proportioner för att ge bränsle åt ett ”kulturkrig”. Färska studier visar emellertid att problemet är mer utbrett än man tror.

”Några, däribland Selina Todd som ifrågasätter genusforskningen, har till och med måst ha säkerhetsvakter på sina föreläsningar.”

Enligt en nyligen publicerad rapport från tankesmedjan Civitas har kontroverser om yttrandefrihet utspelat sig på 93 av 137 universitet. På mer än hälften har man bedrivit en utfrysningskultur där lärarkår eller studenter använt öppna brev eller namninsamlingar för att inskränka lärares eller gästföreläsares åsiktsfrihet, och på mer än hälften har ”transfobiska” incidenter utspelat sig som lett till att lärare och studenter krävt att få censurera uttalanden (vanligen av genuskritiska forskare). Under Black Lives Matter-protesterna 2020 avslöjade Free Speech Union in Britain, som nyligen bildats till försvar för dessa röster, att tio universitetslärare i veckan begärde hjälp därifrån.

En annan färsk rapport från tankesmedjan Policy Exchange, som den brittiska regeringen hänvisar till i sina förslag, konstaterar att var tredje lärare på akademisk nivå som själv säger sig stå till höger aktar sig för att framföra sin mening i sin undervisning eller forskning, och är mer än dubbelt så benägen till försiktighet som sina kolleger på vänsterkanten. Rapporten fann också att 40 procent av de universitetslärare som stöder brexit offentligt eller privat avstår från att ventilera sina åsikter av ”rädsla för att karriären ska äventyras”.

Mycket av detta beror på att våra lärosäten löper risk att bli ”monokulturer” som lutar så tungt åt ett visst ideologiskt håll att de förkväver yttrandefriheten, undergräver den intellektuella mångfalden, stoppar forskningen på kontroversiella områden och eroderar lärarnas möjligheter att utveckla det balanserade, kritiska tänkande hos sina studenter som våra polariserade samhällen är i så desperat behov av.

I Storbritannien visar en underökning att nästan nio av tio universitetslärare röstar på socialliberala eller vänstersinnade partier, som Labour, De gröna, Liberaldemokraterna eller Skotska nationella partiet. Om enbart denna kategori hade haft rösträtt skulle Labours vänsterradikale ledare Jeremy Corbyn ha segrat med överväldigande majoritet i senaste valet.

Sådana uppgifter röjer den klyfta som skiljer dem som arbetar vid universitet och undervisar nästa generations ledare och tänkare från dem som rör sig ”ute” i samhället i stort. Detta skadar den högre utbildningen och gör det svårare att exponera studenterna för de många skiftande uppfattningar som de möter när de väl kommer ut i den verkliga världen.

Denna ideologiska ekokammare har också andra skadliga konsekvenser. Forskningen visar att den kan skapa ”avkylande effekter” där akademiska lärare som hyser andra åsikter än de godkända blir utstötta i universitetsmiljön, möter hinder när de söker högre tjänster eller forskningsanslag och har svårt att få sina forskningsrön publicerade. Rapporten från Policy Exchange fann att 86 procent av samhällsvetarna gärna skulle ha en EU-vänlig väljare som bordsgranne, men siffran sjunker till 54 procent för en brexitanhängare och till bara 37 procent för någon som tycker att transkvinnor inte bör släppas in i ett skyddat boende för kvinnor. Genuskritiska forskare kan få känna av mycket mer diskriminering vid universiteten än konservativa.

Detta antyder att de incidenter som vi känner till – föreläsningar som ställs in, gästföreläsare som bokas av, oliktänkande som säger ifrån offentligt – bara är toppen på ett mycket stort isberg. Det består av alla dem som aldrig blir inbjudna överhuvudtaget, föreläsningarna och debatterna som aldrig blir av, idéerna som aldrig diskuteras, av dem som inte får någon tjänst, doktoranderna som inte får anslag, lärarna som inte blir befordrade. De flesta vill inte säga vad de tycker därför att de naturligt nog befarar att det skulle skada deras chanser att gå vidare i karriären. Och de flesta
reagerar helt mänskligt: de vill inte vakna varje dag till en tillvaro där andra vänder dem ryggen.

