Deng var arkitekten bakom Kinas öppnande mot omvärlden och ekonomiska reformer, som i praktiken styrde landet i över ett årtionde från 1978. Hans viktigaste gåva till det kinesiska folket var att bringa ett slut på Maos ändlösa ideologiska och politiska kampanjer, för att istället prioritera en stabil ekonomisk utveckling.

Deng lade stor vikt på att reformera ledarskapets utformning. I en artikel i Folkets Dagblad 1980 förpassade han Maos personkult till historien. För att undvika en ny kulturrevolution menade Deng att Kina istället måste styras kollektivt, av ledare med olika bakgrunder och från olika regioner i landet, för att balansera makten mellan partiets olika fraktioner. Generalsekreteraren skulle blott vara ”den främsta bland sina likar” i Kinas politbyrå.

Efter Deng följde presidenterna Jiang Zemin (1993–2003) och Hu Jintao (2003–2013) i princip den inslagna vägen. De ekonomiska reformerna var många och snabba, medan politiska reformer främst bestod av institutionella förändringar för att minska byråkrati och ineffektivitet. Men sedan Xi Jinping blev generalsekreterare i november 2012 – och sedermera även president i mars 2013 – har han centraliserat makten kring sig själv och fört tillbaka ideologin på dagordningen.

Hur detta gått till förklarar Willy Lam i sin nya bok med fokus på Kinas president, vars agenda är nästan otäckt okänd i omvärlden med tanke på att Xi kanske är världens idag mäktigaste politiker. Lam, professor vid Chinese University of Hong Kong, har forskat om Kina i över 30 år, och tidigare skrivit böcker om såväl Jiang Zemin och Hu Jintao som om maktspelet inom partitoppen i samband med massakern vid Himmelska fridens torg.

Han är alltså rätt man att göra jämförelser mellan Kinas olika ledare i modern tid, och han pekar på etableringen av två ”superministerier” som ett av många bevis för att Xi har ”vridit tillbaka klockan vad gäller nästan alla aspekter av politisk reform”. Vid centralkommitténs tredje plenum i november 2013 inrättade Xi en central nationell säkerhetskommission med närmast oinskränkt makt över militär, polis, rättsväsende och utrikespolitik. Samtidigt skapade han även en central ledningsgrupp för ekonomiskt reformarbete, och utsåg sig själv till ordförande för båda två.

Syftet med detta är, enligt Lam, att kunna ställa sig över redan existerande institutioner och förordningar. Exempelvis är det enligt tradition Kinas premiärminister som har ansvaret för ekonomin. Men den nuvarande premiärministern Li Keqiang är på tok för liberal för presidentens smak, och kommer dessutom från en partifraktion med bakgrund inom kommunistpartiets ungdomsförbund.

Xi Jinping å sin sida tillhör en fraktion vid namn ”partiprinsarna”. Som son till en revolutionär med nära band till Mao Zedong anser Xi att han och andra prinsar är de rättmätiga arvtagarna till kommunistpartiet, som i sin tur är den rättmätiga organisationen att styra Kina. Och för att behålla makten menar Xi att partiet inte bara måste kontrollera Kinas armé, utan även en stor del av landets ekonomi genom monopol på viktiga sektorer som bank, telekom och olja.

Detta avspeglas också i Xi Jinpings nya centralkommitté – församlingen med Kinas 205 mäktigaste politiker – där grupper som militärer, poliser och chefer vid de statliga företagen dominerar kraftfullare än någonsin. Detta på bekostnad av teknokrater och tjänstemän med utländsk utbildning som satt i den tidigare centralkommittén under Hu Jintao.

Just militären är viktig för Xi. Liksom Mao ser Xi landets militär som ”en sista utpost” för att garantera inte bara partiets makt utan även sin egen personliga ställning, menar Lam, som också visar hur familjebakgrund spelar särskilt stor roll för befordran inom militären. Många ”prinsgeneraler” tog plats i den nya centralkommittén. Som tack för både detta och en militärbudget som växer snabbare än någonsin, har generalerna personligen svurit trohet till presidenten.

Att ”hålla en låg profil” och ”bida vår tid” var Deng Xiaopings ledord för Kinas utrikespolitik efter Mao. Uppmaningarna anammades av Jiang Zemin och Hu Jintao, men i egenskap av ordförande i den centrala nationella säkerhetskommissionen har Xi aldrig upprepat Dengs programförklaring. Istället talar Xi om vikten av att bygga en stark armé och arbeta mer proaktivt för att nå framsteg på det utrikespolitiska området.

En ny kustbevakning med utökade be-fogenheter i Sydkinesiska havet formades 2013. Resurser har öronmärkts för att till 2030 bygga en flotta starkare än Japans och med mindre avstånd till USA:s. Doktrinen om att inte lägga sig i andra länders ”inre angelägenheter” har övergivits för idéer om ”en ny världsordning”, särskilt vad gäller förhållandet till USA. Kinas generaler har fått mer att säga till om ifråga om landets agerande i världen, på bekostnad av utrikesministerium och diplomatkår.

