Bakom galler

Omar Bashir ska överlämnas till internationella brottsmålsdomstolen, anklagad för folkmord. Men än är inte sista ordet sagt.

I januari 2000 befann jag mig i Sudan för att göra en dokumentärfilm om den löftesrika oljeindustrin som precis hade sett dagens ljus. Genom diverse kontakter fick jag möjlighet att träffa Hassan Turabi, en av världens ledande islamister, i hans hem i huvudstaden Khartoum där han nyligen hade placerats i husarrest.

Turabi var under lång tid president Omar Bashirs parhäst. Bashir tog makten genom en kupp i Sudan 1989 och Turabi kom att kallas regimens intellektuella arkitekt. Han propagerade för att sharialagar skulle införas i hela landet, även i den kristna/animistiska södern.

Jag var mycket förväntansfull när jag riggade upp kameran, men den timslånga intervjun blev en besvikelse. Turabi sade ingenting av betydelse. Han var idel leenden och formulerade sig på klanderfri brittisk engelska som han hade tillägnat sig under ungdomsårens universitetsstudier i London, men allt som kom ur hans mun var fluffigt nonsens. Han gled undan alla mina direkta frågor. Jag insåg att intervjun var oanvändbar.

Det var en mycket märklig upplevelse, eftersom Hassan Turabi hade varit Sudans näst mäktigaste man och en av hela den muslimska världens mest inflytelserika religiösa demagoger. När jag träffade honom var han 68 år gammal. Han bedyrade att hans politiska karriär var över. Han var för gammal, ansåg han, och hans maktkamp mot forne partnern Omar Bashir hade berövat honom all energi.

Under 1990-talet figurerade både Omar Bashir och Hassan Turabi i en mängd utredningar rörande internationell terrorism. USA satte upp Sudan på sin lista över terrorsponsorer efter bombattacken mot World Trade Center i New York 1993. Två år senare införde FN sanktioner mot landet efter anklagelser om inblandning i mordförsöket på Egyptens president Hosni Mubarak.

Redan 1991 hade Hassan Turabi bjudit in Osama bin Ladin till Sudan, vilket denne villigt accepterade eftersom hans tillvaro i hemlandet Saudiarabien hade blivit alltmer osäker. Inbördeskrig rasade i södra Sudan och bin Ladin blev behjälplig med så skilda ting som att bygga vägar i norr och bekämpa SPLA-gerillan i söder. För att stärka banden med sin välgörare gifte han sig med en ung kvinnlig släkting till Turabi. Med löften om diskretion lockades den internationella terroreliten till Khartoum. Bland de mest prominenta märktes den ökände palestiniern Abu Nidal samt Ilich Ramírez Sánchez, mer känd som Schakalen. Denne hade konverterat från marxism till islamism och fann skydd under Hassan Turabis vingar.

”Våldet på gatorna blev till slut för mycket för Sudans mäktiga arméledning som beslutade att avlägsna Bashir från tronen.”

Sannolikt gnisslade samarbetet mellan den hårdföre militären Omar Bashir och den sluge islamisten Hassan Turabi redan då, i början av 1990-talet. Bashir betraktade troligen dennes frotterande med världsterrorismens crème de la crème med blandade känslor. Jag träffade en sudanesisk ingenjör som hade varit skolkamrat med Bashir och som beskrev honom som en lömsk figur, en mobbare, mer street smart än intelligent. Att Bashir och Turabi skulle kunna samexistera fredligt och dela på makten sågs redan från början av många som en omöjlighet.

Den 7 augusti 1998 sprängdes de amerikanska ambassaderna i Nairobi och Dar es-Salaam med endast några minuters mellanrum, med 224 dödsoffer som följd. Osama bin Ladins fingeravtryck fanns överallt och eftersom han uppehöll sig i Sudan, sannolikt upptagen med att planera nya terrorhandlingar, svarade USA med kryssningsmissiler mot en fabrik i Khartoum som påstods tillverka kemiska vapen. Osama bin Ladin blev en fredlös man och även Omar Bashir kunde känna hur snaran drogs åt. Han hade redan ett par år tidigare inlett hemliga samtal med USA om att slippa ekonomiska sanktioner mot att bin Ladin överlämnades till den amerikanska rättvisan. De försöken till överenskommelse kollapsade nu helt.

Mer från Bengt G Nilsson

Regionen Darfur i västra Sudan har en yta ungefär motsvarande Sveriges. Den södra halvan domineras av bofasta jordbrukare medan den norra, mer ökenlika delen bebos av nomadiserande boskapsskötare. Darfur var i 700 år ett rikt och självständigt sultanat som levde av slav- och elfenbenshandel. Det erövrades av britterna och införlivades 1916 i Anglo-egyptiska Sudan, varefter ekonomisk misär vidtog. Att denna gudsförgätna del av Sudan skulle kunna hamna i de internationella mediernas strålkastarljus framstod under förra millenniet som en skrattretande omöjlighet.

