Först bad hans hustru offentligt om skilsmässa – trött på hans fäbless för knappt myndiga flickor. Sedan följde fotografier på oblyga utomhusnöjen vid sommarhusets pool och skildringar av eskapader med lyxprostituerade. Silvio Berlusconis tvetydiga privatliv har väckt en präktig skandal i Italien. Men uppståndelsen kring premiärministerns fritidsintressen skymmer det verkligt sensationella: att det är först med de skabrösa avslöjandena som motståndarna vädrar morgonluft och anhängarna vrider sig i vånda.
 
För drygt ett år sedan valdes Berlusconi för tredje gången till Italiens premiärminister. Tills nyligen har hans popularitetsnoteringar varit oöverträffade i landets efterkrigshistoria. Internationella medier har sin vana trogen uttryckt ohöljd horrör. Men efter 15 år som odiskutabel medelpunkt i politiken, antingen som premiärminister eller oppositionsledare, betraktas han numera i Italien som en normal politiker (om än med ett extraordinärt privatliv). Det är en häpnadsväckande bedrift med tanke på de hinder som kantat hans bana. Som mediamogul och storägare i en rad branscher är hans olösta intressekonflikter oändliga. Rättsutredningar har uppdagat skattefusk, illegal bokföring samt mutor av politiker, polis och domare. Trovärdiga uppgifter finns om samröre mellan hans företag och maffian. Som premiärminister har han flagrant missbrukat sin ställning för att obstruera rättegångar mot sig själv och sina kumpaner. Han har till och med erkänt att han blev politiker för att slinka undan rättvisan: ”annars skulle de kastat mig i fängelse”.
 
Själv förnekar Berlusconi allt, också vad han tidigare sagt offentligt. Men hans syndaregister är allmän kännedom (trots alla teorier om att hans TV-kanaler manipulerat massorna till minnesförlust). Inte ens de egna väljarna tror att han är oskyldig. Ändå anförtror de Berlusconi styret över den stat han korrumperat och svindlat. Varför? Svaret kan sökas i italienarnas konfliktfyllda förhållande till staten. För svenskar ter sig detta oförklarligt, eftersom själva vår identitet ofta förknippas med ”det offentliga”. Italienarnas relation till centralmakten är dock den motsatta. Staten möts inte med lojalitet, utan med misstänksamhet. 
 
Skapandet av Italien 1861 förenade furstendömen, inte någon nation eller något folk. Enandet var i praktiken en expansion av kungariket Piedmonte, vars monark och förvaltning blev Italiens. Efter ett drygt årtusende av sönderfall och ömsesidig misstro förväntades olika landsändars invånare plötsligt bli italienare. De delade varken språk eller historia. Många hade inte ens hört talas om Italien. För de flesta medborgare betydde den nya staten endast höjda skatter och värnplikt. Det utbredda missnöjet, främst i södern, slogs ned med brutal repression. De styrande försökte under decennier stärka den bräckliga nationalkänslan genom en aggressiv utrikespolitik. Men de krigiska äventyren slutade ofta med bakslag och nesa. Staten kom att föraktas och dess företrädare associeras med inkompetens och korruption.
 
Mussolini försökte frambesvärja den gäckande enigheten genom en nationalistisk kult – dyrkan av Italien som det nya romarriket. Krigsförlusten och inbördeskriget krossade den illusionen. Nationen och staten hade istället ytterligare misskrediterats. Efterkrigstidens viktigaste politiska krafter sökte talande nog sin legitimitet utanför Italien: kommunisterna i Sovjetunionen och kristdemokraterna i katolska kyrkan. Istället för att uppmuntra en övergripande lojalitet mot staten skapade partierna två parallella världar – två skilda kulturer – för sina stödtrupper. Kommunistpartiet var Europas största, men alltid i minoritet. Företrädaren för det katolska och anti-kommunistiska Italien, kristdemokraterna, styrde i drygt fyra decennier. Partiets popularitet byggde med tiden alltmer på kontrollen över statens resurser. Arbetstillfällen och subventioner portionerades ut till medlemmar och klienter. Även den främste koalitionspartnern, Socialistpartiet, deltog i kalaset. Statsskulden ökade dramatiskt i takt med den offentliga sektorn. Men staten sågs aldrig som en neutral instans med allmännyttan för ögonen. Förvaltningen genomsyrades av ineffektivitet och ohederlighet. Systemet havererade i början av 1990-talet i en veritabel syndaflod av korruptionsavslöjanden. I krisens kölvatten upplöstes Socialistpartiet och kristdemokraterna slogs i spillror. Befolkningens missaktning för stat och politikerskrå visste inga gränser.
 
