Bacchi orden, även kallad ”De två förgyllda svinens Orden”, var ett fiktivt sällskap av hopplösa fyllbultar, skapat av Carl Michael Bellman på 1760-talet som underhållning och parodi på dåtidens utbredda ordensväsende inom de högre samhällsklasserna. Den unge poeten Johan Gabriel Oxenstierna har i sin dagbok den 4 december 1769 givit en ögonvittnesskildring av hur det kunde gå till:

”Bergklint och Kexél kommo till mig och förmådde mig att med dem gå till kommissarien Lissander för att där se på Bellmans upptåger. Jag följde med dem och har ännu i all min livstid ej skrattat så mycket som i kväll. Bellman har inrättat en orden till Bacchi ära, varuti ingen får bli intagen, som ej till det minsta två gånger för allas åsyn legat i rännstenen. Han håller detta kapitel ibland, dubbar riddare, allt efter som förtjänta ämnen framkomma, och i kväll höll han en Parentation över en död riddare; allt på vers satt efter operastycken. Han sjunger själv och spelar på cittra. Hans gester, hans röst, hans spelning, som äro oförlikneliga, föröka ännu mer det nöjet man har av själva versen som är alltid vacker, och som innehåller tankar, ömsom löjliga, ömsom sublima, men alltid nya, alltid starka, alltid oväntade, över vilka man ej kan undgå att häpna och antingen komma utom sig av förundran eller av skratt.

Den 5. tisdag. Jag kunde ej väl sova hela natten, så uppfyllt var mitt huvud av de löjliga saker som jag såg i går. Stundom under det jag låg brast jag ut i ett överljutt skratt.”

Tydligt är att Oxenstierna upplevt ett teatralt och musikaliskt sällskapsspektakel med enastående slagkraft. Bacchi Orden gjorde enorm succé inte bara hos honom utan hos många andra, inte minst poeter, musiker och konstnärer i dåtidens Stockholm. Härom vittnar en mängd handskrifter, där scenarier för ordenssammankomsterna citeras, omtalas eller återges i sin helhet. Bellmans skämtorden, där inte bara han själv utan också flera av hans vänner medverkade med sånger, parodiska högtidstal, komiska sketcher och rituella spektakel, blev under några decennier en extremt populär underhållningsform, jämförbar med sentida företeelser som Mosebacke Monarki, Föreningen för Flugighetens Främjande eller Monty Python’s Flying Circus.

Eftervärlden har dock inte varit lika road av Bacchi Orden. Den har hamnat helt i skuggan av Bellmans andra geniala skapelse, Fredmans epistlar. Ett viktigt skäl till detta är att de komiska effekterna i Bacchi Orden bygger på numera svårtillgänglig kunskap om 1700-talets ordensväsende, operarepertoar och sociala umgänge på Stockholms krogar. Men Bacchi ordenskapitel är också svårare än epistlarna att framföra sceniskt och musikaliskt. De kräver flera begåvade personers medverkan och, framför allt, en central artist som kan spela rollen som ordens ceremonimästare med Bellmans enastående förmåga till musikalisk och teatral gestaltning.

Inte ens forskarna har intresserat sig över hövan för Bacchi Orden. Den har förefallit alltför egenartad med sin speciella retorik och till råga på allt delvis osmaklig genom sina, jämfört med epistlarna, grova fylleskämt med ordensriddare som spyr, har sex, kastar sitt vatten offentligt och gör bort sig på tusende vis. Först i år, nästan ett kvarts millenium efter Oxenstiernas vittnesmål, har det kommit en doktorsavhandling i ämnet, Peter Linds ”Strunt alt hvad du orerar”. Carl Michael Bellman, ordensretoriken och Bacchi Orden (Uppsala universitet). Avhandlingens främsta förtjänst är att den påvisar exakt hur Bellman i Bacchi Orden travesterar ritualer och språkbruk i samtida seriösa ordnar som Frimurarorden, Pro Patria eller det vittra Utile Dulci. Dessutom har Peter Lind delvis lyckats rekonstruera hur ordenskapitlen faktiskt framfördes inför publik, i början huvudsakligen hos kommissarie Lissander, som var chef för Manufakturkontoret samt Bellmans arbetsgivare och mentor under flera år, dessutom gästfri värd för en litterär och musikalisk salong, som regelbundet kom samman i hans rymliga hus på Götgatan i Stockholm.