De flesta av de illiberala åtgärder som vidtas, till exempel förbud mot vissa ord, obligatorisk kvotering av kurslitteratur, krav på att platsansökningar ska visa att den sökande är för mångfald och antirasist, underkastas aldrig omröstning. Sådant hanteras av en liten kommitté som i regel består av ”sanna troende”. När allt kommer omkring är det alltså aktivisterna som bestämmer vem som ska få en viss tjänst och pressar på i diskussionerna om vem som ska få eller inte få gästföreläsa, och de är de första som går ut och organiserar studentprotester eller ”öppna brev” för att tysta oliktänkande. Universitetens chefer och administratörer vill inte trotsa dem därför att vi har skapat lärosäten där ”studenten” har blivit ”kunden”, och det allt överskuggande syftet är att kunderna ska bli nöjda. Sökandet efter sanning och den fria forskningen förs åt sidan medan de progressiva inskärper sin moraliska överlägsenhet över alla andra i sin spaning efter mål för nästa korståg.

Läget är nu så allvarligt att bloggen GC Academia Networks nyligen har lanserats, där akademiker som oroar sig för den pågående eroderingen av kvinnors könsbaserade rättigheter kan protestera mot vad de kallar en ”icke debatt-kultur” vid universiteten.

”Jag har blivit utfryst av kolleger vid mitt eget universitet”, skriver en person på GC Academia Networks blogg. En annan: ”Jag vågar inte uttrycka mina åsikter öppet, jag censurerar mig själv och befinner mig ständigt i ett tillstånd av paranoia.” Studenter använder också bloggen för att säga sin mening: ”Det känns inte som om jag är på ett universitet där man kan utbyta och diskutera idéer och tala igenom problem.”

Det är därför som en ”arbetsgrupp” där några av Storbritanniens främsta akademiker nu i tre år har träffats i hemlighet för att organisera motstånd mot intoleransen vid våra universitet. Jag är en av dem.

Frågan ligger mig varmt om hjärtat eftersom även jag har fått känna av läget fullt ut. Jag har vistats i den akademiska världen sedan början av 2000-talet och är nu professor. Idag delar jag in min yrkesbana i ”fb” (före brexit) och ”eb” (efter brexit). Före brexit älskade jag mitt arbete, umgicks med kolleger och såg fram emot ett liv vid några av världens bästa universitet. Efter brexit har jag tappat all lust för mitt arbete, undviker aktivt mina kolleger och ser an framtiden med djupt obehag.

Till skillnad från cirka 90 procent av mina kolleger begick jag dödssynden att säga offentligtatt vi borde respektera brexitomröstningen och genomföra resultatet. Jag var aldrig brexitör. Jag har aldrig varit medlem av något politiskt parti eller någon samhällsrörelse och inte heller engagerat mig i någon folkomröstningskampanj. Jag uppmanade aldrig någon att rösta för brexit och skrev inte heller offentligt om varför det kunde vara en god idé. Jag tyckte bara att det fanns legitima och förnuftiga skäl för att rösta för en omorientering och att vi borde kunna lyssna och reagera på dem. Men enbart att säga det räckte för att jag skulle bli utstött.

Under åren sedan dess har jag stått inför vad jag vill beskriva som en ihållande, lågintensiv ström av trakasserier och hot. En professor från ett elituniversitet sade rent ut att en inbjudan till en workshop dragits tillbaka på grund av min inställning till brexit. När jag ansökte om ett prestigefyllt forskningsanslag och var en av de få som sållats fram på listan, blev jag ombedd av en kommittémedlem att utförligt redogöra för mina privata politiska åsikter. Andra öste ut förolämpningar på sociala medier och åter andra (professorer) kokade ihop en tweet där jag framstod som anhängare av Donald Trump (vilket jag inte var).

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Allt detta ingår i det ”karaktärsmord” som sker när man ifrågasätter en ”helig trossats”, till exempel medlemskap i EU. Man kunde inte avskeda mig men angrep det enda som fanns att påverka: mitt anseende. Ett hoppingivande tecken är ändå att många andra akademiska lärare har skrivit direkt till mig och berättat om sina egna upplevelser, eller bara uttryckt sitt stöd. Och det var detta som blev fröet till arbetsgruppen och en detaljerad plan att stödja det konservativa partiets löfte i valet 2019 att försvara den akademiska friheten.

