Men låt oss hoppa över självklarheter som de statsanställdas föga framgångsrika strejker i november, handelsavtalen med Kina, eller Khadaffis kontroversiella besök i Paris. Eller en hyperenergisk Super-Sarko som under en genomsnittlig arbetsvecka hånglar med ex-modellen Carla Bruni på Disneyland, hänger lite med påven i Rom och tar emot sin nye nyss nämnde libyske kompis.

Det finns de vill som härleda förnyelsen och fräschifieringen av Frankrike ända tillbaka till avkolonialiseringen och andra som menar att det bara handlar om EU-diktatur och om Nicolas Sarkozy som en ny tids president. Åtminstone när jag frågar de kedjerökande gubbar som har bardisken som socialt nav i tillvaron.
Själv ser jag det mest som att Frankrike numera inte bara har en väldigt stor medelklass, utan en stor eurofierad medelklass som på både mikro- och makronivå sätter agendan.

Varpå jag gärna backar till mitten av nittiotalet för att hitta min alldeles egna första skymt av Gubb-Frankrikes förvandling till Fräsch-Frankrike. Då fnissades det fortfarande åt landet som ett ”europeiskt Japan” i populärkulturellt hänseende, eftersom Frankrike – till skillnad från ett i övrigt homogent anglosaxiskt och trendkorrekt Europa – ansågs knasigt eller obegripligt. Eller bara hopplöst efter. En Gérard Depardieu i peruk och med värja i ännu ett tretimmarsdrama om någon historisk fransos tycktes vara det enda som nådde utanför den franskspråkiga världen. Något lika såsigt svulstigt ansågs vila över såväl de gamla franska modehusen som över Chiracs dinosauriestyre.

Så kom plötsligt en våg av alldeles ny och chockmodern fransk dansmusik, som fick ditintills överlägset leende ung västerländsk medelklass att konstatera hur fransmän ”på riktigt” kunde prestera nyskapande populärkultur. Daft Punk hette den emblematiska duo som fick MVG även i anglosaxisk smakdomstol och ledde vägen för den franska ”nya nya vågen”. Lagom till sekelskiftet vände alla unga begåvningar inom musik och den del av modebranschen som hellre kallade sig fashion sina blickar mot Paris. Inte sedan ”gamla nya vågen” och den unga Brigitte Bardots dagar hade Frankrike varit så rätt.
Och det var ett Frankrike som sannerligen inte rökte filterlösa Gitanes.

Stilbildande fransk ny-disco och avantgardistiskt modeskapande förändrar inte ett samhälle, men det var en tydlig första konsekvens av en tidigare ej skådad engelsktalande fransk storstadsmedelklass som inte hade något till övers för gamla strejkande arbetarmassor, borgerligt revolutionsromantiska studentrörelser eller pastissörplande farbröder. När landet 1995 drabbades av liknande strejker som dem som lamslog landet nu i november må j ärnvägsarbetarna (och andra statligt anställda) ha ”vunnit”. Men det var också det gamla Frankrikes alla sista pyrrhusseger, menar förståsigpåare idag. Kristallkulan var putsad och vägen mot ett eurofierat rökfritt och snabbmatsätande Frankrike låg öppen.

Allt fler franska bekanta skakade föraktfullt på huvudet varje gång jag föreslog ett glas på en inrökt Bar Tabac. Eller så log de överseende när jag försökte förklara min kärlek till och vikten av den vackra arbetarromantiska barkulturens överlevnad eller de briljanta franska böndernas tjurighet. Eller min kärlek till Alain Delons och Sylvie Vartans sjuttiotal, lolitakulturen och Serge Gainsbourgs charmiga sexism.
Medsläpad på själlösa loungebarer önsketänkte jag förstås att mina bekantas förakt var ett utslag av en parisiskt trendängslig minoritets värderingar, men innerst inne förstod jag ju att nedräkningen för mitt älskade inrökta gubb-Frankrike hade börjat.

Fransmännen sägs idag dricka hälften så mycket rödvin som för trettio år sedan, den sista Gauloisefabriken har flyttat till Spanien, och efter Storbritannien och Norge är Frankrike numera det dyraste landet att röka i. Men fortfarande görs gällande att enbart Paris har 550 000 alkoholister och hela landet 13 miljoner rökare. Alkoholism är svårt att värna om, men den världsunika infrastruktur och kultur för rökande och drickande som fransmännen mejslat fram under de senaste tre hundra åren och som blivit stilbildande världen över, den kan man inte annat än dyrka. Inte heller kan man kalla den fjärdedel av befolkningen som dagligen besöker en Bar Tabac för fyllon eller dåliga människor.

