Är medier ett stort eller litet politik­område? På ett sätt är det litet: ungefär tio miljarder kronor finns i budgeten till public service och mediestöd. Det motsvarar 0,8 procent av statsbudgeten.

På ett annat sätt är området stort: varje dag lägger den genomsnittlige svensken 139 minuter på tv eller Youtube, 78 minuter på radio och poddar, 72 minuter på tidningar och böcker samt 60 minuter på sociala medier. Medietiden har ökat i de senaste mätningarna (kanske dopade av hemmasittande i pandemins spår). Närmare sex timmar av vår vakna tid lägger vi på att konsumera medier. Mediekonsumtionen formar vår verklighetsbild, den bygger nationella och kulturella gemenskaper, och journalistiken granskar makt och hjälper medborgarna att göra informerade val.

Men trots det är det länge sedan me­diepolitiken satt vid det politiska ­vuxenbordet. Professor Lars Nord analyserade för några år sedan alla mediepolitiska motioner från 1970-talet till 1990-talet. Det är torr läsning, bara den inbitnes nyfikenhet väcks av sammanfattningen. Lars Nords bok heter talande nog Medier utan politik och visar att mediepolitiken inte förändrats av visionära politiker utan av företag (Bonnier) och entreprenörer (Jan Stenbeck). Helt i vakuum har inte mediepolitiken varit. Politik är inte alltid vad man skapar, utan även vad man bromsar: kommersialiseringen av tv och radio, och det bibehållna presstödet till tryckta tidningar är trots allt en form av mediepolitisk handfallenhet som format det svenska medielandskapet.

I en rapport förra året tog jag för Institutet för mediestudiers räkning vid efter Nords arbete och analyserade alla mediepolitiska motioner från 1991 till idag och kunde konstatera att även sedan 1991 har mediepolitiken varit en sömnig historia: presstödet har diskuterats, utretts och slutligen fick det byta namn till ”mediestöd”. Public service-bolagens finansiering har förändrats (men bidragens nivå har behållits), reklamskatten har avskaffats, momsen för tidskrifter och digitala tidningar har sänkts och digitalradio (DAB) har utretts, klubbats och lagts ned. Men de stora förändringarna har egentligen aldrig varit en politisk fråga. Lanseringen av SVT Play och förändringen av TV 4:s sändningstillstånd 2014, som i ett beslut försvagade den lokala journalistiken i Sverige genomfördes helt utan mediepolitisk diskussion.

”De senaste årens mediedebatt visar snarare att mediepolitik bara är ett utmärkt rundpingisbord för slagsugna politiker. ”

I riksdagen har intresset för mediepolitiken svalnat till minusgrader: på 1990-talet skrevs trettio mediepolitiska motioner varje år, de senaste åren har det inte blivit mer än sju åtta stycken årligen.

En viss förändring kan förvisso noteras: motionerna handlar numera mer om att avreglera än att reglera, men argumenten handlar inte om att anpassa mediepolitiken till nya tekniska förutsättningar. Istället vill politikerna att mediernas ideo­logiska uppdrag förtydligas: det efterfrågas mindre tv-reklam av miljöpartiet, P 2 ska spela mindre klassisk musik och mer dragspelsmusik (socialdemokraterna) och SVT ska tvingas sända nationsbyggande sändningar från OS och fotboll-VM samt P 3 ska återuppliva Skivor från Vetlanda (Sverigedemokraterna).

Argument om att anpassa mediepolitiken efter nya förändringar lyser med sin frånvaro. Det är frapperande, eftersom omvärlden faktiskt har förändrats sedan 1990. Sociala medier, Youtube, poddar, play­kanaler och appar som idag tar en stor del av vår medietid är helt frånvarande i medie­politiken. Politiken verkar vilja fortsätta att reglera eller avreglera ett medielandskap som inte längre finns kvar.

Utanför plenisalar och regeringskorridorer har dock mediepolitiken kommit att bli en arena för opinionsbildare längs hela det politiska spektrumet. Högt tonläge och tillspetsade argument har blivit mediepolitikens grundtonart. En modern klassiker är förstås moderaten Gunnar Axén som ­körde tv:n till tippen efter ha härsknat till på Athena Farrokhzads sommarprat i Sveriges Radio, men även Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson har sagt att han vill lägga ned P 3, Miljöpartiet ville förra året lagstifta om obligatoriska klimatrapporter i Aktuellt, och Moderaterna har i debatt­inlägg och andra texter lagt fram reformförslag som ska göra public service smalare, fasa ut mediestödet och flytta fler digitala mediefrågor till EU. Ett förslag förra året handlade om att interna revisorer skulle granska public service-bolagens innehåll vilket fick den samlade medieeliten att brumma om skräckregimerna i Polen och Ungern.