Men faktiskt var det inte enbart strunt som orerades i Bacchi Orden, och sammankomsterna bestod inte uteslutande av burleska lustigheter och spexartad situationskomik. Där ingick också, som Oxenstierna omvittnar, storartad poesi som pekar fram mot Fredmans Epistlar. Sålunda avbryts de groteska upptågen ibland av hänförande vackra körsånger som den elegiska Vemär som ejvårbroder minns?, som ännu sjungs vid begravningar. De svårt alkoholiserade ordensriddarna framställs inte alltid på satiriskt spexmaner som groteska drumlar utan ofta med empati som olyckliga och älskansvärda medmänniskor i dödens skugga. Ett exempel på detta är skildringen av den döde brännvinsbrännaren och riddaren Lundholm i den parentation som Oxenstierna råkade höra 1769:

Hör klockorna vid mörksens tull,sov gamle Lundholm, sove lull,Cupido sjunger vid din mull.Om nånsin en makaskull kysst på din haka,hon blivit full.

Din morgonsol brann sällan klar,din middag blott en skymning vardin näsa aftonrodnan bar,så rödlätt och trinder,av mörkblåa kinderhon skugga bar.

I slutet av samma parentation får parentatorn/ceremonimästarn (alltid spelad av Bellman själv) en vision som manifesteras på scenen. Där uppträder nu den döde Lundholm i gestalt av en åldrig herde, Tircis, omfamnad av en vacker ung herdinna, Daphne, som sjunger en smäktande skön aria i Mozart-stil ”under återskall av valthorn”: ”Hör huru floden sorlar och rinner –/ Tircis hör!/ Hör hur han bullrar – Daphne pånner,/ Att du dör./ Lät mig kyssa få din haka,/ omfamna mig och hör min röst!/ Du min älskade åldriga maka,/ tag en blomma av mitt bröst!”

Här får alltså den gamle fyllbulten till slut den kärleksfulla kyss som hans dryckenskap förmenade honom i jordelivet. Ett vackrare, mer empatiskt slut kan väl knappast tänkas. Och parentationen utmynnar i ordensbrödernas samfällda önskan att brännvinsbrännaren skall finna frid och lycka bortom döden: ”Lundholm, sov nu sött, god natt, vår Ordensbror!”

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Än mer gripande, åtminstone styckevis, är det sista stora ordenskapitlet, Bacchi Tempel från 1783, ett omfattande sångspel som skildrar ordensriddarnas stora antikinspirerade sorgefest i Dionysos-kultens tecken till minne av den döde korpral Movitz, en av de gestalter som Bellman överflyttade från Fredmans Epistlar till Bacchi Orden. Här figurerar också Ulla Winblad i spetsen för Fröjas prästinnor som framför naturlyriska monologer på fulländade alexandriner samt ett flertal vackra sångnummer till kärleksgudinnans, vingudens och den döde korpral Movitz’ ära, häribland den undersköna pastorala trion ”Böljan sig mindre rör”. Sångspelet avslutas med att Ulla föder en ny liten Movitz till världen, en återfödd Bacchus som redan i vaggan bjuds på sin första sup av ordensbröderna.

Bellmans bacchi orden blev mot slutet av 1770-talet förebilden för ett verkligt ordenssällskap, Par Bricole, där en del av den parodiska retoriken, ceremonierna och en del av sångerna ännu i dag fortlever fast i mer hövisk omgivning. Men inte ens i Par Bricole framförs längre de ursprungliga ordenskapitlen på det sätt man ännu gjorde på 1700-talet. De ohöviska fylleskämten har råkat i vanrykte. Par Bricole åberopar sig fortfarande gärna på Bellman som en av ordens vördade grundare, men det är Fredmans Epistlar man helst vill minnas, inte grovheterna i Ordenskapitlet av de två förgyllda svinen.

Kanske kunde det ändå i dag vara möjligt att återuppväcka den ursprungliga Bacchi Orden? Åtminstone i valda delar, sådana där ”det sublima” blandas med ”det löjliga” – för att ännu en gång citera Oxenstiernas dagboksanteckning. Tv-mediet borde enligt min mening ägna sig väl för ett sådant återuppväckande, om man bara kan finna de rätta artisterna – sådana som i likhet med salig Cornelis Vreeswijk eller salig Fred Åkerström förstår att förena det grovkorniga med det lyriska och teatrala på Bellmans vis. Nog borde det finnas komiker, trubadurer, sångare, musiker och tv-regissörer med lust och förmåga att pröva på en sådan uppgift, hur svår den än i förstone kan förefalla?