Beethoven visste inte sin ålder

Grubblande Beethoven. Foto: Alamy

I år firas Beethovens 250-årsdag. Men det finns många oklarheter kring hans födelse.

I december 2020 firas tonsättaren Ludwig van Beethoven världen över, för då skulle han ha fyllt 250 år. Eller skulle han det? Flera vänner frågade när han var född och fick diffusa besked. En av dem noterade att ”Beethoven aldrig ville prata om sin ålder”. Han var själv osäker om den.

Beethovenauktoriteten Maynard Solomon är den som främst satt de märkliga omständigheterna kring tonsättarens födelse under lupp. Böckerna Beethoven Essays (1988) och Beethoven (2 uppl. 1998) är starkt färgade av psykoanalysen. Men att slutsatserna ibland känns långsökta hindrar oss förstås inte att använda hans samvetsgrant uppstaplade fakta i fallet som utgångspunkt.

”Fadern Johann har ofta klandrats av forskarna för att med flit ha dragit av ett år från sonens egentliga ålder för att göra underbarnet lite intressantare.”

Under Beethovens barndom i Bonn tycks föräldrarna hela tiden ha trott att han var född 1771, alltså ett år senare än fallet var. Så kom det sig att hans pianolärare berömmande kallat honom en ”gosse på elva år och med mycket lovande utsikter” när han i själva verket redan stod på tröskeln till tonåren – en stor skillnad för den som ville utmana underbarnet Mozart. Fadern Johann har ofta klandrats av forskarna för att med flit ha dragit av ett år från sonens egentliga ålder för att göra underbarnet lite intressantare. Men det handlade snarare om glömska och slarv, vilket var långt ifrån ovanligt på den tiden.

Med tiden försvann ytterligare ett år från den faktiska åldern, och det var Beethoven själv som trollade bort det. Någon beräknande avsikt kan inte skönjas; det var nog helt enkelt hans notoriska vårdslöshet med siffror som rörde ihop allt. Han dog i tron att han var född 1772, dessförinnan hade han hunnit påstå sig vara alltifrån tre år äldre till bortåt fem år yngre än vad han egentligen var. Tre olika vänner lät på eget bevåg skaffa fram attesterade avskrifter ur doplängden i Bonns S:t Remigius församling, men Beethoven övertygades inte av sådant; slitningar och utskällningar blev de enda resultaten. På baksidan av en avskrift skrev han tjurskalligt ”1772”.

Samma förvirring rådde kring födelsedatumet. Ingen längd för nedkomster fördes i församlingen i Bonn vid den tiden. Det enda som står antecknat är dopet, som ägde rum den 17 december 1770. Barn döptes i regel en eller möjligen två dagar efter födelsen, så den 15 eller 16 december är troligt födelsedatum för Beethoven. Men ingen vet.

Födelsedagar firades inte i samma utsträckning som nu, men i ungdomen ska han åtminstone ha uppvaktats den 16. Ändå hör vi, i ett av de efterlämnade konversationshäftena – som den åldrade, döva Beethoven fick överräcka till den som ville kommunicera något till honom – hur brorsonen Karl år 1823 säger: ”Idag är det den 15 december, din födelsedag, men jag vet inte om den infaller den 15 eller den 17, och vi kan inte sätta tro till dopattesten.” Beethoven dog fyra år senare, uppenbarligen fortfarande osäker om rätt datum.

Den där dopattesten, ja. Till slut kunde Beethoven hosta upp skuggan av en rationell förklaring till sin misstro: ”Jag hade en bror som föddes före mig, som också hette Ludwig, men med tillnamnet Maria, och som dog.” Beethoven undrar om det inte var broderns dopattest som vännerna hade fått fatt i. Tanken slår honom medan han går i giftasplaner och väl måste vara beredd på att behöva göra redo för sig inför prästen. Nu börjar jakten på den gäckande dubbelgångaren. Beethoven uppmanar en vän att ”först måste du finna denne Ludwig Maria”. Om dopanteckningen kunde påvisas tillhöra den döde brodern borde Beethovens egen återfinnas någonstans därefter i längden. Men om nu någon ytterligare efterforskning alls gjordes i Bonn kammade den noll. I själva verket levde Ludwig Maria enbart några aprildagar i 1769, men det fick Beethoven aldrig någon exakt vetskap om. Hur som helst fick han aldrig se någon dopattest för en Ludwig van Beethoven född år 1771 eller 1772, som han väl hade hoppats.

