MEDAN STRÅLKASTARLJUSET riktas mot det krisande Sydeuropa växer på nytt de baltiska länderna. Under det gångna året har Estland, Lettland och Litauen uppvisat de högsta tillväxtsiffrorna i hela EU. Scenförändringen är total jämfört med finanskrisens svarta år 2009 då ländernas BNP sjönk med 15–20 procent. Imponerande saneringar av ekonomin har gjort Baltikum till ett föredöme för länder som Grekland och Italien.

I Europa har geografiska beteckningar politiska och ekonomiska undertoner, där Östeuropa signalerar fattigdom. För att belysa Baltikums framgångar har tidskriften Economist levererat den träffsäkra formuleringen: ”Farväl Östeuropa, välkommen det nya norr”.

Stjärnan bland de tre tidigare Sovjetrepublikerna, Estland, har visar överskott i statsfinanserna i flera år. Esterna har kvalificerat sig för euron, har större andel utländska investeringar än de övriga två, starkare exportföretag, bättre infrastruktur, mindre korruption och effektivare statsförvaltning. Ja, Estland vill hellre jämföra sig med Norden.

SJÄLV BOR JAG I Litauens huvudstad Vilnius där förändringarna sedan bottenåret 2009 är synliga. Fler resenärer på flygplatsen, fler gäster på krogarna, utsålda kulturevenemang och i de kolossala affärsgalleriorna har fönstershoppandet ersatts av kunder som kommer släpande med fyllda kassar.

Ute på landet och i mindre städer är situationen fortfarande mer bekymmersam. Pensionärer, låginkomsttagare och arbetslösa drabbades hårt av nedskärningarna. Klyftorna mellan rika och fattiga i Baltikum tillhör de största i Europa. Och arbetslösheten är fortfarande hög.

Just som balterna hade börjat få lite andrum efter stålbaden, och försökt råda bot på sina problem, kommer så den europeiska skuldkrisen. Som små och exportinriktade länder är de beroende av fortsatt efterfrågan från sina EU-partner – en efterfrågan som är ytterst osäker just nu. Under 2012 väntas därför tillväxttakten minska kraftigt.

Det gångna årets tillväxt i Baltikum, låt vara från extremt låga nivåer, bygger i hög grad på ökad export och sänkta produktionskostnader (läs: lägre löner) – till skillnad från förra gången som siffrorna pekade i rätt riktning under rekordåren 2005–2007. Då byggde uppgången på en överdriven konsumtion, understödd av skandinaviska banker som erbjöd billiga lån utan rimlig säkerhet. Pengar plöjdes ner i fastighetsbranschen vilket ledde till uppblåsta priser. När bubblan brast avstannade byggen mitt i cementgjutandet.

I VILNIUS STADSKÄRNA gapar ännu stora hål i ofärdiga 20-våningsfasader. Det lär dröja ytterligare en tid innan dessa byggen kan slutföras, markägarna hoppas fortfarande på de fantasipriser som rådde innan bubblan brast. Under byggboomen uppfördes också nya bostadshus i stadens utkanter, byggen som har blivit avskräckande exempel på vad som händer när myndigheter spelar andrafiolen och entreprenörer får härja fritt. Min arkitektvän Lukas Narutis visar mig ett område där husen står så tätt, och p-platserna är så få, att de boende tvingats parkera sina bilar långt upp på gräsmattorna. Inga gemensamma grönområden så långt ögat når. Detaljplanering lika med noll.

Tur att finanskrisen kom och stoppade vansinnet, säger han.

Men alltjämt finns ett omättligt sug efter ett stort och varierat varuutbud, efter decennier av varubrist. Även unga balter, som först på senare år har fått egna månadslöner, minns knappheten under Sovjettiden. En litauisk vän berättar hur hon i tioårsåldern fick åka till Riga, 30 mil bort, för att köpa en cykel då alla barncyklar hade tagit slut i butikerna i Vilnius. I färskt minne finns också de bedrövliga åren efter frigörelsen 1991, då ekonomin störtdök efter att handeln österut fått sig en knäck. Chefen för en svensk varuhuskedja berättar hur tillrättavisad han blev när han ifrågasatte varför butikerna måste ha 30 olika sorters juice och 10 strykjärnstillverkare. Det rika utbudet är heligt.

HUR SKA DÅ LÄNDERNA kunna fortsätta att utvecklas i positiv riktning, samtidigt som Europas framtidsutsikter ter sig så mörka? Det går inte längre att marknadsföra sig som låglöneländer, många av de jobben har redan flyttat längre österut där lönerna är ännu lägre. Den främsta utmaningen handlar om att utveckla och vidareutveckla företag som kan konkurrera på världsmarknaden, inte bara i det krympande Europa. Även här har Estland kommit längst, inte minst med sina IT-företag som även gör affärer i Kina, Indien och Afrika. Men totalt sett domineras Baltikums näringsliv alltjämt av okvalificerade underleverantörer till större internationella firmor.

FÖR ATT NYA FÖRETAG ska kunna blomstra måste utbildningssystemet reformeras så att företagen kan hitta rätt kompetens. Det talas redan om personalbrist. Bristen beror också på att allt fler unga och välutbildade emigrerar. Denna braindrain har seglat upp som det kanske största problemet i Baltikum på senare år. De äldre och lågutbildade utgör en allt större del av befolkningarna; samhällena riskerar att ”bli gamla innan de blir rika” som Economist uttrycker det.

För lite resurser satsas på forskning och innovation, vilket försvårar resan från låglöneländer till högproducerande exportekonomier. Därför behöver skattesystemen justeras och byggas ut, menar kritikerna. Men en stor offentlig sektor vänder sig många emot. ”Litauer vill ha en välfärdsmodell som i Skandinavien, med en skattepolitik som i republikanernas USA. Det är en omöjlig kombination”, som landets finansminister, Ingrida Šimonyte, nyligen uttryckte det. Bristen på progressiv beskattning bidrar också till de stora sociala klyftorna.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

DEN ANDRA STORA utmaningen för Baltikum är att öka tilltron till samhällsinstitutionerna. Länderna har inte mognat som demokratier. Populistpartier poppar upp, politikerföraktet är omfattande och människors ointresse att ta gemensamt ansvar hämmar utvecklingen. Misstron förklaras delvis av en omfattande politisk korruption. Den är värst i Lettland, något mindre i Litauen och närmar sig ett europeiskt snitt i Estland. Dessa mutor och svarta affärer hämmar också den ekonomiska utvecklingen. Vidare spelar frivilligorganisationer, fackförbund och andra representanter för civilsamhället en alltför undanskymd roll. Och den seriösa samhällsjournalistiken är försumbar.

Så hur mår egentligen människorna i Baltikum idag? En dryg tredjedel har svårt att få pengarna att räcka till de dagliga behoven. Situationen är värst i Lettland – i en undersökning från i somras svarar hälften att deras familjeekonomi var bättre för 20 år sedan. Allra svårast har den ryska minoriteten. Andra studier har visat att befolkningarna i de tre länderna har varit ”mindre tillfredsställda med livet” än finländare och svenskar under hela den gångna 20-årsperioden. Det gäller i synnerhet äldre människor, där skillnaden är mycket stor. De unga mår bättre.

Litauens nya Sverigeambassadör, Eitvydas Bajarunas, suckar och uttrycker nog vad många balter känner:

– Vi var väldigt optimistiska 1991, vi trodde allt skulle gå så fort, att vi skulle bli lika välmående som västeuropéerna på 10 år, kanske 15. Men vi har tvingats inse att det tar betydligt längre tid.