Vem, om inte Hassan Turabi, skulle kunna ändra på det? År 2003 nåddes världen av nyheten att en revolt hade brutit ut i Darfur. De två rebellgrupperna Justice and Equality Movement, JEM, och Sudanese LiberationArmy, SLA, attackerade regeringsinstallationer och krävde bättre levnadsförhållanden, representation i Sudans parlament och ett slut på den diskriminering och det strukturella förtryck som svarta icke-arabiska muslimer i södra Darfur påstod sig vara utsatta för. Hassan Turabi ansågs vara hjärnan bakom framför allt JEM:s aktioner. Han hade släppts ur fängelset samma år som revolten bröt ut men låstes nu åter in.

Omar Bashir gav en milisstyrka under namnet Janjaweedbaserad i norra Darfur fria händer att slå ned upproret. På häst- och dromedarrygg gick de till attack mot den svarta icke-arabiska civilbefolkningen. Ett blodbad följde i de brännheta savann- och ökentrakterna där torkan under flera år hade förvärrat levnadsförhållandena för både bönder och nomader. Jag besökte Darfur 2005 och såg med egna ögon en ryskbyggd attackhelikopter på marken. De civilas värsta skräck, det hade jag lärt mig under reportageresor i södra Sudan. Under de kommande åren skulle uppemot 250 000 människor dödas i Darfur, kanske är siffran ännu högre.

President Omar Bashir var redan tidigare hårt kritiserad i USA för sin roll i det sudanesiska inbördeskriget i södern, som inte hade någon direkt koppling till konflikten i Darfur. Evangeliska grupper som stod president George W Bush nära ville bromsa Bashirs och även Hassan Turabis inflytande. De såg våldskampanjen i Darfur som en islamistisk offensiv, trots att det rörde sig om muslimer som dödade andra muslimer.

Mördandet i Darfur blev det som cyniker beskrev som ”allas favoritkrig”. Onda ljushyllta män på hästrygg, understödda av en brutal diktators flygvapen, massakrerade och våldtog försvarslösa svarta människor. Organisation Save Darfur bildades i USA och lyckades på häpnadsväckande kort tid få både massmedieutrymme och politiskt stöd.

Populärt

Same Old Victorianism

The 1970s' puritan-Left and the 1960s' sex-radical Liberals were united by the dream of the authentic human, and the conviction that she could completely be herself when society fundamentally changed.

Grundad 2004 och baserad i Washington samlade den fler än 190 religiösa, politiska och människorättsvårdande organisationer under sitt paraply. En lång rad celebriteter anslöt sig, skådespelarna Mia Farrow och George Clooney blev ansiktena utåt. Save Darfur samlade 50 000 människor i en manifestation i Washington 2006, bland talarna fanns Elie Wiesel, Nancy Pelosi och Barack Obama.

I mars 2009 utfärdade den internationella brottmålsdomstolen ICC en arresteringsorder mot Omar Bashir. Anklagelserna handlade om folkmord, brott mot mänskligheten samt andra krigsbrott av varierande art begångna i Darfur. Både Arabförbundet och Afrikanska unionen fördömde åtalet och lät ICC förstå att de betraktade domstolens arbete som ensidigt kritiskt mot afrikanska politiska förhållanden, rentav rasistiskt. Uppmuntrad av stödet fortsatte Bashir att leva och arbeta som vanligt. Han besökte länder som hade undertecknat ICC:s stadgar och därför var skyldiga att gripa honom, utan att det inträffade. Han kände sig säker, ända fram till 2019.

Då bröt omfattande demonstrationer ut i flera städer i Sudan, riktade mot regeringens påstådda vanstyre och den försämrade ekonomin, framförallt höjda brödpriser. Protesterna växte i omfång och styrka och kom snart att rikta sig mot Omar Bashir personligen. Denne beordrade polisen att slå ned protestyttringarna, med ett stort antal dödsoffer som följd. Våldet på gatorna blev till slut för mycket för Sudans mäktiga arméledning som beslutade att avlägsna Bashir från tronen. Han fängslades i april 2019 och i februari i år meddelade Sudans styrande militärråd att han nu kan överlämnas till ICC.

Afrika är fullt av mer eller mindre illegitima makthavare som inte stillatigande kommer att acceptera att en av deras egna lagförs av ICC. Sista ordet är därför ännu inte sagt i sagan om den nubiske beduinpojken Omar från Nildalen som gifte sig med sin kusin, gjorde karriär i det militära, kuppade sig till presidentposten, startade ett krig i Darfur, blev efterlyst i hela världen och sedan stupade på det fatala misstaget att höja priset på de fattigas durrabullar.

Bengt G Nilsson

Journalist och författare.

Läs vidare