Bara Iran kan rädda regimen
ironiskt nog förefaller det endast vara en islamistisk stat, nämligen shiastyrda Iran, som skulle kunna rädda och bevara den sekulära ordningen i Syrien. Iran blev efter den islamistiska revolutionen år 1979 och det följande åttaåriga kriget mot Saddam Hussein praktiskt taget helt isolerat mot arabvärlden. Men med hänvisning till Egyptens och Jordaniens tidigare fredsavtal med Israel, kunde Iran ta tillfället i akt att etablera sig som ledande kritiker av den israeliska ockupationen av Palestina. Man finansierade och beväpnade den shiamuslimska Hizbollahrörelsen och dess återkommande angrepp mot israeliskt territorium. På så sätt kunde Iran skaffa sig ett direkt inflytande i Libanon och därtill stödja Syrien och dess lågintensiva konfrontation med Israel om den israeliska ockupationen av det syriska territoriet på Golan-höjderna.
Genom att Syrienkonflikten får alltmer karaktär av en sekteristisk konfrontation mellan landets upproriska majoritet av sunnimuslimer och al-Assadklanens minoritet av alawiter, stödda främst av kristna och druser, så har de regionala krafterna tenderat att gruppera sig efter det interna mönstret. För Iran har det alltså blivit förenligt med sina vitala intressen att stödja regimen i Damaskus.
Å andra sidan får de upproriska, Fria syriska armén, inte ett enbart politiskt utan också ett operativt stöd av sunni-islamismens ledande land, Saudiarabien, samt av Qatar och, mer försiktigt, av andra stater vid Persiska viken, som alla hyser farhågor för Irans möjliga ambitioner att politiskt expandera i Persiska viken-området. Genom det saudiska engagemanget kommer ultrakonservativa sunnimuslimer, salafister, som är lierade med de sunnipuristiska och antivästliga saudibaserade wahhabiterna att bli engagerade, inte enbart i Syrien utan alltmer märkbart även i Libanon.
det vore fel att tro att den sekulära modell som präglade Irak under Saddam Hussein och Syrien under al-Assadregimen, innebar en ömsesidig samverkan i regionen. Tvärtom rådde djupa motsättningar mellan de två Baathpartierna. Sålunda anslöt sig Syrien 1991 till den USA-ledda koalitionen för befrielse av Kuwait från den irakiska ockupationen. Förutsättningar för förbättrade relationer uppstod som en konsekvens av att den amerikanska ockupationsmakten efter Irakkriget 2003 genomdrev en upplösning av Baathpartiet (och den irakiska armén). Den sekulära staten Irak, som existerade under Saddam Husseins ledning, förvandlades i ett slag till ett land för sekteristiska motsättningar när landets shiamajoritet genom allmänna val och politisk och social mobilisering kunde trycka tillbaka de krafter som under Saddam Hussein hade styrt landet.
Detta innebär ett strategiskt skifte i regionens maktförhållanden. Irak, som utgjort något av en arabisk front mot det iranska väldet i Persiska viken och annorstädes i Mellersta Östern, kan nu sympatisera med Iran och dess oro för konsekvenserna av det sunnimuslimska upproret mot den alawitiska regimen i Syrien. Om Teheran har anledning att befara ett minskat regionalt inflytande på grund av att den syriska regimen försvagats, kan den nu alltså räkna med att något kompenseras av ett shiakontrollerat Irak, som politiskt alltmer närmar sig Iran och som inte i något avseende kan förväntas stödja den syriska oppositionen eller någon av fraktionerna inom Fria syriska armén.
