En av de intressantaste nyheterna efter att bin Ladin hade dödats och man börjat gå igenom dokumenten som hittades i villan i Abbottabad var att han funderat på att byta namn på sin organisation. Det så välbekanta namnet al-Qaida, som betyder ”plattformen”, var lite för neutralt, skrev han i ett efterlämnat brev. Det skulle behövas ett nytt namn, som tydligare förmedlade organisationens religiösa natur, inte minst mot bakgrund av anklagelsen att man hade dödat för många muslimer. Ett byte till ett mera religiöst förankrat namn skulle också förtydliga för anhängare och potentiella sympatisörer att västvärldens kamp mot al-Qaida inte bara var attacker mot en terroristgrupp, utan mot islam i sig. Bland de namn han funderade på fanns, enligt Guardian, Taifat al- Tawheed Wal-Jihad, som lär uttydas ”Monoteism- och jihadgruppen” och Jama’at I’Adat al-Khilafat al-Rashida, ungefär ”Återupprättandet av kalifatet-gruppen”.

Bin Ladin hade antagligen kunnat hålla intressanta föredrag om soft power. Han var medveten om betydelsen av hur han uppträdde, yttrade sig, vilka han skulle synas med och hur han skulle citera Koranverser för att få största möjliga genomslag. Att han bekymrade sig över sitt varumärke och funderade på hur han skulle kunna förnya det är helt följdriktigt.

Soft power är ett ganska nytt begrepp. Det myntades av den amerikanske statsvetaren Joseph Nye 1990, och han har utvecklat det i ett antal inflytelserika böcker om mjuk makt, hård makt, smart makt och internationella relationer i denna mediernas glansålder. Soft power skulle kunna sammanfattas som förmågan att attrahera, att vinna sympati och få folk på sin sida genom goda exempel, medan hard power är mera traditionell militär och ekonomisk maktutövning. Smart power är, enligt Nye, att kombinera den mjuka och den hårda makten på ett fruktbart sätt.

Det gjorde man exempelvis i efterkrigstidens Europa. Tyskland var besegrat och låg i ruiner, trupper fanns på marken, tacksamheten över befrielsen förstärktes genom Marshallhjälpen, och det kulturella inflödet från USA var enormt. Intressant nog inte bara i populärkulturen, som man oftast tänker på först, utan även i finkulturen. Ända in på 60-talet sponsrade CIA i hemlighet amerikansk modern konst. Både Pollock och de Kooning och andra nya konstnärer, liksom jazzmusiker och dramatiker, ansågs viktiga i propagandakriget mot Sovjet, då de visade att USA var det öppnare, modernare landet.

Soft power har blivit ett alltmer uppmärksammat och centralt begrepp under 00-talets första stora idéstrid, och i vilken kriget mot terrorismen egentligen bara var en av flera komponenter.

Samtiden förstås emellertid inte alltid bäst av den som står mitt uppe i den, omgiven av propaganda, påståenden, nyhetsflöde utan ände och terror och krig, toppat med de revolter som skakar de arabiska länderna idag. Kanske kommer det viktigaste och bestående resultatet från vår tid att visa sig vara reality-tv:s spridning över världen: – Idol-shower på all världens språk, i Youtubes enorma och dagligen växande öppna, globala arkiv och i Facebooks nya former för asocial socialisering på global basis.

En iakttagelse jag själv har gjort är att finkulturen världen runt är sig ganska lik, referenserna och koderna är i stort sett desamma i Havanna, Paris, Beijing eller Tbilisi. Populärkulturen är däremot alltid mera lokalt förankrad. Program som Idol och XYZ Got Talent kan verka likartade, formatet är detsamma – men innehållet varierar enormt mellan olika delar av världen. Man har sina vanor, sina ideal, sitt popsound, och den enes populärkultur kan vara lika främmande för andra som olika länders lokala humor kan vara obegriplig för folk utifrån. Man kan fråga sig vilket lands soft power det är som verkar exempelvis i en produktion som Kung Fu Panda – Kinas eller USA:s?

Kampen mot terrorismen är ett utmärkt exempel på en idéstrid, där USA:s mjuka makt utmanades av motståndare som gjorde allt för att exponera sin fiendes grymhet, hyckleri, girighet, samtidigt som man lyckades framställa sig själv som the underdog, alltså den som enligt dramaturgins alla regler vinner publikens sympatier. USA misslyckades med att förklara varför västvärlden är bättre än klanhövdingar, inhemska diktatorer och religiösa tyranner.

