Hundra år är ingen ålder på Sardinien. Den lilla bergsstaden Orgosolo är känd för sina hundraåringar, och geriatrikerna har naturligtvis studerat deras livsstil. De har noterat att generationerna håller ihop, att man äter mycket ost och dricker rött vin och går långa sträckor till fots. Slutsatsen lutar åt att vi borde leva som folket i Orgosolo.

Men andra egenheter i Orgosolos livsstil har varit mindre lämpliga att kopiera. Ta till exempel traktens nedärvda kriminalitet, dess ”banditismo”, som tillsammans med en sardisk hedersmoral länge osäkrade livet för Orgosoloborna. Det var ett brutalt livsmönster, och skulle man studera det fick man ta sats och åka dit. Trots att Orgosolos banditkultur knappast lever kvar idag väcker staden fortfarande nyfikenhet och förundran. Man får se tillbaka en bra bit i historien för att förstå hur allt hänger ihop.

Sarderna i de här bergstrakterna tros härstamma från en stolt bronsålderskultur som idag kan anas i öns mäktiga stenbyggnader, ”nuragerna”. Ön har alltid lockat erövrare. Fenicierna kom tidigt, sedan kartagerna, romarna, vandalerna, spanjorerna… Krigen och herraväldena avlöste varandra längs kusterna, medan de otillgängliga bergen skyddade – och isolerade – sina invånare. Där behöll de envist sin livsstil. De fortsatte med fåraveln och hantverkstraditionerna, och de bevarade sin fyrstämmiga sång och sin folktro ända in i vår tid.

År 1945 var andra världskriget slut. Italien försökte hantera sina förluster och sina smärtsamma minnen. Ekonomin var usel och politikerna stred högljutt om makten, medan vanligt folk knegade vidare och försökte bygga ett bättre liv. ”La dolce vita” hade ännu inte infunnit sig. Det skulle ta tid innan fascismens strukturer bleknade bort, men censuren avtog efter kriget och samhällskritikerna blev friare och vassare.

Eftersom neorealisterna ville se och skildra livet utanför politikens centrum, kom Orgosolo att dra till sig deras intresse. Här hade fascismens kontrollmanövrer misslyckats, och de magra fåraherdarna var inga vinnare heller. Många kände sig kallade att ta reda på vad allt detta handlade om. Orgosolo och dess folk blev så småningom föremål för många olika grupperingars närmanden, både politiskt och kulturellt.

En som tidigt beslöt utforska den sardiska herdekulturen var filmskaparen Vittorio De Seta. Han gjorde flera neorealistiska dokumentärer om livet i Orgosolo på 1940-talet och återkom senare för att göra den prisbelönta spelfilmen Banditi a Orgosolo, med personer i lokalbefolkningen som skådespelare. De Setas inkännande arbeten gjorde stans egenartade liv och villkor kända för en bredare publik.

Liksom andra intellektuella samtidsskildrare litade De Seta på den fotografiska bilden. Fotot betroddes vara lika effektivt som ordet, och i händerna på dokumentärfilmarna blev de osminkade berättelserna om Italiens efterkrigstid drabbande. Jag vill nämna Roberto Rossellini & Federico Fellini (Rom – öppen stad, 1945), Vittorio De Sica (Cykeltjuven, 1948) och Luchino Visconti (Jorden skälver, 1948).

Många italienska intellektuella drogs till kommunismen, så också Alberto Moravia. På 1950-talet startade han den radikala tidskriften Nuovi Argomenti (Nya Argument), och hösten 1954 fick han ögonen på en antropologisk studie som han ville publicera. Återigen var det banditernas liv på Sardinien som uppmärksammats, och texten var skriven av den unge sardiska forskaren Franco Cagnetta. Moravia såg genast att materialet var politiskt brännstoff.

Här skildrades med all önskvärd tydlighet vilka fascistiska metoder staten sedan länge ordinerade mot de motsträviga människorna på Sardinien. I citerade vittnesutsagor stod att läsa hur statspolisen förnedrat och misshandlat herdarna, häktat folk utan grund – ofta i stora grupper – och kastat oskyldiga människor i fängelse. Den här berättelsen störde naturligtvis den politiska ordningen. Detta var inte vad makthavarna i Rom ville läsa. De blev nervösa, talade om skandal och förtal och beslöt konfiskera numret. Både Cagnetta och Moravia hamnade i rätten, anklagade för publicering av uppviglande texter och för förtal av tjänsteman. Cagnetta blev persona non grata.

Fast orgosoloborna var ju inga helgon. Ryktet om banditerna och hederskulturen saknade inte grund. Ärvda konflikter och en arkaisk livsstil hade konserverat gamla motsättningar. Den uråldriga tystnadskulturen, omertà, gjorde dessutom att brotten lagrades och gömdes inombords. Rätten till betesmarker och skog var ett återkommande stridsämne. Man stal varandras fårhjordar och getter, och vendettor var vanliga, inte sällan i form av kidnappningar. Herdarna och deras familjer låg alltid extra risigt till, och pyrande fejder behövde inte mycket syre för att blossa upp igen. Det var inte ovanligt att män som gjort sig skyldiga till brott – eller inte kunde bevisa att de var oskyldiga – höll sig gömda i bergen resten av livet. Allt detta hade Cagnetta dokumenterat i sin studie.

