Det har gått 13 år sedan Bret Easton Ellis senast publicerade skönlitteratur, och mer än tre decennier sedan hans största succé American Psycho. År 2019 kom visserligen essäsamlingen White, en molotovcocktail i kulturkriget där han entusiastiskt gav sig på den sortens tacksamma mål som USA:s kustnära eliter och millenniegenerationen. Men nu är han tillbaka i skönlitteraturen, med besked.

The Shards (Knopf Publishing) utspelar sig hösten 1981 vid Buckley, en privat gymnasieskola i ett av Los Angeles finare områden. Skolan finns på riktigt, med en alumnilista prydd av namn som Hilton, Kardashian, Disney, Brando (i allmänhet inte kändisarna själva, utan deras barn). Och Ellis själv. Det är inte första gången han baserar en bok på sitt eget liv, eller ens första gången han baserar en bok på Buckley – debutromanen Less Than Zero är tydligt inspirerad av samma miljö och huvudpersonen av Ellis själv. Men det är förs­ta gången han går så långt som att kalla huvudpersonen Bret Ellis.

I The Shards blickar den fiktive medelålders Bret tillbaka på sin tonårstid, men det är inte en memoarbok utan autofiktion. Tack och lov. Sin vana trogen har Ellis nämligen gjort den utstuderat obehaglig. The Shards är en slasher-film i bokform: ett gäng attraktiva tonåringar med utsvävande festvanor och hyperaktivt sexliv (givetvis åskådligt beskrivet) glider runt i lyxbilar, bor i dyra villor, med föräldrar som ofta är frånvarande. De verkar vara helt obekymrade om de bestialiska mord som utförs av en seriemördare tidningarna kallar ”The Trawler”. Undantaget är Bret själv, vars problem snarare är att han bryr sig för mycket. Han börjar misstänka klassens snygga nykomling, som något uppenbarligen är fel på men utan att omvärlden reagerar på det.

Temat känns igen från American Psycho: med rätt utseende, fraser och beteende kan en människa komma undan med vad som helst. Och det gäller förstås inte bara den nye killen. Det vore inte ett verk av Ellis om man inte till slut undrar vem det egentligen är som är galen.

Boken är drygt 600 sidor lång, och för att hålla läsarens intresse uppe utnyttjar (möjligen överutnyttjar) han spänningsgenrens stapelvaror, särskilt antydningar av berättaren om en nära förestående katastrof. Men Ellis egen specialitet är den notoriskt opålitlige berättaren. Den fiktive Bret berättar till och med själv att han är opålitlig: ”Jag var en berättare och jag gillade att förbättra en annars trivial händelse som kanske innehöll ett eller två faktum som gjorde den inledningsvis intressant […] genom att lägga till en eller två detaljer som höjde historien till någonting legitimt intressant för lyssnaren och gav den humor eller överraskning eller chock.”

Sammantaget är Ellis alltså tydlig med hur han ser på potentiellt traumatiska upplevelser: hellre en avtrubbning än överdrifter.

Ellis är visserligen en av få postmoderna författare som är tillräckligt bra för att komma undan med postmodern litteratur – även idag, när intertextualitet, självreflexivitet och metafiktion är decennier från att kännas nya och spännande. Men att han kombinerar en klassisk narrativ struktur – uppbyggnad, urladdning, efterspel och en sista oroande twist – med sin egen stil förhöjer den.

Det är inte hans allra första flört med spänningsgenren. En recensent beskrev Glamorama från 1998 som ”Ellis första försök till en handling”. I själva verket fanns någon form av handling redan i American Psycho, men väldigt diskret och omsorgsfullt dold under restaurangreferat och sadistiska mord. Men i Less Than Zero fick man leta med förstoringsglas efter en eventuell handling. Berättarjaget i The Shards, som ofta reflekterar över debutromanen, sammanfattar den: ”där fanns ingen berättelse, där fanns scener men den hade inte exakt något narrativ, där var bara den här svävande avtrubbade kvaliteten jag försökte fullända”.