Att använda tortyr för att få en krigsfånge att berätta sanningen kan verka rimligt i vissa tillspetsade fall, där det gäller att snabbt rädda liv. Men dels är yttranden under tortyr notoriskt opålitliga, dels och framför allt står tortyr för en människosyn som vi säger oss stå över, ja, som vi tar aktivt avstånd ifrån. Hur ska vi kunna anklaga andra stater för att de använder tortyr om vi godkänner att det används på våra egna fångar? Det är så lätt att anklaga de som säger sig kriga för demokrati för att i själva verket göra motsatsen till vad de säger.

Nyckelsituationen här är Hamas valseger i Gaza, där det var lätt att peka på USA:s och västvärldens hyckleri, när man säger sig vilja sprida demokrati, men sedan inte godkänner valresultatet. Att visa att demokrati är lite mer komplicerat än en person, en röst, blir ett väldigt svårt pedagogiskt problem i det läget.

Frågan är också vad som egentligen sprids när demokratin sprids. Det är inte säkert att det är USA:s makt som ökar, ens när landet självt är med och arbetar för demokrati – precis som teknologin och tv-formaten som sprids därifrån inte nödvändigtvis fylls med amerikanskt innehåll. När USA, som i Irak och Afghanistan, avsätter förhatliga regimer och säger sig vilja kämpa för att demokrati ska upprättas i dessa länder får amerikanarna problem varje gång de säger en sak och gör en annan. Abu Ghraib-skandalen och den fortsatta rättslösheten för fångarna i Guantánamo är problem som är mycket svåra att komma runt för en stat som säger sig kriga av rättfärdiga skäl, och som menar sig vara kallad att befria andra.

Det spelar ingen roll att det går att peka på att Kina är hänsynslösare, avrättar fler och har ett sämre rättsläge, när de inte har framfört några anspråk på att vara bättre än andra på de områdena. Samma sak med Ryssland. Trots att landet begår övergrepp mot tjetjenerna och attackerar grannländer som Georgien utsätts landet aldrig för samma internationella kritik som USA, eftersom Ryssland aldrig har framstått som något annat än en imperialistisk buse.

Nästa problem för USA uppstår om och när demokratin väl får genomslag, exempelvis i de arabisktalande länderna – hur ska man då kunna veta att folk verkligen inte kommer att rösta på partier som är fientliga mot västvärlden? Och hur ska man över huvud taget, i länder utan demokratisk tradition, kunna förklara att det krävs mer än att alla går och röstar – att demokrati också handlar om rättssäkerhet, mänskliga och medborgerliga rättigheter, infrastruktur, utbildning, yttrande- och organisationsfrihet.

Att en stats idéer och kultur sprids betyder inte alls att dess intressen med nödvändighet stärks. När Irak auktionerade ut oljekontrakt 2009 var det europeiska och asiatiska företag som tog hem de största, inte amerikanska.

En intressant paradox i amerikansk kultur, som Nye också nämner, är att proteströrelser är en viktig del av amerikansk politisk tradition. I själva verket stärker de den positiva bilden av USA, inte minst då de riktar sig mot amerikansk politik. Somliga hökar tycker såklart att ungdomarna som demonstrerade mot Vietnamkriget, liksom alla de som gick ut och protesterade mot Irakkriget, är förrädare mot fosterlandet. Men på ett djupare plan bidrar de snarare till att stärka lockelsen i den amerikanska kulturen och politiken.

Tänk om ryssar, kineser och andra skulle kunna gå ut i liknande protester mot de egna regeringarna. Även de som protesterar mot amerikansk imperialism runtom i världen gör det, åtminstone numera, ofta på ett sätt som anknyter till amerikansk protestkultur, med dess artister och sånger.

Det ironiska är alltså att protesterna mot ett krig, som det i Irak, kan vara en del av den mjuka makt, som bidrar till att göra samma krig framgångsrikt. Detta är bara en av de motsägelsefullheter som präglar de internationella relationerna i denna mediala tidsålder.