Som en vink om hur central roll tabacbaren spelar i landet, minns jag gärna höstdagen 2003 då Paris första Starbucks öppnade. Det toppade TF1:s åtta-nyheter (motsvarande svenska Rapport). Det var slutet på månader av hetsig debatt och krav på att staten skulle förbjuda ett så synnerligen ondskefullt och rökfritt USA-imperialstiskt hån mot den enda riktiga kafékulturen: den franska tabacbaren.
Tabacbarägare skrek och grät i min tv.
Samma höst skulle tobaksskatten också chockhöjas. Tabacbarägare skrek och grät i min tv då också. Men om det nu inte gått att mota en amerikansk kafékedja i grind skulle man den här gången gå till motangrepp på klassiskt franskt manér.

Först bestämde sig alla så kallade buralister (de med tillstånd att sälja cigaretter) för att under en dag gå samman i en charmoffensiv. Såväl vid Eiffeltornet som Louvren sågs tobakister dela ut gratis cigaretter i en manifestation för rökandet. Naturligtvis även det en förstanyhet på tv. Liksom när del två av kampanjen gick av stapeln. Under ett dygn vägrade man att sälja cigaretter. Vilket skapade ett dystert undantagstillstånd i hela stan. I varje bar bad man, tiggde och skrek efter cigaretter. I varje bar agiterade krögare och tobakister för sin sak, sitt levebröd och den franska kulturen.

Inför rökförbudet på nyårsdagen 2008 var vi många som förväntade oss enorma protestaktioner. Men snarare har där rått en viss uppgivenhet. Att demonstrationen genom Paris bara lockade några tusen och hamnade långt ner i nyhetsrapporteringen kan bara till viss del tillskrivas att det gamla Protest-Frankrike bet sig självt i svansen, eftersom all kollektivtrafik s amtidigt befann sig i generalstrejk.
Visst har många buralister eller barägare (oftast en- eller tvåmansföretag) uttryckt förtvivlan inför rökförbudet och nog har det utlovats vissa kompensationer, men i synnerhet Maghrebvärldens alla vattenpipekaféer är förberedda på konkurs. För ingen kan förneka att rökförbudet slår hårdast mot Frankrikes lika stolta som sympatiska invandrar- och arbetarklasskulturer.

När nordeuropeiska vänsterdebattörer drar ut i försvar för arbetarklassen eller offentliganställdas rättigheter handlar det som bekant oftast om trötta salvor i det självklara skyttegravskriget eller om grandiosa ideologiska ställningstaganden, mycket sällan om försvar av vardagskultur. Förmodligen för att dessa debattörer själva saknar förankring i eller ens medvetenhet om den. Men vi är trots allt oräkneliga miljoner ensamstående låginkomsttagare runt om i Europa som har en enkel och billig bar som vårt vardagsrum, vår sociala trygghet och själsliga bensinstation.

Alldeles för lätt glömmer många bort hur en sjavig hål-i-väggen-bar för vissa fyller en själavårdande funktion som inget statsunderstött omhändertagande av ensamhet eller själslig nöd någonsin kan ersätta. När dessa naturliga sociala institutioners existens hotas, var befinner sig då de som säger värna om ”de utsatta”? På rökfria ABF-seminarier om folkhälsa?

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Sverige har naturligtvis sedan hundra år varit bra på att avväpna det som i Frankrike – eller England med sina pubar – varit hörnstenar i en levande arbetarklasskultur, för att i stället uppmuntra låginkomsttagare att ägna sig åt alkoholkonsumtion och rökning i ensamhet och isolering. Men även i den franska rökförbudsdebatten har man häpnat inför hur såväl nyliberaler som socialister lyst med sin frånvaro. När de så vackert hade kunnat förenas i sin faktiskt ganska likartat tjuriga och romantiska vision av frihet-jämlikhet-broderskap och ofta maniska misstro mot statlig överhet.

Nicolas Sarkozy må vara besatt av att ”modernisera” Frankrike. Förundrade betraktare jämför honom ena dagen med den stenhårt ideologiska visionären Thatcher kring tiden för de brittiska gruvarbetarstrejkerna och den andra vid en mer praktiskt lagd baguetteversion av Tony Blair, men de flesta är eniga om att han är rätt man vid rätt tid. Så när jag på skvallertidningarnas omslag ser Sarko hand i hand med sin perfekt tidsenliga och lattepoetiska sångerska Carla Bruni känns det självklart att det här landet inte längre kan ägna sig åt något så arbetarklassunkigt som rökning på krogen.
Au revoir gubb-Frankrike, bonjour fräsch-Frankrike.

PER HAGMAN