I jämförelse med andra konster kunde musiken kanske kallas en större ”barnslighet”. Redan det faktum att tonsättare i flera fall före fyllda 15 år har komponerat stycken av värde tyder på det. När Mozart var 10 hade han bakom sig fyra violinsonater och två symfonier. Vid 11 skrev han sin första opera.

Benjamin Britten hade när han var 14 tonsatt hela 534 verk! Det är inte han själv som skryter, det är Britten-Pears Foundation som har gått igenom allt ”barnsligt” material. Man visar också att Britten som vuxen utnyttjar uppslag och teman i detta material när han skriver Simple Symphony.

Det är tydligt att vi hos Britten möter ett lika brådmoget musikaliskt geni som hos Mozart. Han säger själv att han inom sig hör musiken, att det bara är att skriva ner den som den blir dikterad.

Britten visar som vuxen många barnsliga drag. Han talar skolpojksslang hela livet igenom. Gäller det kortspel så är det ”Löjliga familjen” han föredrar. När man 1953 prisar honom för hans konkretion i musiken – säger sångtexten ”stjärnor”, strax tindrar de i musiken – så förklarade han saken: ”Jag är fortfarande bara 13 år.” Han var då 40.

Han omger sig med unga pojkar. Han leker och skojar med dem som en jämnårig fast han närmar sig de 60, dock på ett ärbart och anständigt vis. Både Neil Powell och Paul Kildea intygar detta i sina 2013 utkomna biografier. De har intervjuat de unga vännerna, som nu är gamla.

Britten lånar ett begrepp från Yeats: ”the ceremony of innocense”. Det är en oskuldens ceremoniella ordning i ord och åtbörder. Uttrycket beskriver en i Brittens musik återkommande oerhört ljuv och älsklig rörelse, liksom en uppmaning: ”omvänden eder och bliven såsom barn …” Det är en längtansmelodi. Mozart har den. Hos Britten ter den sig ännu subtilare.

Att vuxna begår övergrepp mot barn är ett motiv i sångcyklarna Who are these children? och Children’s Crusade, samt i operorna Peter Grimes, Billy Budd och The Turn of the Screw. Operan Albert Herring innehåller också ett präktigt barnkalas. Det finns hos Britten en säregen fixering vid barndom.

Han föddes den 22 november 1913, det vill säga: på Sankta Cecilias dag – hon som är kyrkomusikens skyddshelgon. Och nämner man religion faller Britten inte utanför. Till och med i operan The Rape of Lucretia, som utspelades 500 år före Kristus, anropas Jesus. Britten går inte i kyrkan, men han tog nattvarden innan han gick bort. Biskopen i Ipswich kom på hans begäran och läste böner med honom. Kildea återger ett uttalande från 1972: ”Gäller det musik är jag en mycket kristen tonsättare, very Christian.” Han hyste stor sympati för kväkarna och var själv vapenvägrare. Han skrev 1942: ”Jag tror att Guds ande bor hos varje människa.”

På sin fars sida brås han på bönder. Hans farfar drev ett mejeri. Hans far gick som lärling hos en tandläkare i Ipswich, det var på den tiden tandläkeri sågs som ett enkelt hantverk. Han gifte sig med en köpmannadotter och öppnade egen klinik i Lowestoft, en stad på Englands östligaste udde, i Suffolk, ”det södra folkets” grevskap. Allt här i East Anglia är gammalt danskt land. Ortnamnen är genomskinliga. Lowestoft är ”den låga roddarbänken… den låga toften”.

Brittens morfar var, som man sa den gången, en ”oäkting”, men han lyckades i affärer. Mormodern var alkoholiserad liksom morbrodern, som var organist. Det är på morssidan musiken är närvarande. Brittens mor är den drivande kraften bakom hans framgångar.

Han var det sena sladdbarnet efter tre äldre syskon. Vid tre månaders ålder: lunginflammation. Moderns oro – hon var 40 år – förklarar att pojken blev överbeskyddad och bortskämd.

I Lowestoft levde folk på sillfisket. De hade dåliga tänder. Tandläkaren drog ut tänder och satte in lösgommar. Det gav pengar. Familjen bodde i villa. Bil och piano var självklara tillbehör. De hade barnjungfru och hembiträden. Kliniken öppnade åtta. Klockan elva gick pappa Britten upp på övervåningen – som han kallade Paradiset – och intog sin morgonwhisky. I närvaro av tjänstefolket talade man franska. Familjen var ny inom medelklassfären och var mån om att visa upp klasstillhörigheten. Benjamin var en lyckad exponent, alltid välklädd med slips, välfriserad, lockigt hår, rentvättad, prydlig, artig, belevad, luktade tvål – dock något blyg, äldre damers utvalda gunstling.

