En budgetpost på 22 miljoner kronor framstod tydligen som så fjuttig att den ströks utan föregående utredningar vilka konsekvenser ett indraget stöd skulle få för institutens fortsatta verksamhet. I praktiken var det ett nedläggningsbeslut.

I efterhand har den ansvarige ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson, medgett att det var ett misstag. Vid ett seminarium på Italienska kulturinstitutet arrangerat av vänföreningarna till de tre instituten var ministern inbjuden som talare. Hon underströk inte bara institutens betydelse för svensk humaniora, utan påminde också om den politiska situationen i Europa med terrorhot och flyktingkris.

Det var smart av henne att poängtera den roll instituten potentiellt kan spela som svenska enklaver i Medelhavsregionen. Det ger aktualitet åt frågan och politisk relevans.

En tvärvändning från regeringen således, men hur kunde det ske? Hur gå från indraget stöd och nedläggningshot hösten 2014 till utbildnings- och forskningspolitisk relevans ett år senare? Inte så konstigt egentligen, med tanke på hur lite kända instituten är utanför kretsarna av antikvetare, arkeologer, filologer och konstvetare. De starka protester som nedläggningshotet vållade nådde ut i medierna samtidigt som Medelhavsregionen genom flyktingkrisen befann sig i händelsernas centrum.

Lagom till Svenska Rominstitutets 90-årsjubileum i år lägger historikern Frederick Whitling fram en historik över institutets tillkomst och första kvartssekel. Dies Academius. Svenska institutet i Rom 1925–1950 bygger på ett oavslutat manuskript av latinläraren Erland Billig och hans maka Ragnhild Billig, likaledes lärare och rektor, med Whitling som ett slags medförfattande redaktör. Arbetet påbörjades på 1980-talet men hann inte fullföljas på grund av paret Billigs bortgång. Med varsam hand har Whitling tagit sig an det omfattande manuskriptet. Det redogör för institutets grundande med kronprins Gustaf Adolf som styrelseordförande och verksamheten under de tre första cheferna: Axel Boëthius, Einar Gjerstad och Erik Sjöqvist. Som forskningsinsats är manuskriptet värdefullt för den inblick det ger i hur studiet av den klassiska kulturen formades som vetenskapligt fält i Sverige under 1920-talet. Men skildringen av hur undervisning och exkursioner genomfördes är också intressant utifrån ett utbildningshistoriskt perspektiv.

Alla kulturarvsbärande institutioner som drivs med offentliga medel måste göra sig relevanta utanför de egna kretsarna. Annars dras anslagen in. För museer som bedriver en publik verksamhet är det en utmaning att självkritiskt ställa sig frågan: Varför ska besökarna intressera sig för det här? Det borde även vara det för humanistisk forskning.