Balansrubbningar
Kriget varar under ofattbar manspillan i fyra år, varefter en fred sluts i Versailles 1919, där de segrande makterna dikterar extremt hårda villkor för den förlorande sidan. Man nöjer sig inte med att bestraffa Tyskland med landavträdelser och ett enormt krigsskadestånd. Traktaten utpekar också Tyskland som den part som börjat kriget. Det är med andra ord en fred som präglas av hämndlystnad och som genom sina villkor bäddar för ett nytt krig, ett revanschkrig, där Tyskland söker att inte bara återupprätta sin ära och återta sin maktposition, utan även en gång för alla förskjuta den europeiska maktbalansen till sin fördel. Det nya kriget startar i september 1939, pågår i sex år och innebär ett blodbad som får det första krigets lidande att förblekna vad gäller brutalitet och ondska.
Om dessa båda krig har det skrivits hyllkilometer. Litteraturen och källmaterialet är alltför omfattande för att kunna överblickas, i varje fall av en enskild forskare under en livstid. Enorma forskningsprojekt har sjösatts i mängder av länder för att reda ut orsakerna till dessa båda världsbränder, deras förlopp och dynamik, liksom för att klarlägga själva skuldfrågan.
I alla dessa frågor råder numera i stort sett enighet inom den historiska forskningen. Därför undrar jag, när jag slår upp Ian Kershaws nya bok To Hell and Back: Vad mer finns att säga? Svaret är, visar det sig efter en genomläsning av den digra luntan, ingenting. Kershaw avslöjar inga nyheter. Han har inte grävt fram några hemligheter ur arkiven. Det har heller inte varit hans avsikt. Den har istället varit att ge ett samlande och översiktligt perspektiv, en sammanhängande bild av det tidiga 1900-talets vanvett. Men inte heller på den punkten är hans insats ny eller banbrytande. Flera verk har redan skrivits på detta tema. Såväl Eric Hobsbawns The Age of Extremes som Tony Judts Postwar behandlar åtminstone i stora drag samma problematik.
Är då Kershaws nya bok ett överflödigt inlägg i en diskussion som redan har svämmat över? Kanske ändå inte. Vinkeln i skildringen av det olyckliga 1900-talet är kanske inte ny, men den har ett fokus på de stora krigen som är litet speciell genom att den uttryckligt sammanfogar dem till ett enda stort ödesdrama. Kershaw tvekar inte att se dem som sprungna ur samma geopolitiska situation. I korthet kan man säga att han ser andra världskrigets extrema urladdning som en direkt fortsättning på det första krigets oavslutade uppgörelse. Kriget 1914–1918 löste inte problemen med den dåtida europeiska maktbalansen. I själva verket komplicerade det ytterligare en redan spänd situation och lade därmed grunden för andra världskrigets ofattbara grymhet.
I min historiska lärobok i realskola och gymnasium stod det med stora och tydliga bokstäver att det första världskriget startades av den serbiske nationalisten och terroristen Gavrilo Princip och mordet på den österrikiske ärkehertigen och tronföljaren Franz Ferdinand i juni 1914. Min annars inte särskilt humoristiske historielärare brukade med emfas tillägga att Princip utförde sitt mord av principiella skäl. Det var säkert alldeles korrekt, men att mordet skulle ha utlöst kriget är ändå att lägga en orimlig börda på den stackars Princips axlar. Han sköt ärkehertigen, men liknande terrorhandlingar hade skett tidigare utan att de lett till världskrig. Orsaken till att just detta mord ledde till ett europeiskt storkrig var snarare att den europeiska maktordningen vid den tidpunkten redan var överansträngd. Ingen av Europas stormakter var nöjd med sin sits i det ständigt pågående ränkspelet. Alla längtade efter och hoppades på att en våldsam konfrontation skulle rensa bordet och öppna vägen för en ny ordning byggd på verkliga styrkeförhållanden.
Det var denna förhoppning som utlöste det diplomatiska spel som på bara några veckor eskalerade till en situation där kriget blev oundvikligt. Europas maktstruktur var under tidigt 1900-tal delad mellan en rad inbördes fientliga imperier, som stred om såväl europeisk som global dominans. Dessa båda ambitioner var vid denna tidpunkt i stort sett desamma. Europa var den dåvarande världens centrum och den som härskade i Europa härskade också indirekt i resten av världen.