Den animerade satirserien South Park framställde det hela med syrlig tydlighet i ett avsnitt som sändes när de största protesterna mot Irak-kriget pågick. En av huvudpersonerna, Cartman, får där en flashback, som gör att han ser hur det gick till 1776, då grundlagsfäderna bestämde sig för att förklara England krig:

Franklin: Om vi ska bilda ett nytt land kan vi inte vara ett land som resten av världen tycker är krigshetsare och våldsamt. Men vi kan heller inte vara ett land som verkar svagt och ovilligt att slåss mot resten av världen. Så vad säger ni om att vi bildar ett land som verkar vilja vara båda två?

Jefferson: Ja. Helt rätt. Vi kan starta ett krig och protestera mot det samtidigt.

Dickinson: Just det. Om befolkningen i vårt nya land får göra vad de vill kommer vissa att stödja kriget och vissa att vara emot det.

Franklin: Och det betyder att vi kan starta krig mot vem vi vill, men samtidigt uppföra oss som vi inte vill det. Om vi tillåter folket att protestera kommer vi alltid att var oskyldiga.

Det är en pedagogiskt enkel förklaring till varför västvärldens, och inte minst USA:s, ”mjukhet” i själva verket är ett av de bästa medlen för framgång. Vad kan Ryssland eller Kina ställa mot det?

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Det finns kritik mot Nye också, som främst går ut på att han överdriver betydelsen av något som i själva verket alltid varit en integrerad del av maktutövning, inte minst i imperier. När Romarriket bredde ut sig skedde det med våld men lika mycket med löftet om säkra handelsvägar, delaktighet i romersk kultur och ingenjörskonst, och allehanda förmåner som erbjuds under ett mäktigt imperiums beskydd. Romarriket ger i och för sig också en sammansatt bild av vad för kultur som spreds genom imperiet.

Dels var den grekiska kulturens genomslag mycket stort i den romerska – Grekland erövrar sina erövrare, heter det ju; och det är kanske det mest anslående exemplet på hur kulturell makt kan paras med politisk och militär vanmakt – dels öppnade imperiet också för ett dynamiskt utbyte mellan dess olika minoriteter. Inte minst religiöst inflytande strömmade in mot centrum, så att hela riket så småningom övergick till kristendomen.

Ett annat exempel på hur sammansatt och motsägelsefullt den mjuka makten kan verka är den arabiska expansionen under 600-talet, som visst spred islam, med både hårda och mjuka medel, men som också under färden sög upp kulturella, vetenskapliga, religiösa och andra influenser från de erövrade folken, alltifrån Persien via Syrien till Andalusien.

Sverige var länge ett land med rykte om sig att vara de fattigas och svagas vän i världen. Särskilt under Olof Palme förvaltades idén om oss som särskilt fredliga, och liksom höjda över världspolitiken – en position som med en blandning av skämt och hånfullhet benämndes ”världssamvetet”. Det var en rätt ihålig position. Idag vet vi att Sverige egentligen samarbetade med Nato och exporterade krut och kanoner som aldrig förr, helst till tredje världen. Men det var en bild som fungerade, som fick genomslag här hemma lika väl som ute i världen.

Hur något synes vara är viktigare än hur det är, och enstaka symboliska gester, som då Palme gick med i demonstrationståget mot Vietnamkriget, kan betyda mer än reella politiska insatser. Idag har Sverige abdikerat från rollen som världssamvete medan däremot Norge har tagit upp manteln. Joseph Nye uppmärksammar vid flera tillfällen särskilt detta, hur ett litet land i Europas norra utkant kan skaffa sig en internationell position som Norge har gjort.

Vilka vinster gör Norge på detta? Att landet blir mer känt och att det omfattas med respekt är rimligen bra både för de diplomatiska relationerna och rent krasst också för affärerna. Sverige har fortfarande ett förvånansvärt starkt namn ute i världen, och svensk kvalitet bidrar till Ikeas goda renommé, trots att möblerna knappast tillverkas här längre.

Som Joseph Nye framhåller handlade traditionell maktpolitik om vems militär och ekonomi som vinner, medan den i informationsåldern kanske ytterst handlar om ”whose story wins”. USA är kanske relativt sett svagare idag än vad landet har varit förut, ekonomiskt åtminstone, men inget annat land har en lika lockande ”story”. Fortfarande är det avgjort fler som vill bli amerikaner än som vill bli kineser – ja, det senare är kanske inte ens möjligt. Hur många skulle vilja bli svenskar idag?