När jag växte upp under 1970-talet fanns det något ohjälpligt suspekt över alla som klagade på skattetrycket. ”Skattebetalarnas förening” förknippades med bittra, lätt haveristiska småföretagare. Det förekom tappra försök att lansera en slogan som lydde ”hälften kvar”, och som gissningsvis var ett försök att göra skattefrågan så enkel att ett förskolebarn kunde begripa den: om jag får tio kronor i veckopeng vill jag åtminstone behålla fem för egen del.

Men även det var suspekt. Varför är det så viktigt? Tänkte man. Vad ska du med den femman till?

Vissa politiska frågor intresserar mig till vansinne, eftersom deras laddning inte tycks ha med politik att göra. Laddningen går djupt ner i det kollektiva medvetandet, eller ”folksjälen” om man så vill. Den är kort sagt kulturellt betingad. Och jag blir som besatt av att fundera över hur och när laddningen uppstod.

Det fanns en enda person som kom undan med att kritisera skattetrycket, och det var Astrid Lindgren. Alla andra – även folkhemshjältar som Björn Borg och Ingemar Stenmark – fick betala ett högt pris när de smet iväg till sydligare nejder för att få behålla mer av sina pengar. De betraktades som lättingar och lyxlirare. Jaja, fnös man, de kommer väl hem igen när de får lungcancer.

Det handlar förstås om ”solidaritet”. Borg och Stenmark hade växt upp omgivna av folkhemmets slösande håvor. De hade nött folkhemmets gympasalsgolv, gått i folkhemmets skolor, tutat i folkhemmets blockflöjter. Och nu satt folkhemmet övergivet i sitt torparkök och sörplade sitt kokkaffe medan deras otacksamma barn lät sig bländas av den stora världens lullull och glömde var de kom ifrån.

Ingenstans blir vår säregna syn på skatterna tydligare än när politiker och opinionsbildare ger sig i kast med att förklara och motivera stora offentliga utgifter på ett sätt som gemene man borde förstå. ”Det kostar oss två quattro stagioni, en stor Fanta och ett Netflixabonnemang att rädda livet på 80 000 människor i år”, har vi fått höra. Eller att bensinskattehöjningar bara kostar ”en kvarts pizza i månaden”.

Det är knappast en slump att de inte säger att bensinskattehöjningen kostar lika mycket som en cd med ”Nibelungens ring”, eller ett besök på Vårsalongen.

De påminner om föräldrar som förklarar varför de bör förvalta hushållspengarna istället för att ge dem till sina sexåringar. Vi vuxna vet bäst hur pengarna ska användas. Vi har överblicken och livserfarenheten. Om sexåringen får ansvar för ekonomin blir det lösgodis och Minecraft för hela slanten, och det kommer att sluta med att vi blir hemlösa och förtvinar av näringsbrist.

Och om vi medborgare fick tillgång till mer av våra egenhändigt intjänade pengar kommer vi bara att smälla dem på något kortsiktigt, egennyttigt och hälsovådligt.

Sexåringarna finner sig i att föräldrarna bestämmer. Vad annat kan de göra? De får en veckopeng för att hålla sig lugna och lära sig spara. Men hur har vi burit oss åt för att få så många vuxna människor att tro sig vara oförmögna att hantera sina pengar?

”Vad ska du med den femman till, om man får fråga?”

När skattemedel använts på ett slösaktigt sätt, när det sjösatts en reform med tvivelaktig eller ingen nytta, eller när ett byggprojekt blivit tio miljarder dyrare än beräknat tar vi emot nyheten med jämnmod, och jag kan inte tolka det på något annat sätt än att vi inte är riktigt övertygade om att det är våra pengar som slösats bort, utan att pengarna var Magdalena Anderssons till att börja med.

Och när vi varit snälla och arbetsamma och hennes räknenissar tycker att det finns utrymme därtill medger hon nådigt en eller annan skattesänkning, och vi tar lite skamset emot den men tänker att det är synd, för nu kommer folk att rusa iväg till pizzerian och trycka i sig transfetter, vilket kommer att leda till skenande sjukvårdskostnader och så blir det bara elände av alltsammans.

Eller jo, det finns faktiskt en slösaktighet som lyckas sätta våra känslor i svall, och det är när det har köpts sprit för våra skattepengar. För att inte tala om när paraplydrinkarna intagits på varmare breddgrader.

Att en minister inrättat en onödig myndighet som tickar iväg tio miljoner i månaden passerar däremot obemärkt förbi. En myndighet är något amorft. Ingen vill ändå sitta i den där modulen och vända pärmar. Men en iskall caipirinha är både begriplig och god.

Det här är lätt att göra sig lustig över. Men alla länder och kulturkretsar har sina blinda fläckar och ömma tår. Ibland kan det bara vara mödan värt att reflektera över att det inte är självklart att se höga skatter som ett uttryck för solidaritet. På många håll vittnar det snarare om en tillit till överheten som är både naiv och världsfrånvänd; ja, där man till och med tycker att om jag köper en quattro stagioni för mina pengar eller överför dem till på UNHCR är det min ensak och ingen annans. Hur skrämmande vuxet det än kan låta.