Våren 1968 drog det ihop sig till den allra sista studentexamen i Sverige. Terminen var packad med studentskrivningar och man kunde få vissa tips av lärarna. När det gällde svenskan funderade jag på det musikämne som alltid skulle finnas som alternativ. Sikta på ett jubileum för någon av de stora klassiska mästarna, var rådet jag fick. (Tro inte att popmusik kom ifråga.)

1968? Hittade inget annat än Rossini och Berwald, som bägge hade dött 1868. Jag pluggade lite klentroget på Franz Berwald, fast släppte snart tankarna på kompositörer. Men musik blev det, under den överraskande titeln: ”Beethoven – klassiker och revolutionär. En artikel till 200-årsminnet 1970.”

Min favoritkompositör! Värd en chansning, så att säga på gehör, utan varje form av livlina. Slutorden, av gymnas...