Vi lade fram flera förslag, alla avsedda att garantera lika villkor och ge oliktänkande en metod för att värja sig mot hot och avsked. Vi ville ha en fristående ”förkämpe för den akademiska friheten” baserad utanför universiteten med uppgift att följa deras agerande. Många av oss kände obehag inför att ropa på staten, men vi hade alla dragit slutsatsen att universiteten inte förmådde rätta till situationen av egen kraft.

Vi hävdade att denne förkämpe för den akademiska friheten måste ha befogenhet att hålla räfst och rättarting när akademiska lärare avskedas eller degraderas och bötfälla studentkårer som inte ser till att deras medlemmar och gästföreläsare garanteras sin lagstadgade yttrandefrihet. Det finns en ny lagparagraf som ger enskilda personer rätt att begära kompensation i domstol om de lider förlust till följd av att deras yttrandefrihet har kränkts, till exempel om de blir avstängda, avskedade eller degraderade. Universitet och högskolor kommer också att åläggas i lag att aktivt främja yttrandefriheten. Sammantaget ger detta universitetslärare som till exempel vägrar att ”avkolonisera” sin lista på kurslitteratur möjlighet att göra det utan risk för att avskedas eller degraderas. Vårt syfte är helt enkelt att se till att Storbritanniens lärosäten fortsätter att tillhöra världens bästa, där våra studenter exponeras för hela den ideologiska skalan och deras lärare inte bestraffas för att de ifrågasätter vad många anser vara en vänsterortodoxi inom själva de institutioner som har till uppgift att gå i spetsen för sanning och fri forskning.

Boris Johnsons och hans konservativa regerings nya policydokument om akademisk frihet har antagit de allra flesta av dessa förslag. Det sker mitt under en bredare nationell debatt om hot mot Storbritanniens nationella historia, identitet, kultur och levnadssätt och där många seriösa röster uttrycker sin oro över de trångsynta aktivisternas inflytande. Regeringen – som har en solid majoritet på 80 mandat i parlamentet – kommer att lägga fram ett lagförslag för omröstning längre fram i år.

Jag vill med kraft understryka att detta är ett viktigt ögonblick i den bredare kampen för yttrandefrihet och den allt starkare offensiven mot en frihetsfientlig mobb. Det är ett steg som vi alla bör applådera oavsett våra privata politiska åsikter. Det är inte början på ett ”kulturkrig”; det kulturkriget startades långt tidigare av radikala progressiva som för många decennier sedan drev på för nya regler för vad man fick säga och inte säga ifråga om etnicitet, genus och sexualitet. På 1960-talet började amerikanska akademiker varna för en ”motkultur”, ett allt starkare hot mot den klassiska liberalismen och rätten att framföra okonventionella åsikter. Det radikala progressiva inslaget har sedan dess fått allt större inflytande, något bland andra professor Jonathan Haidt har klarlagt. Det knyter an till en ny generation av mindre självständiga studenter, som ofta har vuxit upp i en skadlig miljö där curlingföräldrar noga övervakar deras utveckling och inte utsätter dem för ”riskabla” åsikter, de sociala medierna breder ut sig alltmer och lärosätena blir ideologiskt mer homogena.

Som min medförfattare och kollega, professor Eric Kaufmann har sagt är en av vår tids viktigaste frågor huruvida yttrandefrihet förblir den dominerande faktorn i vårt samhälle även i framtiden eller beskärs när den strider mot ”heliga trossatser” eller ”emotionell trygghet”. Att en månghundraårig brittisk tradition av individuell frihet och yttrandefrihet överlever kan inte tas för givet. Alltför ofta förlorar våra universitetsdirektörer, administratörer och akademiska lärare ur sikte varför dessa storartade institutioner överhuvudtaget finns till.

Universitetens uppgift är inte att sätta sina studenters emotionella trygghet i första rummet. De ska inte bygga ideologiska ekokamrar där studenternas lärare sluter leden mot personer med åsikter som är i minoritet i universitetsmiljön men som står för det bredare samhällets majoritet. Inte heller ska de ta parti för en intolerant mobb mot sina egna lärare, studenter eller gästföreläsare. Endast genom att se till att det finns utrymme för en verklig mångfald av åsikter och att alla idéer får läggas fram, nagelfaras och ifrågasättas kan vi åtminstone börja att skjuta pendeln tillbaka mot förnuft, sanning och fri forskning. Räcker det? Vem vet? Men det är en början.

Matthew Goodwin

Professor i statsvetenskap vid University of Kent.

Läs vidare