Den avtrubbade kvaliteten är något berättarjaget har hängt upp sig på. Han återkommer till avtrubbning (”numbness”) som estetik och ideal, en cool nonchalans inför omvärlden som personifieras av Buckleys populäraste tjej. Tar man ett kliv tillbaka framträder avtrubbningen som själva den tidsanda Ellis försöker fånga. I The Shards kunde gymnasieelever inte bry sig mindre om trivialiteter som Ronald Reagans presidentskap eller ens en seriemördare i grannskapet. Den senaste musiken är långt viktigare. Att klassens coolaste tjej till synes är helt ointresserad av världen utanför sin egen bubbla står i radikal motsats till dagens ungdomskultur där upprördhet, samhällsengagemang och emotionella reaktioner på nyheterna har blivit ett ideal.

Ellis var inne på samma spår i White, där han raljerade över överkänsligheten hos vad han kallar ”Generation Wuss” – fjollgenerationen, ungefär – och skriver om en ”oskuldens tid när barn kunde se skräckfilmer ensamma och varken daltande eller offerskapskulten var en grej”. Det är just den sortens oskuldens tidsålder han verkar blicka tillbaka på i The Shards. En ironisk formulering, med tanke på bokens höga innehåll av sex, våld och droger, men det som åsyftas är inte en tid fri från dessa saker, utan en tid fri från den moderna inställningen till dem.

I podden Intelligence Squared reflekterade Ellis över hur de vuxna huvudpersonerna i The Shards är, både i sina relationer till varandra och i sina reaktioner på omvärlden. Mellan raderna: hur dagens ungdomar är barnsligare och mer omogna än föregående generationer och gör en för stor affär av saker de lika gärna skulle kunna välja att rycka på axlarna åt.

Han tog ut svängarna mer i White: det pågår en epidemi av självpåtaget offerskap där människor har börjat definiera sig utifrån trauman. Konsekvensen blir att unga människor uppmuntras att aldrig växa upp och därmed aldrig lär sig hantera sina problem.

Populärt

Farligt på bio

Samtalen mellan regissörerna Alfred Hitchcock och François Truffaut förändrade filmhistorien. Nu har det gjorts en dokumentär om mötet.

David Andersson Kultur 2016 3

Och i The Shards får vi ett praktiskt exempel. Den 17-årige (och därmed alltså minderårige) Bret är tillsammans med dottern till den berömde filmproducenten Terry Schaffer. Denne är homosexuell och inte främmande för att flörta med sin dotters vänner, inklusive hennes hemligt bisexuelle pojkvän. Bret är visserligen medveten om hans beteende, men när han blir erbjuden möjligheten att sälja in ett filmmanus tackar han ändå ja till ett möte på en hotellbar i Beverly Hills. Där gör Schaffer en Harvey Weinstein: meddelar via sin assistent att Bret är välkommen till hans bungalow, där han spatserar runt lättklädd, bjuder på alkohol och till slut förklarar att han kan tänka sig att ge manuset en chans i utbyte mot sex.

Förmodligen är det mest provokativa med scenen inte att Bret går med på det trots att han inte finner Schaffer särskilt attraktiv, utan den totala avsaknaden av upplevt trauma efteråt. Bret beslutar sig helt enkelt för att incidenten ”inte hade besvärat mig på något betydande sätt […] jag hoppades helt enkelt att det skulle leda till ett manusförfattar-gig men möjligheten fanns att det inte skulle det”.

Sammantaget är ellis alltså tydlig med hur han ser på potentiellt traumatiska upplevelser: hellre en avtrubbning än överdrifter. Så varför säger berättarjaget i början av The Shards att han varit tvungen att träffa minst sex psykologer för att hantera ångesten efter sitt obearbetade trauma från barndomen? Det är inte incidenten med Terry Schaffer han syftar på, utan de blodigare delarna, men man undrar fortfarande – driver han bara med ”Generation Wuss”, eller är hans inställning till trauma och ångest inte lika brysk som han ger intryck av?

För även om man skalar bort de uppenbart fiktiva bitarna från tonårige Brets tillvaro är den ingen dans på rosor. Han är så distanserad från omvärlden att han betraktar relationerna till sina vänner och sin flickvän som ett skådespel som bara kan upprätthållas med ansträngning och piller. Är The Shards i sig, som berättarjaget påstår, författarens egna försök att bearbeta psykiskt påfrestande minnen? Charmen med autofiktion är att man aldrig riktigt vet.