Att public service står i centrum när politiska testballonger ska skjutas upp är inte konstigt med tanke på de nio miljarder kronor om året som tillförs de tre offentligt finansierade medieföretagen Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion. Det låter mycket men är mindre än vad public service får i Danmark, Norge, Finland och Storbritannien. Mediestödet, det andra mediepolitiska området, består av drygt en miljard kronor per år. Finansieringen sker också utan särskilt mycket detaljstyrning: ledordet är ”armlängds avstånd”.

Det finns ett annat skäl till att public service-bolagen befinner sig i skottgluggen och det är deras position. Det gamla medie­landskapet har splittrats i smådelar, där dagens mediekonsumenter idag lägger sin tid på tusentals olika mediekanaler. Kriget i Ukraina är ett exempel, där Tiktok blivit en viktig nyhetsförmedlare med dramatiska krigsfilmer och humoristiska inblickar i Kievs och Charkivs skyddsrum. Poddar har också växt, med i stort sett en podd för varje intresseområde. Samtidigt har det breda radiolyssnandet backat och lokaltidningarna tappat mark – ­framförallt bland mediekonsumenter under 50 år. Det är långt till den gamla mediedynamiken där en handfull mediekanaler satte agendan: Ekot, Rapport, Aktuellt. I den världen chefade på 1970-talet Åke Ortmark som står bakom de bevingade orden ”Det var jag som bestämde vad som hände i Sverige”. Det låg en viss sanning i dem. Sedan dess har mediepyramider raserats och glömts, men när dammet lagt sig är det uppenbart att public service-bolagen stått pall och har både tittare, lyssnare, inflytande och resurser. Det gör dem till en bastion och därmed lätt för alla att ge sig på.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Inför valet i höst har några partier börjat testa om mediepolitiken kan bli en valfråga. Det vore i så fall förmodligen första gången. För mediepolitik (och kulturpolitik) brukar det vurmas lite allmänt, men den politiska konflikten saknas: partierna tycker helt enkelt alldeles för lika. Sverigedemokraterna har lagt fram förslag om att slå ihop de tre public service-­bolagen men det är knappast en fråga som vinner röster. Var de övriga partierna står är oklart: inte ens Socialdemokraterna tycks prioritera kultur och mediepolitik, utan har gjort till vana att tillsätta kulturministrar utan partipolitisk förankring.

Elaka tungor menar att det svala intresset beror på att det sista en politiker vill stöta sig med är en kulturjournalist eller ett me­dieföretag med tidningsspalter, radiomaster och tv-studior att anlägga moteld från. Ett bevis på medieetablissemangets starka position var public service-­chefernas motattack på Moderaternas förslag förra året om att låta interna revisorer granska public service-bolagen. Det detonerade i flera medier innan Moderaterna backade. En riksdagsledamot vill nog heller inte åka hem till valkretsen och berätta att lokaltidningen måste läggas ned för att mediestödet slopats. Man bör välja vilken kulle man vill dö på och för politiker finns det andra politikområden som är viktigare och enklare.

Ett annat skäl för en utebliven politisk debatt är att både den statliga tv:n och radion­ åtnjuter högt förtroende bland svenska folket, ett förtroende som ökat under de senaste åren. Att stänga public service (som vissa politiker vill) saknar folkligt stöd, tvärtom är det institutioner som dagspress, radio och tv som enar på både lokal och nationell nivå. Ett tv-sänt OS-guld av Nils van der Poel, en VM-match eller final i Mästarnas mästare skapar en nationell sammanhållning som skulle vara svår att krysta fram utan stora mediekanaler.

I de senaste 30 årens mediepolitiska förslag är det alltså svårt att se några ideologiska skillnader. Många partier vill se ett livskraftigt medielandskap vid sidan om public service, men ingen lägger på allvar fram förslag som bygger att medieutbudet skulle bli bättre utan SVT, SR och UR. De senaste årens mediedebatt visar snarare att mediepolitik bara är ett utmärkt rundpingisbord för slagsugna politiker. De kan ta snabba poänger, slå lite i luften och få in en och annan smash. Men bara den mest ostrategiska och dödsföraktande politiker försöker med dessa förutsättningarna göra mediepolitiken till en valfråga 2022.