Mer från Anders Bergman

Maynard Solomon kan förstås inte undgå att göra ett stort nummer av Ludwig Maria, som hos honom antar rollen som älskad förstfödd, resultatet av en lycklig äktenskaplig tid, med Ludwig själv som otillräckligt substitut och av föräldrarna förknippad med sorger och lidanden. Uppmaningen ”finn denne Ludwig Maria” antar ominösa former, det handlade för tonsättaren om att för gott avskriva – nej, avliva – konkurrenten, den som hade fått föräldrarnas kärlek. Eller hoppades han tvärtom upptäcka att han i själva verket var Ludwig Maria?

Nu hade frågan ”När är jag född?” övergått till ”Vem är jag?” Försök själv att göra dig ett par år yngre eller äldre – du behöver inte vara särskilt psykoanalytiskt lagd för att instämma i att något plötsligt händer. Det finns ett intimt samband mellan ålder och identitet; okunskap om den förra skapar osäkerhet om den senare. Det för oss vidare till nästa märkliga omständighet, frågan ”vems barn är jag?” För om ingen dopanteckning kunde uppvisas för Ludwig, och om nu storebror var så mycket mer älskad än han – vad kunde allt bero på, om inte att han själv var en oäkta son, född någon annanstans?

Så kan ryktet om Beethovens adliga blod ha uppstått, som började spridas sedan han i tjugoårsåldern slagit sig ned i Wien. I Bonn visste väl alla hans härkomst. Men Wien var snobbarnas stad och där kände man dåligt till skillnaden mellan det flamländska ”van” och det tyska ”von”. Nykomlingen kan ha funnit det lägligt att spela på den okunskapen för att öppna vissa dörrar. Missuppfattningen kan omvänt ha varit wienarnas egen, men Beethoven gjorde aldrig något för att korrigera den. I somliga sammanhang kallades han von Beethoven.

Det stannade inte därvid. I takt med stigande berömmelse steg också förväntningarna på geniets biologiske far. Kring 1810 var påståendet att en preussisk kung – kanske rent av Fredrik den store? – var den store Beethovens far så utbrett att det fann vägen in i flera länders uppslagsverk. Vännerna var uppbragta och ville vid pass 1819 att tonsättaren skulle dementera. Svaret blev dock bara att han inte hade för vana att kommentera allt som sades om honom.

Populärt

Inga frågor – inga svar

Brexit dominerar all debatt i Storbritannien. Men vad det betyder för landets framtid ägnas knappt en tanke, skriver Stephen Castle.

Kanske detta kom lägligt eftersom han året dessförinnan chikanerats fullständigt i offentligheten. En vårdnadstvist om den framlidne yngre broderns son Karl hade då pågått i tre år i Landsrecht, rättsinstansen som var reserverad de adliga. Men i ett oöverlagt ögonblick under förhandlingarna hade Beethoven råkat undslippa visst tvivel om sin brorsons adelskap. Rätten dök genast ned på formuleringen, och tonsättaren fick då erkänna att han saknade konkreta bevis på släktens adliga börd och att det flamländska ”van” faktiskt användes även av borgare. Ärendet kunde därmed inte fullföljas av denna rättsinstans och fick nedflyttas till den vanliga magistraten. Beethoven tog det som en oerhörd förolämpning och kränkning. En kunglig fader kunde i det sammanhanget ha kommit väl till pass.

”Inte kunde jag tro att jag var en så gammal gubbe!” ska Beethoven på sin ålderdom ha försökt skämta bort något sent försök till övertalning om hans födelseår. Vi kan alltså tro att han med tiden inte tog så allvarligt på saken. Men slutet är dessvärre inte så gott som det ser ut. Dessförinnan hade han hunnit projicera många av sina tvivel och – ska vi kalla det – komplex på sin brorson Karl. Han upphörde inte att betona att den stackars gossen var en oäkting och föräldralös – alltså som han själv var eller upplevt sig vara. Han hade börjat tala om Karl som sin egen son, kallar sig själv en gång för Karls wirklicher lieblicher Vater.

Karls ende son gavs det olycksbådande namnet Ludwig Johann och avrundade de ärvda härkomstföreställningarna till en sluten symmetri. Till skillnad från den berömde släktingen tillbringades hans liv i det fördolda. Stöld och svindleri gjorde honom till efterlyst och fängelsekund. En tid försökte han leva högt på det falska ryktet att vara sonson till Beethoven men växlade efter ett tag om till att uppträda som son till en baron (känns det igen?). Hans sista tid har inte kunnat utredas men han levde i sjukdom och armod. Han kan ha dött när som helst mellan 1890 och 1916, en bortgång lika dunkel som den berömde släktingens födelse.

När den ende sonen, för säkerhets skull döpt till Karl Julius Maria Ludwig, dör 1917 var den siste Beethoven i graven och sagan om de märkliga släktföreställningarna all. Så vitt vi vet, bör kanske tilläggas.

Om skribenten

Förläggare på Natur & Kultur och författare.

Läs vidare