Lam visar hur Xi överlag har avvikit från tidigare ledares vana att använda akademiker, redaktörer eller andra intellektuella som politiska rådgivare. Hans närmaste krets består snarare av personer med militär bakgrund. Likt Mao sägs Xi ha en vana att ”lösa moderna problem med hjälp av klassiska kinesiska texter”.

Detta är delikat, med tanke på att presidentens revolutionära fader Xi Zhongxun på grund av sin liberala agenda föll i Mao Zedongs onåd redan 1962, varpå diktatorn slog sönder familjen. Pappa Xi kom att spendera 17 år i fängelse, husarrest eller under noggrann övervakning. Vid en hastig återförening 1972 kunde han inte särskilja sina två döttrar, och var överraskad över hur långa hans söner vuxit sig – särskilt som Xi Jinping hade tvingats bo flera år i en grotta i den fattiga provinsen Shaanxi.

Lam citerar författaren Wu Zuolai, som hoppades att familjens erfarenhet skulle få Xi Jinping att bli en värdig son till sin liberale far, snarare än ett barnbarn till den auktoritäre Mao. Men samtidigt påpekar han hur det motsatta har skett; just på grund av sin faders öde verkar Xi ha anammat en försiktighet vad gäller att sticka ut hakan som liberal.

Detta märks särskilt vad gäller intoleransen mot all diskussion om kommunistpartiets misstag. Här har Xi gått längre än alla sin föregångare sedan Maos död. ”Vi får aldrig ge upp marxism-leninism eller Mao Zedongs tankar”, sade Xi redan 2012 som nybliven generalsekreterare. Året därefter presenterade han sin teori om att Kinas moderna historia inte får delas upp i två perioder – före respektive efter de ekonomiska reformerna 1978. Detta skulle nämligen innebära en risk för kritik mot Mao, en kritik av samma sort som den som riktades mot Stalin och Lenin och som fick Sovjetunionen på fall.

Därför var ”kommunistpartiets historiska snedsteg” en av de sju punkter som enligt presidentens hemligstämplade dokument nummer 9 inte längre får diskuteras vid landets universitet. Andra punkter innefattar pressfrihet, universella värden och ett fristående rättsväsende. Hur går detta då att förena med Xis tal om demokratiska reformer och reformer inom rättssystemet?

Lam visar hur Xi förvisso ofta talar om att förbättra rättssäkerheten, men att det samtidigt främst handlar om att förbättra det ”socialistiska lagsystemet” där kommunistpartiet kontrollerar såväl domstolar som den lagstiftande församlingen.

Likaledes, då Xi talar om ”demokratiska reformer” handlar det främst om att utöka användningen av öppna metoder inom själva kommunistpartiet för att effektivisera det dagliga arbetet och finna nya talanger. Särskilt förespråkar Xi ”demokratisk centralism” inom partikommittén – uttrycket är ett leninistiskt kodord för att partimedlemmarna ska tillåtas vädra åsikter, samtidigt som beslutsmakten ligger kvar i partitoppen.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Flera gånger har presidenten klargjort att han inte är intresserad av ”universella värderingar”, och att de i Kina som förespråkar dessa ”inte har förstått naturen” av de reformer han planerar. Lam understryker att Xi snarare är ute efter en toppstyrd leninistisk politisk modell, och försöker åstadkomma detta genom sitt mantra om ”den kinesiska drömmen”.

Detta mantra innehåller en stor dos nationalism, vilket märks i citat som att ”uppfylla den kinesiska rasens stora renässans” med hjälp av patriotism som en ”andlig kraft”, som resolut kan ”förena alla kineser”. Alltså en teori inte helt olik den Sonderweg som dominerade den tyska diskursen i samband med andra världskriget.

Det var därför allt annat än lustigt att Filippinernas president 2014 varnade omvärlden att ”inte återupprepa historiska misstag” genom att försöka blidka det expansionistiska Kina. Just spända relationer med grannländerna är en av många baksidor med Xis politik. Enorma satsningar på att förbättra Kinas internationella rykte med hjälp av soft power förslår inte. Lam visar hur landets faktiska agerande väcker alltmer avsky i regionen.

Inom landet ökar samtidigt klasskillnaderna och förföljelsen av regimkritiker, vilket bidrog till att Kina 2013 slog nytt rekord i nettomigration med 8,49 miljoner. Enligt Lam är en stor del av utvandrarna intellektuella; knappt en tredjedel av de kineser som tar examen utomlands flyttar tillbaka till Kina. Att man ”röstar med fötterna” på detta vis är en trend som Lam bedömer kommer att fortsätta under Xis tid vid makten, vilket leder till en brain drain värre än i något annat land.

Flykten försvårar även uppbyggnaden av ett civilsamhälle som skulle kunna kämpa för en mer liberal utveckling. Tvärtom talar Lam om att ”det kinesiska medvetandet håller på att stängas” i alla folklager, från studenter till kulturarbetare. Därmed sällar sig denna bok till den allt större skaran av realistisk litteratur som bedömer Kinas nya och maktfullkomliga president efter hans faktiska handlingar, snarare än efter hans många löften och pampiga fraser.