Bakhalt i fädrens spår
På kort tid – historiskt sett – har svenska kvinnor hunnit ikapp männen när det gäller högre utbildning. Könsfördelningen mellan dem som disputerar är nu 50–50. Om studieresultaten från grundskola och gymnasium hänger med upp i åldrarna är killar snart en minoritet i akademiska sammanhang.
Annat var det ju förr, till exempel när Astrid Cleve 1898 disputerade med en avhandling i botanik, den första svenskan att avlägga doktorsexamen i naturvetenskap. Så sent som under perioden 1980–2000 hamnade bara en fjärdedel av doktorshattarna på kvinnor.
Ingen kan väl se utjämningen av de akademiska oddsen som annat än ett framsteg, till glädje för individer som får utvecklas, till nytta för ett land som berikas av hela begåvningsreserven.
Jämställdhet är toppen, men man kan fråga sig om denna politiska strävan är hela förklaringen till en ändrad könsfördelning inom utbildning och forskning.
Enligt Sveriges största arbetslivspanel, Manpower Work Life, är höjden av status år 2014 att ha rik livserfarenhet, balans arbete/fritid och ett lyckat familjeliv. I botten på samma lista hamnar snygg bil och de senaste prylarna. Samt akademisk doktorsgrad.
Att ha upplevt mycket i livet ger social status enligt 41 procent av de tillfrågade. Att ha doktorerat ger status enligt 3 procent.
Status i sig är ingen garanti för lycka, lika lite som Porschar och Nespresso-maskiner, men nog finns det ett underligt sammanträffande här. Just när Sveriges kvinnor går ikapp och förbi männen som doktorander säger opinionsmätningarna att statusen har flyttat någon annanstans.
Bekvämast vore förstås om detta var en synvilla och slump. Exemplen är emellertid fler, och jag är inte den förste att peka på dem:
Samtidigt som ”varannan damernas” blev ledstjärna i politiken snöptes de folkvalda församlingarnas makt – av medierna, av marknaden, av globaliseringen, av teknikutvecklingen.
Samtidigt som läkarkåren proletariserades i planstyrda landsting tog kvinnorna över allt fler vita rockar från männen.
Samtidigt som svensk skola kommunaliserades och förslummades blev lärare ett utpräglat kvinnoyrke.
Vi som låg vid universiteten för trettio år sedan minns skiftet mycket väl. På den tiden var utbildningarna linjestyrda, och det naturliga för en humanist att sikta på var läraryrket. Alltså krävdes högsta betyg – 5,0 – på ämneslärarprogram med inriktning svenska, engelska, samhällskunskap eller historia.
De flesta som kom igenom detta nålsöga var tjejer, the best and the brightest. De fåtaliga killarna hoppade oftast av, antingen när de första gången konfronterades med en skolklass, eller när de konfronterades med lärarnas lönetabeller.
Vad är då orsak och verkan?
Försvinner makt, prestige, pengar och bekvämlighet från yrken där kvinnor tar över? Eller är det männen som drar vidare när makt, prestige, pengar och bekvämlighet tunnas ut, och som därmed lämnar utrymmen öppna?
Antyder fenomenet att vi har nedvärderat utbildning, kunskap, parlamentarism? Eller innebär femininiseringen tvärtom en civilisatorisk uppgradering?
Har kvinnor och män olika prioriteringar? Eller är nonchalansen gentemot ”kvinnoyrken” bara en fortsättning av traditionell diskriminering med andra medel?
På individnivå betyder statistiken ingenting. Däremot är den tacksamt stoff för funderingar kring kollektivets könsroller, biologi, sociologi, kultur, ekonomi och psykologi. Mönstret ”kvinnor in – status ut” fungerar som ett demokratiskt Rorschachtest – alla blir lika förbannade oberoende av åsiktsprofil.
Att omsätta iakttagelsen om kvinnors och mäns yrkesval i politiska förslag är således vanskligt. Avståndet blir för stort mellan vänsteridéer om kvotering, lika lön för allt arbete, och den liberala strävan att frigöra individen utan facit till resultatet på gruppnivå.
En laddad symbolfråga på detta ideologiska minfält har länge varit könskvoterade bolagsstyrelser. I Norge är det verklighet sedan ett decennium och Sverige ser ut att följa efter. Alla de rödgröna och hälften av de blå i riksdagen ser en genväg till jämställdhet.
Låt oss i detta sammanhang lämna diskussionerna om patriarkala strukturer kontra privat äganderätt därhän, för att sikta in oss på den pragmatiska frågan:
Kommer lagstiftning om jämställda styrelser att vara till fördel för kvinnor?
Ett märkligt sammanträffande enligt mönstret ovan är att bolagsstyrelser ifrågasätts som aldrig förr, och snart kan ersättas av andra modeller. Tidskriften The Economist – marknadsliberalismens språkrör nummer ett – föreslår exempelvis att bolagsstyrningen läggs ut på professionella konsulter, som ersättare för dagens halvsovande, överbetalda ja-sägare med intrikata kopplingar till ägare och direktörer.
Säga vad man vill om kapitalismen, men när det gäller företagens förmåga att förnya sig, sina produkter och organisationer finns inte mycket att klaga på. Det enda som inte har förändrats sedan 1800-talet är lustigt nog styrelsearbetet: en grupp män med starka band till varandra men begränsad koll på verksamheten träffas några gånger om året för att utbyta förlegad visdom.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Här finns utrymme för förbättringar, precis som The Economist påpekar. Men vore det ett framsteg – för företagen eller för jämställdheten – att via lagstiftning pressa in fler kvinnor i en museal modell?
Kanske inte.
Norge lagstiftade 2003 om minst 40 procent kvinnor i börsbolagens styrelser. Farhågorna om en kompetenssänkning har kommit på skam; dagens 40,7 procent damer har tvärtom höjt nivån när det gäller formella meriter.
Av Norges verkställande direktörer är dock fortfarande 93,6 procent män, ingen förändring där. En norsk forskningsrapport konstaterar krasst att utjämningen i styrelserummen har haft noll och ingen effekt på andra nivåer i näringslivet.
Reformen har snarare motverkat jämställdheten. Bland andra Grace Skaugen, vice ordförande i Statoil, pekar på att kvotering kan locka kompetenta kvinnor bort från direktionsrummen där makten finns och in i styrelserum där både tiden och luften står still.
Så vad blir slutsatsen av allt detta?
Fråga inte mig, jag är folkpartist.