Bilden av Sverige under kalla kriget har förändrats genom avslöjanden av sådant som tidigare var hemligt. Vi vet nu att det bakom den officiella politikens tal om ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” dolde sig en helt annan verklighet. Sverige hade i själva verket ett nära samarbete med militäralliansen Nato. Detta samarbete har kartlagts av bland andra forskaren Wilhelm Agrell (1991, Den stora lögnen. Ett säkerhetspolitiskt spel i alltför många akter) och av Svenska Dagbladets säkerhetspolitiske reporter Mikael Holmström (2011, Den dolda alliansen. Sveriges hemliga Nato-förbindelser). De har övertygande visat att det fanns långtgående svenska förberedelser för att kunna ta emot militär hjälp från väst. Så var till exempel svenska flygfält anpassade för att kunna ta emot amerikanska bombplan som enligt Natos krigsplanering skulle angripa mål i Sovjetunionen, och i Storbritannien fanns ett förberett högkvarter dit Sveriges kungahus, regering och högsta militärledning skulle bege sig vid en sovjetisk ockupation. Sveriges samarbete med västmakterna var väl känt i öst men hölls hemligt för det svenska folket. Här hemma hade endast ett fåtal nyckelpersoner full överblick över samarbetets omfattning.

Den nya, reviderade kunskapen om Sverige under kalla kriget bygger i huvudsak på intervjuer med personer som på olika sätt själva var med när det begav sig samt på tidigare hemligstämplade dokument. Ett problem i sammanhanget är dock att mycket aldrig sattes på pränt. Den fyrstjärnige amerikanske generalen John W. Vessey, tidigare chef för USA:s högsta militärledning, har uttryckt saken: ”When it comes to Sweden, there was only one rule: Nothing on paper.” Orsaken till denna försiktighet var att det faktiska svenska samarbetet med Nato inte var förenligt med Sveriges officiella politik. Ett avslöjande hade därför kunnat få stora politiska konsekvenser.

Framtida forskning om Sverige under kalla kriget står således inför ett par källmässiga svårigheter. Dels kommer de som har egna minnen att berätta med tiden att försvinna, dels vet vi att mycket aldrig dokumenterades i skrift. Detta innebär att bergrum och andra fysiska lämningar blir viktiga som kunskapskällor. Kvarlämnad materiel och tekniska lösningar kan vittna om sådant som andra källor förtiger. Bergrummen blir till samtidsarkeologiska fyndplatser.

Att bygga i berg utvecklades under kalla kriget till något av en svensk specialitet, den tekniska kunskapen blev till och med en framgångsrik exportprodukt. Såväl civila som militära anläggningar anlades långt inne i urberget för att erhålla maximalt skydd. Det rörde sig bland annat om skyddsrum, ledningscentraler och bränsledepåer. De viktigaste anläggningarna byggdes för att kunna stå emot en atombomb av Hiroshimabombens storlek. För att klara detta krävdes att bergrummen hade uppemot 40 meter fast berg över sig. Numera har de flesta av dessa bergrum fått andra funktioner, några används som garage eller som hallar för dataservrar, andra har fyllts igen eller plomberats.

Ett unikt välbevarat bergrum är Elefanten strax norr om Stockholm. Denna anläggning byggdes i största hemlighet 1972–77 och var avsedd som ledningscentral för civilförsvaret. Anläggningen som rymmer 200 personer skulle i händelse av krig fungera som skyddsrum för Stockholms stads och Sollentunas kommunledningar. Härifrån skulle arbetet med evakueringar och räddningsinsatser ledas. Anläggningen placerades utanför själva stadskärnan för att minska risken för att den skulle bli utslagen vid en attack mot huvudstaden. En närmast identisk anläggning, Vargen, byggdes som reserv i Huddinge söder om Stockholm. Denna reservanläggning är idag uthyrd för annan verksamhet och dess ursprungliga utrustning är skingrad. Elefanten togs ur bruk 1998 och dess framtid är nu osäker; sedan några år tillbaka utreder länsstyrelsen en eventuell byggnadsminnesförklaring.

Vad som gör Elefanten unik är att den lämnats närmast orörd med all sin utrustning och sin bjärt färgade 1970-talsinredning intakt. Som tidskapsel framstår den på samma gång som både främmande och märkvärdigt välbekant. Främmande därför att den mycket konkret visar hur reellt krigshotet den gången uppfattades och omfattningen av de skyddsåtgärder som därför vidtogs. Här finns ingångsslussen med utrustning för sanering av biologiska och kemiska stridsmedel, här finns ordersalen med översiktskartan över Storstockholm centralt upphängd på väggen, här finns studiorummet för Sveriges Radio där en välkänd röst via lokalradio skulle förmedla viktig information till medborgarna. Enligt uppgift var tv-profilen Arne Weise en av de tilltänkta för detta uppdrag. Och under bergrummets tre byggnadskroppar sitter de kraftiga stålfjädrarna, dimensionerade för att ta emot stötvågen från en atombomb. För att undvika att dörrar och annan utrustning skulle slås ut av den elektromagnetiska pulsen från en kärnvapenexplosion styrs de av tryckluft istället för av elektricitet. Anläggningen är också utrustad med ett reservkraftaggregat för elproduktion och en egen brunn.