De imperier som brottades med varandra var det brittiska, det största och mest framgångsrika koloniala imperium som funnits, det franska, ett något mindre kolonialt imperium, och de ryska, österrikiska och osmanska rikena som alla var rent kontinentala makter. Till dessa hade efter sitt enande 1870 sällat sig ännu en kontinental makt med stora imperieambitioner och en betydande militär kapacitet, nämligen Tyskland. Alla dessa stater hade levt i fred med varandra under i stort sett hela slutet av 1800-talet. Visserligen hade det förekommit sammanstötningar, som exempelvis det fransk-tyska kriget 1870, men det hade liksom Krimkriget varit avgränsade uppgörelser som inte äventyrade den europeiska ordningen i dess helhet.
Första världskriget blev unikt eftersom det snabbt, under några juliveckor, utvecklades till en konflikt som drog in samtliga europeiska stormakter. I alla de länder som kastade sig i strupen på varandra i början av augusti 1914 mottogs krigsförklaringarna med jubel och hänförelse, unga män strömmade till under fanorna i tusental och marscherade under sång och omgivningens bifall mot fronten. Ingen tycks ha anat de fasor som de skulle tvingas uthärda de kommande fyra åren.
Att gemene man inte kunde föreställa sig det kommande krigets ohygglighet är måhända förståeligt. Det kan emellertid inte ha gällt för de politiska och militära eliter som fattade besluten. Trots 1800-talets långa fred hade man ändå sett prov på vad det moderna kriget innebar. Såväl det amerikanska inbördeskriget som det fransk-tyska kriget hade tydligt visat den nya vapenteknologins närmast ofattbara eldkraft och mördande effektivitet. Det kan inte ha varit okänt för de ledande politikerna att det krig de nu gick in i skulle kräva den unga generationens blod. Å andra sidan tröstade de sig med att de moderna vapnen säkerligen skulle göra kriget till en kort process och alla räknade med att det skulle vara över till jul.
Så blev det inte. Kriget drog ut på tiden, ingen av de stridande makterna lyckades åstadkomma ett genombrott och soldaternas förmåga att uthärda det outsägliga lidandet vid de stillastående fronterna överträffades endast av generalernas förmåga att envist framhärda i sin brist på realism. Fram till 1900-talets båda världskrig hade de europeiska krigen mestadels varit relativt kortvariga. Man drog i fält, levererade batalj, summerade situationen, sökte fred och betalade nederlag med landavträdelser.
Världskrigen följde ett annat mönster och en annan logik. De handlade inte bara om maktbalans och territorier, utan om framtiden och hur den skulle gestaltas. Krigen kom därför att laddas med ett ideologiskt sprängstoff som verkar ha gjort varje eftergift, varje fredsförhandling otänkbar. Krigen måste föras till ”the bitter end”, den ena sidans villkorslösa kapitulation. Framtiden kunde inte lämnas åt slumpen, kunde inte förbli oavgjord. Den måste vinnas för kommande släktled även om den nu levande generationen måste offras.
Förmodligen var det detta perspektiv som dikterade de drakoniska fredsvillkoren. Man har velat förhindra varje möjlighet till återtåg. Den framtid man lidit sådan fasa för att vinna och säkra fick inte äventyras. Alla vägar bakåt måste tillslutas hermetiskt, och det trodde man sig göra i Versailles. Resultatet blev det motsatta. Tjugo år senare drabbades Europa och världen av samma konflikt, men denna gång med ett fördubblat raseri och en fördjupad komplexitet. Vad som varit nationella motsättningar och nationell ära skruvades upp till raskonflikter och raskamp. Nu gällde det inte bara att besegra andra nationer, utan att krossa och utplåna hela folkslag. Det nazistiska kriget följde på sätt och vis linjen från första världskriget. Tysklands framtid kunde inte byggas som ett kolonialt imperium. Den platsen var redan upptagen. Tyskland måste bli ett kontinentalt imperium och helst det enda kontinentala imperiet. Det tyska folket måste skapa sig ett livsrum, sin framtid och sin överlevnad. Det kunde bara ske på bekostnad av andra folks och rasers framtid och överlevnad.
Framför allt ansåg Hitler och hans anhängare att det livsrummet bara kunde vinnas genom att undantränga och utplåna de slaviska folken i öster, och andra världskriget är väsentligen ett krig i öster. Det är här de stora förintelseslagen äger rum och det är också här som kriget drivs bortom vanvettets gräns. Kershaw visar att Hitler med anfallet på Sovjetunionen avsåg att inte bara erövra landområden. Han planerade även att utrota hela folkslag för att skapa plats åt kommande tyska släkten. Således tänkte han sig att göra Ukraina fritt från ukrainare, och självfallet önskade han sedan fortsätta med Ryssland och ryssarna. Det nazistiska projektet är i sin megalomana målsättning och i sin moraliska cynism omöjligt att förstå annat än som en kollektiv psykos, eller ett mentalt tillstånd där realiteter och förnuft suspenderats för en självupptagenhet bortom ont och gott.