Forskaren Cagnettas analys är föredömligt neutral: ”Den nya staten stod inte bara inför uppgiften att uppdatera och homogenisera landets ekonomi och samhällsfunktioner. Den skulle också inkludera arkaiska ekonomier och världar präglade av förkristna ideologier.” Men i själva konflikten tog Cagnetta tydlig ställning för folket i Orgosolo. ”Om jag inte gjort det skulle jag ha varit klandervärd”, skrev han. Det stämde med Alberto Moravias åsikt; att samtidens konstnärer hade ”en plikt att inta en moralisk position, en klart omfattad politisk, social och filosofisk attityd”.

Franco Cagnetta fick utstå politisk mobbning och flydde så småningom till Frankrike, där han fick sin studie tryckt och utgiven 1963 med ett förord av Alberto Moravia. Det skulle dröja till 1975 innan den kom ut i Italien, då under titeln Banditi a Orgosolo.

Det året stod Orgosolo i fokus av fler orsaker. Gavino Ledda, född på Sardinien och nu lektor i språkvetenskap, gav ut sin självbiografi. Den handlade om hur han som 6-åring tagits ur skolan och tvingats bli fåraherde i de sardiska bergen. Han hade förblivit analfabet till 20-årsåldern men sedan kunnat ta hand om sitt liv och skapa sig en akademisk karriär. Den lågmälda berättelsen bar titeln Padre Padrone. Den skakade Italien.

De båda filmbröderna Paolo och Vittorio Taviani beslöt genast göra en film utifrån berättelsen, och 1976 var den klar. Många av oss biobesökare minns fortfarande pojkens torftiga tillvaro i bergen och hur hans despotiske far skoningslöst ”uppfostrade” honom med hugg och slag. Det var samma padrone som bittert konstaterade: ”Det är fattigdomen som är obligatorisk, inte skolan, den är en lyx för de rika.”

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

1970-talets italienska politiker var utmattade. ”Den historiska kompromissen”, tänkt att mildra motsättningarna mellan de kristna demokraterna och kommunisterna, dröjde ännu. Röda brigadernas terrordåd gick inte längre att räkna, och också sarderna tvingades uppleva deras övervåld. Mussolinis satsningar på gruvdrift och kemisk industri skapade fortfarande konflikter, och nu avverkades dessutom skogarna i snabb takt medan de militära verksamheterna på ön ökade.

1975 skulle man också fira 30-årsminnet av befrielsen från fascismen. Barnen i Orgosolo tecknade sin syn på aktuella miljöproblem och spikade upp bilderna på husväggarna. Sedan en tid testade man på andra håll på ön att måla direkt på väggarna. Det var en ny idé som den sardiske skulptören Pinuccio Sciola kommit med från Mexiko där han varit och sett väggmåleri. Nu hade han blivit muralkonstens ambassadör. Den som sedan på allvar började måla på Orgosolos väggar var konstpedagogen Francesco del Casino från Siena. Hans stil bar spår av Picasso och Fernando Botero och färgerna lyste stort och ovant i de smala gränderna. Snart anslöt sig både unga konstnärer från fastlandet och lokala förmågor. Åren gick och allt fler väggmålningar växte fram.

Francesco del Casino medförde en konstnärlig och politisk frispråkighet från de radikala grupperingarna på fastlandet. Målningarna kommenterar stora händelser i världen och avslöjar maktens män i olika roller. Ibland berörs sår och förnedringar från äldre tid; en målning hänvisar till 1890-talets vetenskap som trodde att sardernas brottslighet kunde härledas till skallformen. En annan bild visar en samling beväpnade karabinjärer som stoltserar över en död sard, också den gäller sent 1800-tal. På andra väggar skildras den samtida bondekulturens sträva villkor, i fåraveln, i jordbruket och i familjelivet där de vackra kvinnorna har en central plats.

Det har sagts att folket i Orgosolo levt i ett politiskt laboratorium. Fascisterna ville stuka dem till lydnad, statspolisen straffa dem, byråkraterna samla in dem och Mussolini industrialisera dem. En tid ville revolutionära grupperingar förvandla ön till en ny Kubaliknande statsbildning. Senare tyckte röda brigaderna att Orgosolos blodiga motstånd mot överheten sammanföll med deras egna anarkistiska metoder och att de borde gå samman. Av det blev som bekant ingenting. Men med Francesco del Casinos och hans efterföljares bilder är det något annat. Orgosoloborna ser på väggmålningarna med upphöjt lugn. De är lika accepterade som De Setas dokumentärer var på 1940-talet. Bildernas komprimerade insikter välkomnades då och idag stannar de dessutom på de egna murarna.