Om alla dessa förberedelser för det otänkbara – kärnvapenkriget – idag känns främmande så ter sig inredningen desto mer välbekant. Elefantens möblemang liknar mest en Ikea-katalog från mitten av 1970-talet med mängder av orangea stålrörsstolar, bord med vita laminatskivor samt modernt formgivna gula metall-lampor. I sällskapsrummet står karmstolar av trä, klädda i grönt och orange tyg. Där finns också en svart-vit bokhylla med barskåp, plats för stereo och särskilda fack för lp-skivor. Givetvis finns det också ett köksskåp fyllt med kaffemuggar i hårdplast – fikapausen blir inte mindre viktig under krig. All inredning är lätt igenkännlig för en besökare med egna minnen från 1970-talet, men som helhet ger dess tidsmässiga enhetlighet ändå ett overkligt intryck; till skillnad från de flesta andra miljöer finns här inga överlappande tidsskikt, allt är 1970-tal, allt vittnar om den precisa tidpunkt när bergrummet inreddes. I sovalkoverna står gula trevåningssängar och där ligger de inplastade madrasserna och kuddarna ännu ouppackade.

I en rapport utgiven av Stockholms läns museum har Martina Berglund och Helena Lundgren dokumenterat Elefanten inför en eventuell byggnadsminnesförklaring. De fäster berättigad uppmärksamhet vid det mycket medvetna valet av färger i anläggningen. Den situation som Elefanten var tänkt att komma till användning i var extrem: Sverige skulle befinna sig i krig och Stockholm eventuellt vara angripet med kärnvapen. I den situationen skulle ett par hundra personer vara instängda här, djupt nere i berget, utan dagsljus och avskilda från sina familjer. Det fanns all anledning att bekymra sig över deras fysiska och psykiska välbefinnande och därmed också deras förmåga att fullgöra sina uppgifter. Och det är här färgsättningen kommer in. Den flitiga användningen av orange förklaras av att den färgen ansågs ha en allmänt lugnande effekt. I andra rum har man strävat efter att ge de inneslutna en känsla av den natur som finns utanför bergrummets ingångstunnel och dess tunga ståldörrar. Så har väggarna i en matsal målats med grön färg nederst och blå färg överst för att på så vis skapa en känsla av grönskande mark och blå himmel. De gula lamporna kan där med lite god vilja tyckas påminna om solar. Väggarna i rum och korridorer är återkommande målade i två horisontella färgband. I rum där man mestadels skulle vistas stående lades horisontlinjen högre än i de rum där man mest skulle sitta. Avsikten var att rummen härigenom skulle uppfattas som större och att man i någon mån skulle kompensera för avsaknaden av fönster.

Fysiska lämningar är viktiga för att nå kunskap om sådana sakförhållanden under kalla kriget som inte är dokumenterade på annat sätt. Men detta är inte deras enda eller kanske ens deras viktigaste betydelse. När det gäller bergrummen så är det trots allt möjligt att utifrån arkivmaterial till stor del skapa sig en bild av deras utrustning och utformning. Bland de skriftliga dokument som rör Elefanten finns det till exempel ett särskilt ”Färgsättningsschema” som noggrant redovisar avsedd kulör för de olika rummens tak, väggar, golv och dörrar. Vad som däremot inte går att ersätta med någonting annat är själva upplevelsen av att befinna sig i ett av dessa bergrum. Därinne förstår man rent kroppsligen hur stort ett 3 300 kvadratmeter stort bergrum verkligen är, den siffermässiga måttuppgiften förvandlas till upplevd erfarenhet. Och man erfar med alla sina sinnen hur det är att vara helt omsluten av berg, man känner urbergets kyla mot huden och man hör ekot av vatten som droppar. Man ser med egna ögon resultatet av all den planering och alla de ingenjörsmässiga vedermödor som lagts ner för att skapa skydd mot det mest extrema av hot. På väggen möter blicken en vertikal rad med lampor avsedd att signalera olika larmnivåer, över den gröna och gula nivån vilar en hotfullt röd nivå. Sammantaget leder alla intryck till ett slags ordlös förståelse, väsensskild från den som det går att läsa sig till. Inne i berget råder det ingen tvekan om att kalla kriget i högsta grad var på allvar. Det är med en suck av lättnad över att Elefanten aldrig behövde användas till vad den var avsedd som man lämnar bergrummet och stiger ut i det fria.

Elefanten är normalt stängd för besökare, men i samband med Stockholms läns museums utställning ”Atombomb över Stockholm” (visas till och med 6 april 2014) har det ordnats några guidade turer. Dessa blev genast fulltecknade. Ett besök i bergets innandöme väcker minnen av ett nära förflutet som de flesta av oss som levde då inte var fullt ut medvetna om medan det pågick. Det är en upplevelse som fördjupar den historiska förståelsen men som svårligen låter sig översättas till text. Och kanske är det just detta som är själva poängen med att bevara historiska miljöer: de förmår genom sin materialitet tillföra en besökare någonting utöver det som det går att läsa sig till.