Den rasistiska och nationalistiska ideologin följde en egen logik som sade att för att segra och skapa det nödvändiga livsrummet måste den egna nationen renas och rensas från alla främmande folkelement. Det var därför nödvändigt att rensa den ariska, tyska rasen från den smygande infiltration som judenheten utgjorde. Judarna var av ett annat slag, med ett annat blod och med en annan arvsmassa än den ariska. Judarna och romerna utgjorde därför ett slags ohyra som samhället måste göra sig kvitt. På denna uppgift offrades oändliga resurser, även när kriget gick allt sämre och all kapacitet egentligen behövdes till armén och rikets försvar.
Två frågor som jag alltid har ställt mig när det gäller andra världskriget är, för det första, hur Tyskland kunde skörda så lysande framgångar under krigets första år. 1941 var i stort sett hela Västeuropa under tyskt herravälde. På varje avsnitt hade de västliga makter som stått Tyskland emot under det första kriget strukit flagg och fallit till föga. Kvar var bara England och frågan tycktes bara vara när Tyskland ansåg det värt besväret att knäcka det lilla öriket.
Popular
Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd
I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.
Orsaken till västmakternas svaga insats i början av kriget, deras tvekan att sätta hårt mot hårt redan under de förhandlingar som blev krigets ouvertyr , då Hitler drog dem vid näsan genom sitt dubbelspel, kan bara förstås mot bakgrund av lidandet under det första kriget. Det fanns knappast ett hem i England eller Frankrike där inte spiselhyllan pryddes av fotografier på en eller ett par stupade söner från det stora kriget 1914–1918. Det var denna ständiga påminnelse och djupa sorg som skapade västmakternas tvehågsenhet och mjukhet inför Hitlers maktspråk.
Tyskland hade visserligen lika många stupade söner och sörjande föräldrar, men det finns en skillnad mellan segraren och förloraren i ett krig. För tyskarna fanns alltid motvikten att freden varit orättfärdig och att skulden som lagts på nationens axlar var orimlig. Därför fanns hos det tyska folket en större beredskap att söka revansch. Segrarmakterna kunde sitta nöjda med det resultat som de uppnått och de ville till varje pris undvika att krigets resultat ödelades.
För det andra är frågan huruvida västmakterna, och då inkluderar jag också USA, på egen hand hade klarat av att besegra Tyskland. Förvisso hade USA enastående och överlägsna ekonomiska och industriella resurser, men jag är tveksam till om de hade räckt. Kanske kunde även kriget i Europa ha slutat med en eller ett par atombomber. Det är omöjligt att veta. Kanske hade Tyskland hunnit först med bomben om det inte hade öppnat den ryska fronten.
Det enda vi med säkerhet vet är att det var i öster som Tysklands arméer förblödde och dess resurser föröddes. Ryssland bar en kolossal börda och betalade en blodskatt på omkring tio miljoner döda, kanske ännu fler. Hade den västliga kulturen uthärdat ett sådant krig och en sådan blodskatt? Englands, Frankrikes och USA:s förluster uppgick till knappt 2,5 miljoner soldater och deras länder lämnades jämförelsevis oskadda. För min del lutar jag alltmer åt uppfattningen att det krävdes en annan totalitär diktatur – en diktatur med en självhärskare som i likhet med Hitler saknade moral och samvete, men som var en beräknande maktrealist, för att krossa nazismen.
Hitler brukade berömma sig av att betrakta allt ”med en oerhörd, iskall fördomsfrihet”, ingenting kan vara mer vilseledande än den självsynen. Hitler var allt annat än iskall och fördomsfri. Han var motsatsen – impulsiv, emotionell och nostalgisk. Den av dåtidens mäktiga statsmän som var iskallt beräknande, om än inte fördomsfri så dock en maktrealist, var hans motståndare i öster, självhärskaren Josef Stalin. Denna skillnad fällde avgörandet i kriget i öster och det var här kriget avgjordes. Båda dessa autokrater var beredda att offra sina folk för segern, men när det gällde människor hade Josef Stalin så många fler att offra. Därför förblödde Tyskland på östfronten. Också Ryssland blödde, men här fanns oändligt mycket mer blod.
Historiker och författare.