turkiet vars diplomati under de senaste åren gått ut på att stärka sitt inflytande i den traditionella osmanska världen genom att skapa ett harmoniskt förhållande till alla sina grannar och då i synnerhet den historiska rivalen i regionen, Iran, har med revolten i Syrien tvingats att acceptera att denna politik saknar förutsättningar för att kunna realiseras. I detta nya läge måste Turkiet främst skydda sina gränser, hantera inflödet av flyktingar från våldets Syrien och, kanske främst, förhindra att dess alltid traumatiska kurdiska problem får nya dimensioner genom utvecklingen i den kurdiska delen av Syrien. Som en konsekvens av att Turkiet tenderar att stödja den syriska oppositionen har dess förhållande till Iran snabbt försämrats.
om den regionala situationen kan man förenklat säga att på den bräckliga syriska alawitregimens sida står Iran och ett tvekande Irak samt i Libanon, Hizbollahrörelsen. På oppositionens sida finns ett högprofilerat Saudiarabien och Qatar samt ett lågprofilerat Jordanien och Turkiet som bevakar sina komplexa och långsiktiga intressen. Alla de tre ledande stormakterna, USA, Ryssland och Kina, tvingas av Syrienkonflikten att definiera sina strategier och måste, genom att Syrienfrågan förs till FN:s säkerhetsråd, ge offentligt uttryck för sina positioner.
Det är helt klart att Syrienkonflikten inte kommer att leda till att Kina modifierar sin politik av nära, långsiktiga och privilegierade relationer med Iran. Så länge Iran ser sina förbindelser med den nuvarande syriska ledningen som vitala kommer Kina inte att ändra sin Syrienpolitik och kommer att i FN blockera hårda sanktioner mot Syrien. Traditionellt är regimen i Peking en motståndare till FN-beslut som har ett drag av inblandning i en stats inre angelägenheter. Till detta kommer att Kina liksom Ryssland upplevde att säkerhetsrådets resolution om skydd för civilbefolkningen i Libyen förra året, av västmakterna övertolkades till att möjliggöra direkt militära operationer. Man vill inte se ett upprepande i Syrien.
Ryssland har traditionellt haft nära förbindelser ekonomiskt, politiskt och militärt med al-Assadregimen. Man fortsätter med ett begränsat stöd till Syrien med vapen och annan militär materiel. Till detta kommer att Ryssland i sin periferi (Nordkaukasus) liksom i de tidigare Sovjetrepublikerna i Centralasien med bekymmer noterar ett ökat islamistiskt inflytande, med tydlig anknytning till wahhabitiska saudibaserade grupperingar och idéer. Iran blir en naturlig partner när det gäller att bromsa vad Moskva betraktar som en framträngande sunni-muslimsk extremism.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
usa tar starkt avstånd från den syriska regeringens våldsanvändning och söker i FN:s säkerhetsråd att få till stånd entydiga fördömanden och ett kraftfullt sanktionssystem. Man samverkar med Arabförbundet i dess Syrienkritiska ställningstaganden och sympatiserar med sin allierade Saudiarabiens politik i konflikten. Washington ser dock också med oro tendenser till ett växande inflytande i den syriska oppositionen för talibanlierade grupper och möjligen också aktörer med anknytning till al-Qaida. Detta kan förklara president Obamas återhållsamhet med aktioner som skulle gå längre än till politiska ställningstaganden och underrättelsestöd.
Som president Obama låtit förstå: endast regimens tillgripande av kemiska vapen skulle utgöra casus belli.Därtill kommer att USA, efter två tunga krig, Irak och Afganistan, inte har aptit till ett nytt stort militärt engagemang.
Alla de tre berörda stormakterna kommer sannolikt att utifrån strategiska överväganden bibehålla sina intagna positioner, till dess att utvecklingen i Syrien radikalt ändrar förutsättningarna. Våldet och de lidanden som nu drabbar Syriens befolkning utgör en moralisk utmaning för den internationella gemenskapen, där skyldigheten att skydda har blivit något av en princip efter tragedierna på 1990-talet i Bosnien, Kosovo och Rwanda. Men samtidigt kan man idag se hur politiska och strategiska intressen tenderar att ges prioritet på den internationella scenen. Syrien ser ut att bli ett dystert kapitel i den samtida historien.