Men i skolan i Lowestoft fanns det inga snälla tanter. Den var till enbart för pojkar, och där regerade rektorn, kapten Sewell, som hade vunnit sina sporrar i den stora folkslakten på andra sidan Kanalen. Han visste han hur man lär småpojkar veta hut. Han drog av offret byxorna ”to enable me to see what I am doing”, varpå följde en utdragen bastonad med käpp eller rotting.

Första gången – det var första skoldagen – som Britten hörde skriken från delinkventen, sa han: ”Varför går ingen dit och hjälper honom?” Han fattade inte att det var ett normalfall.

I Humphrey Carpenters stora Brittenbiografi från 1993 (Benjamin Britten. A Biography) söker författaren orsaken till homosexualiteten i förhållandena i skolan. Han tycker sig i Brittens dagböcker finna bevis för att pojken blev våldtagen av en lärare. Den bakomliggande teorin är att en våldtagen pojke får lust att själv våldta, alternativt själv om igen bli våldtagen.

Allt detta är spekulationer i det enskilda fallet. Voltaire blev våldtagen av sina lärare, jesuiter. Hans begär och kärlek riktar sig uteslutande till kvinnor, till Mme du Chatelet i 15 år och till systerdottern Mme Denis i 20 år.

Både Paul Kildea och Neil Powell har i sina biografier en nyktrare syn på saken. Homosexualitet handlar om människors genuina böjelser. Enligt Kildea är det W H Auden som gör Britten medveten om hans läggning. Det är ingen skam. Läs Gamla testamentet, sa Auden, Jonathan älskade David som sin egen själ. Gud godkände det. Men, tillägger David, ”säg det icke till Gath”, det vill säga filistéerna – moralisterna. Britten kom längre fram att bruka detta ord ”säg det icke till Gath” om hemligheters bevarande. Homofili var en stum kärlek.

Under åren 1930–33 fick Britten sin musikaliska utbildning vid Royal College of Music i London. Han lärde känna musik av Igor Stravinsky, Arnold Schönberg och Alban Berg. Neil Powell påpekar den fördröjning som här sker – musik som gavs på Musikverein i Wien 1913 framfördes i London först 1931. Hos oss i Sverige kom det att dröja ytterligare några år. Musikerföreningen Fylkingen gjorde här en insats. Hur mycket rörligare är inte skönlitteraturen. Don Quijote kom ut 1605 och fanns på engelska redan 1612.

Brittens kompositioner gavs i radion. Han fick priser. I likhet med den sju år äldre Sjostakovitj skrev han filmmusik. Men det avgörande lyftet för hans begåvning kom när han sommaren 1936 träffade W A Auden.

Englands främste tonsättare och Englands främste poet – T S Eliot och Ezra Pound var ju amerikaner – framstår som varandras kontraster. Britten liten och nätt och prydlig som kommen direkt från söndagsskolan, Auden motbjudande ful, fransiga byxor, hål på ärmarna, lat, lortaktig, överlägsen. Men de hade likartade åsikter. Båda försvarade kommunismen. Båda var vapenvägrare. Båda hävdade individen gentemot kollektivet. Båda betraktade konsten som en nyttighet för samhället.

Konsten, sade Auden, inspirerar better behaviour. Britten hade samma inställning. Han återkommer ofta till att han med sin musik ”gör nytta”, den bidrar till att skapa ett positivt tänkesätt i samhället. Det är Platons idé. I England möter man den hos John Ruskin och William Morris, hos prerafaeliterna. Intressant är att Britten kallade sitt hus i Aldeburgh för ”The Red House” – det var också det berömda namnet på Morris hus. Varken Kildea eller Powell berör den släktskap som man kan ana mellan andan i Brittens musik och den hos Ruskin och Morris, esteticismen som moral.

Poeten och tonsättaren gick nu samman för att uppfostra sina landsmän till att sluta döda djur. Resultatet blev sångcykeln Our Hunting Fathers, den framfördes första gången den 25 september 1936 med tonsättaren som dirigent och tenoren Peter Pears som en av solisterna. Det är en vansinnig text om råttor som jagas ut från staden, om falkenerare som skickar upp flygande mördare, om den otuktiga Messalina som älskar sin döende markatta och minns den ocean av ömhet hon en gång mötte hos denna apa. Detta som en kontrapunkt i sammanhanget. Vi älskar djur. Varför då dräpa dem och rent av äta upp dem? Jo, vi förleds av vår högre intelligens. Människan njuter av att härska över de enfaldiga kreaturen. ”Fie on it, Fie on it!”

