Bångstyriga ger liv

Susanna Birgersson

För 25 år sedan låg där upplöjda åkrar och några hektar träd och buskar, ett ganska trist och artfattigt stycke mark på en brant sluttning ner mot Gudenån i närheten av Silkeborg på Jylland. Idag är det en helt annan plats.

Vild och vacker, orörd, oförutsägbar och vibrerande av biologisk mångfald. Och allt tack vare en handfull isländska hästar som går ute året runt och själva letar upp sin föda. De rycker och sliter i bark och rötter, välter träd och rör upp botten i vattendrag. De gödslar marken och håller skogen lagom öppen. Skalbaggar, bin och grodor, mossor, svampar och örter har återkommit i riklig mängd. På marken blommar nu vicker, rödklöver, kärringtand och violer, och fjärilarna har lockats tillbaka.

”Paradisiskt”, skriver journalisten på Weekendavisen om platsen. Och jag undslipper mig en suck av välbehag när jag läser reportaget om vad lantbrukaren Peder Størup har gjort med en del av sin mark. Tanken på hur den vilda naturen får ­breda ut sig på ett område som länge varit hårt brukat, gör mig upprymd. Att det går, att det kan gå så fort, att det som än gång exploaterats kan återställas. Det är som ett drömscenario från romantiken; det vilda, farliga, autentiska tar över och återförtrollar det som blivit sterilt, regelstyrt och rationellt. Men det är något mer; medan jag läser blir jag varse att det är en magnifik metafor över samtiden, och kanske framtiden.

Vi, Sverige, är som den torftiga slänten på östra Jylland. Nyttotänk och fantasilöshet, modernitetsdyrkan, konform progressivitet och förstelnad radikalism har utarmat kulturen, politiken, det offentliga samtalet, medierna, myndigheterna, akademin, arkitekturen och kyrkorna. Samma budskap predikas överallt, samma produkt säljs i alla torgstånden. Allt luktar likadant, allt har samma smak. Vi låtsas inte om att ojämlikhet är ett av mänsklighetens grundvillkor och likriktar därför samhällets alla verksamheter i försöken att radera ut orättvisorna. Fåfängt.

Vår samtids fattiga ekosystem behöver dem som hittar sin föda själva, som river och sliter i barken och välter träd, som ifrågasätter utgångspunkterna vi alla är överens om. Lars Vilks borde hedras, istället lever han som fredlös. Dag Sandahl är det få som känner till, fast han år ut och år in uppkäftigt utmanat det självhögtidliga etablissemanget inom Svenska kyrkan. Lena Andersson är av många utdömd som en intellektuell bluff, fast få personer i det här landet genererat så mycket meningsfull debatt och reflektion som hon. Vi behöver dem. Vi behöver Sofia Lilly Jönsson, lojal mot ingen, på ständig kollisionskurs med alla, kritiker och sanningsälskare. Vi behöver – ja, faktiskt – Linda Skugge, vars underliga texter är så obehagliga och amoraliska att man alltid får syn på något, något vid sidan om själva texten. Vi behöver Thomas Idergard, snyggmoderaten som blev jesuitisk präst och nu, lika pedagogiskt som oförfärat, argumenterar för en helt annan människosyn än den mainstream-humanistiska.

Vi behöver dem och vi behöver fler som dem.

Vi behöver institutioner som är oanfrätta av statligt påbjudna ideologier, oberoende av statliga pengar. Fria universitet, där vad som helst får debatteras och studenterna inte bestämmer över litteraturlistorna, där antalet publicerade artiklar inte avgör vem som befordras utan intelligens, kunskap och originalitet spelar större roll.

Vi behöver kyrkor som inte ängsligt försöker göra evangeliet aptitligt för 2000-talsmänniskan, där predikningarna inte går ut på att frenetiskt knåda de bibliska berättelserna så att de till slut kan användas som liknelser för våra moderna ideal.

Vi behöver skolor som inte konkurrerar med höga betyg, utan med löftet om att inte sätta ett enda glädjebetyg, skolledare som uppmanar sina lärare att tolka betygskriterierna som om de handlade om faktisk kunskap, och inte om en abstrakt förmåga att resonera om precis allt i hela världen ur ett oändligt antal perspektiv. När Skolinspektionen sedan gnäller och Skol­verket vill stänga, då kommer allmänhetens reaktioner vara så starka att de räddhågsna byråkraterna måste backa, och fler skolor kan följa efter.

Bångstyriga, egensinniga och självständiga kan islandshästarna ge liv och variation till den enahanda och lite själlösa natur som vårt samhälle har blivit.

Susanna Birgersson

Fri skribent.

Mer från Susanna Birgersson

Läs vidare