Efter nedstängningen av statsapparaten i tisdags uttrycker småskurna och kortsiktiga amerikaner över hela landet sin indignation över en lagstiftande församling som uppför sig på ett sätt som perfekt återspeglar deras egen irrationalitet och trångsynthet. Förbittrade medborgare sade till reportrar att det var fruktansvärt irriterande att se valda befattningshavare splittras av förutfattade meningar, gammalt groll och patetisk partiskhet, och noterade att den sortens uppförande, som på pricken imiterade deras eget, var fullständigt oacceptabelt.

Den suveräna satirsajten träffar rätt en gång till. Man följer inte bara med strömmen och plockar lättköpta poäng på att gissla ”politikerna” utan törs stryka publiken mothårs och påpeka att fler än de styrande har skuld till oredan som råder. Om människors förväntningar var rimligare och benägenheten större att uthärda klarspråk, skulle det vara lättare att ge politiken en balanserad inriktning.

Det borde vara en självklarhet att det inte går att avveckla budgetunderskottet samtidigt som utgifterna höjs och skatterna sänks, men det finns gott om både politiker och väljare som inte vill höra på det örat. Folk och förtroendevalda förenas i falska drömmar om att det omöjliga är möjligt och det nödvändiga onödigt.

I fjol ägnade The Atlantic ett långt reportage åt granskning av den amerikanska förtroendekrisen och vad reportrarna fick höra av borgmästaren i Muskie, Indiana, (känt som ”Middletown” bland sociologer) kunde ha kommit från en hel rad av hennes kolleger: ”Varför var jag inte ärligare mot väljarna? För att de inte ville höra det.” Tidskriften sammanfattar: ”Det är en ond cirkel. Väljare gillar inte hårda sanningar, så politiker ger oss spinn, så vi litar inte på politiker, så politiker ställer sig in och ljuger för oss. Muskies historia är densamma som Amerikas.”

Tilltron till government i allmänhet har fallit kraftigt och stödet är klent för både presidentämbetet och kongressen, även om Vita huset klarar sig bättre. I Gallups novemberundersökning 2013 får kongressen det lägsta betyg som noterats under mätningarnas 39-åriga historia. Endast nio procent tycker att där görs ett bra jobb.

I Sverige är läget ett annat, men vi får alltmer drag av undantaget som bekräftar regeln. Problem finns på många fler håll än i USA. I Sydeuropa, till exempel, har det politiska förtroendet kollapsat. För fem år sedan var 36 procent av italienarna och 34 procent av spanjorerna positiva. I år är det 14 respektive 15 procent. Det kan tyckas självklart: efter fem år av kris och åtstramningsbesked är skepsisen monumental. Å andra sidan är det en dyster tanke att förtroendet var mycket större när politiker och väljare talade osanning med varandra och problemen pumpades upp än vad det är i dag, när man åtminstone nått fram till halvsanningar.

Förtroendet för president Hollande i Paris ligger på ungefär samma bottennivå som förtroendet för regeringarna i Rom och Madrid. Man kan bara ana hur det ska bli när han inte längre kan smita undan utan blir tvungen att börja med riktig reformpolitik.

För ett kvartssekel sedan föll Muren och Sydafrika befriades från apartheid. En demokratisk våg spolade bort gammal bråte i Latinamerika. Francis Fukuyama förkunnade den demokratiska kapitalismens eviga seger på det idémässiga planet. Demokratidebatten var full av tillförsikt.

I dag är den betydligt mindre stjärnögd. Demokratin som ideal står stark, men den har problem med det praktiska. Nya demokratier plågas av illiberal democracy: majoritetsvälde utan större respekt för rättsstat och minoritetsrättigheter. Gamla demokratier förfaller till alltmer av kortsiktighet, opportunism och intressebevakning: röststarka grupper slår vakt om förmåner som de varken kan eller vill betala för.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Konsumtionssamhället slår igenom även i politiken. Väljare anlägger åskådarens och kravmaskinens perspektiv och vill ha snabb och billig leverans, medan politiker anpassar sig till opinion och krav i den breda mittfåran.

Självklart ska människors önskemål respekteras, men frågan är hur bra folkstyret kan fungera om det saknas ömsesidigt förtroende mellan väljare och valda. Om det bara blir löften och beställningar kvar?

Alla behöver inte vara politiker, men många behöver känna för det gemensamma och ha respekt för att det krävs svåra avvägningar när man leder ett land. När medborgarkänslan saknas förändras demokratin till något annat.