Till dessa bitvis prosaiska avsnitt har Auden tillagt en prolog och en epilog som gör upp räkningen med vårt frosseri. Och Brittens musik är helt vidunderlig. Den översätter orden med en uppfinningsrikedom som är gränslös. Åhöraren lämnas i ren eufori. Själva tankeinnehållet kan te sig både barnsligt och banalt, men i epilogen ger Auden stycket en vass udd. Frågan är: Hur ska människan ställa sig till en civilisation som tillåter och rent av gynnar massmord på djur? Svaret är det Ibsen ger: ”Gå udenom!” Auden tar ett citat från Nadezjda Krupskaja, Lenins hustru: ”Hungra, verka illegalt, förbliv anonym?” – Musiken utraderar frågetecknet. Utsattheten bejakas. Den utgör i själva verket villkoret för en seriöst syftande, ”nyttig” konst.

Med tanke på den enorma skaparlycka som präglar musiken måste det ha känts bittert för Britten att enbart möta hånfulla reaktioner. The Observer skrev: ”Britten har avbördat sig ett fruktansvärt nonsens.”

Musiken var före sin tid. Publiken hade Elgars Pomp and Circumstance som kvalitativt riktmärke.

Idag är alla överens om att Our Hunting Fathers är ett mästerverk. När sångcykeln 1976 framfördes – Elisabeth Söderström var en av solisterna – konstaterades det att stycket utgör höjdpunkten i Brittens tidiga produktion. Det hade gått 40 år. Tiden hade hunnit ifatt. Själv sa Britten om Messalina-avsnittet att det var a bit over the top!, och han syftade inte bara på solistens prestation. Både Powell och Kildea är återhållsamma i sin värdering, och stycket spelas inte så ofta som det förtjänar. Budskapet anses kanske politiskt motbjudande.

Auden, Britten och Pears vistades i USA i tre år. De levde bohemliv i New York, i Brooklyn nära bron. Det var nu ingenting som riktigt passade den prudentlige Britten. När han med Pears våren 1942 lämnade ”dessa förbannade stati uniti” ombord på fraktfartyget Axel Johnson, skedde det utifrån ren hemlängtan. Med sig hade Britten en violinkonsert och de sju Michelangelosonetterna – de finns översatta av ambassadören Sverker Åström – och dessutom ett brev med goda råd från Auden. Det återges av både Kildea och Powell. Britten är på väg att bli borgarbracka, skriver Auden.

”Din dragning till ynglingar tunna som brädlappar, det vill säga: det könlösa och oskyldiga tyder på det. Du kommer att vara omgiven av människor som beundrar dig och skämmer bort dig […] Men se upp, käre Ben, du frestas att göra det lätt för dig, du bygger åt dig ett litet kärleksnäste genom att spela rollen av älskvärd, talangfull gosse […] Ska du växa ut till ditt rätta format måste du, tror jag, ha det svårt och komma andra att lida […] Du måste kunna ärligt säga vad du hittills aldrig haft rätt att säga, nämligen – O Gud, vilken jävla skit jag är.”

Audens recept kunde passa Auden själv. Det passade inte Britten. Han hörde i sitt huvud så mycket storartad musik som ville komma ut på notbladet, och för att lyckas med denna uppbyggliga nyttighet krävdes sträng disciplin, självbehärskning, ordning, reda.

Svenska modernister inom musiken är med något undantag europeiska i uttryckssättet. Inte nationella. Britten däremot är mycket medvetet nationell – med Purcell som idol – och därtill lokalpatriot. Han är lika fast knuten till Suffolk som Peterson-Berger till Jämtland. De liknar varandra också genom att göra sina bästa verk till textunderlag.

Det verk som gjorde Britten världsberömd var operan Peter Grimes, som fick premiär i London en månad efter Tysklands kapitulation 1945. Inte nog med att den utspelades i ett fiskeläge i Suffolk, historien är dessutom hämtad från Suffolkpoeten George Crabbe (1754–1832), född i Aldeburgh tre mil söder om Lowestoft där Britten föddes. Denne Crabbe var god vän till Edward Fitzgerald, också han från Suffolk, i England älskad för sina Omar Khayyam-översättningar. Dessa har spelat en roll för idéinnehållet i Brittens operor, något som Kildea och Powell inte har observerat. Omar Khayyam var Kiplings favorit, finns översatt av Sten Selander från engelskan, Eric Hermelin översatte från det persiska originalet.

Huvudpersonen i Peter Grimes är en mobbad, rå och obildad fiskare, misstänkt för mord på en i båten medföljande pojke. Nu ska han på nytt ut med en annan rädd pojkvasker – också denne yngling omkommer. Fiskelägets invånare drar ut för att lyncha Grimes.

Så mycken brutal verklighet hade inte tidigare framförts på operascenen. Britten hade tagit Fitzgeralds ord på allvar: Better a live sparrow than a stuffed eagle. (Hellre en levande sparv än en uppstoppad örn.)

Redan 1948 hade Peter Grimes uppförts i 23 huvudstäder världen över. Pengar strömmade in. Fram till sin död 1976 var Britten bland seriöst syftande tonsättare den högst betalde. Han umgicks med kungligheter. Man förlät honom hans homosexualitet och hans förkärlek för östblocket – och detta mitt under kalla kriget. Han besökte Moskva flera gånger och gav konserter och umgicks med sina nära vänner Sjostakovitj och dennes hustru Irina, Rostropovitj och dennes hustru, sopranen Galina Visjnevskaja. För att skaffa dem tillstånd att komma till Aldeburgh uppvaktade han Kosygin och kulturministern Furtseva. Han åt middag i sällskap med mästerspionen Philby. Han vägrade underteckna protestskrivelsen mot Sovjets invasion av Tjeckoslovakien. För Britten stod musik högre än dagspolitik. Han förnärmade på detta sätt den brittiska opinionen; men man förlät honom. Ekonomin var i botten. Britten drog in miljoner till landet.

Tillsammans med Peter Pears skapade Britten festivalen i Aldeburgh. Det första festspelet 1948 inleddes med att favoritlibrettisten, poeten William Plomer, höll föredrag om Fitzgerald och Omar Khayyam. Plomer var på gamla dagar Brittens närmaste vän. De utväxlade 400 brev och dessa andas en stor värme. Plomer skrev texten till de så kallade kyrkoparablerna, Den brinnande ugnen och Den förlorade sonen. Hyllningsoperan Gloriana till drottning Elizabeths trontillträde hade libretto av Plomer. Där fick man se Elisabet I, på Shakespeares tid, slå näven i bordet, spotta på golvet och svära som en borstbindare. Teater och opera var då, 1952, ännu underställda censuren. Censorn skrev om Gloriana: ”Jag förstår inte varför vår drottning ska nödgas se sin föregångare bete sig på detta sätt.” Men operan fick sin licens. I The Rape of Lucretia tvangs Britten stryka ett par rader om den våldtagnas bejakande av ”våldtäkten”. Hon hade bejakat den. Därför dödar Lucretia sig med dolken.

Den vid sidan av Peter Grimes mest kända operan, Döden i Venedig, hade premiär 1973. Britten stödde ett förslag om att den unge pojke som är föremål för författaren Aschenbachs kärlek i en balettscen skulle uppträda naken. Han ändrade sig när han fick påpekat för sig att operan i så fall skulle få besök av en oönskad publik av voyeurer.

Paul Kildeas Benjamin Britten. A Life in the Twentieth Century är idag den bästa biografin. Kildea har själv dirigerat Brittens verk och skriver insiktsfullt. Han är utförlig även om de kontroversiella sidorna av ämnet och skriver med stor förståelse om Brittens närstående. Han stöder sig på breven, allt är väldokumenterat.

Neil Powells Benjamin Britten. A Life for Music är sammantaget en lättläst hyllning till tonsättaren, väldokumenterad också den, men politiskt mer diskret. Britten blir till en nationell ikon.

De som är mottagliga för Brittens musik ser ingenting förmätet i att lägga hans namn till raden av Bach, Beethoven, Brahms. Alla inspelningar med Britten och Pears rymmer en spänning och intensitet som överträffar andra återgivningar. Några mindre kända inspelningar av intresse är Our Hunting Fathers med Pears och Britten i serien BBC Music samt Anne Sofie von Otters insjungning av Brittens nio franska folkvisor med Bengt Forsberg vid pianot; skivan heter kort och gott Folksongs.

Vill man lyssna till operorna uppförda i traditionen Britten–Pears är det engelska inspelningar som gäller. Av Peter Grimes finns, till exempel, inspelningen med Colin Davis och London Symphony Orchestra från 2004, av rekvier finns ett med Kurt Masur och London Philharmonic Orchestra från 2006.

Den som har tillgång till den stora brevutgåvan The Selected Letters i sex band har inget behov av någon biografi. Där möter man Brittens oändligt älskvärda väsen ”live”. Den relativt nyutkomna Volume Six är mest angelägen. Kommentarerna är uttömmande. Registren är föredömligt läsvänliga. Brittens brev till Pears är rörande i sin tillgivenhet. Svarsbreven finns till en del återgivna. Detsamma gäller brevväxlingen med Wiliam Plumer.