Väljarna i det anti-kommunistiska blocket – en majoritet av väljarna – stod plötsligt utan politisk hemvist. I valet 1994 förutspåddes att vänstern (nu ex-kommunistisk) för första gången skulle vinna – på walk-over. Då trädde Berlusconi fram. Han fruktade att en vänsterregering skulle bryta upp hans privata TV-monopol, som hade etablerats när hans vän och korruptionsbroder Bettino Craxi var premiärminister.
 
Berlusconi utnyttjade skickligt statsrötan och politikernas vanära. Han presenterade sig som en anti-politiker, obefläckad av det gamla etablissemangets skumrask, och som sin egen lyckas smed i den privata sektorn. Slagordet framför andra var frihet – i meningen frihet från statens inblandning i medborgarnas liv. Hans attacker mot regler och skatter väckte stort gensvar, inte minst bland Italiens många egen- och småföretagare. Drygt 80 procent av Italiens företag är familjeägda och har färre än 50 anställda. Skatte- och bygglagsbrott är epidemiska fenomen (som Berlusconi ”löst” genom amnestier). Statens pålagor betraktas rentav som illegitima. Premiärministerns egna förseelser upprör därför knappast. Famljeföretagens dominans kan även förklara toleransen för Berlusconis intressekonflikter. Det anses naturligt att han som famljeföretagare inte vill sälja sitt livsverk, särskilt inte om det vore mot barnens önskningar.
 
Den djupa misstron mot staten är nära kopplad till ett av det italienska samhällets mest utmärkande drag: ”familismen”. Fenomenet beskriver svårigheten att agera gemensamt för det allmänna bästa. Istället går familjens omedelbara och materiella nytta före. Genom historiska omständigheter (katolska kyrkan, klientilism, statens svaghet, det civila samhällets obefintlighet etcetera) kom familjen att upplevas som den enda pålitliga formen för samverkan. Familjens primat var både en försvarsmekanism och ett motiv att – när möjlighet gavs – bedriva rovdrift mot utomstående. Familismens styrka och uttryck har modifierats under seklerna, men bidrar fortfarande till att forma beteenden och attityder. Det är bakgrunden till att Berluconi väcker föga anstöt när han som premiärminister främjar sina personliga intressen.
 
Kristdemokraternas kanske viktigaste allierade var rädslan för alternativet. Det har även varit Berlusconis. Han har ansträngt sig för att bevara den skarpa polariseringen i italiensk politik, fastän det kalla kriget är slut och vänsterns ideologi urvattnats till oigenkännlighet. Han har ideligen varnat för att ex-kommunisterna är opålitliga, att de är samma ulvar i ny beklädnad. Vänstern har nästan alltid varit i minoritet i Italien. Berlusconi vet därför att han har allt att vinna på en gamla tiders kulturkamp mellan höger och vänster, istället för att diskutera specifika politiska frågor. För vissa har han varit det enda acceptabla av två dåliga alternativ. För andra har han varit den anti-kommunistiska och katolska kulturens fanbärare mot barbarerna – och i det ljuset har allt skumrask bleknat.
 
Internationella medier och bedömare hänger sig ofta åt karikatyrer när Italien och Berlusconi diskuteras. Hans framgång förklaras gärna med hans TV-kanalers förförelsekonster (italienarna förutsätts lida av ett antropologiskt särdrag som gör dem särskilt sensibla för visuell stimulans och substanslös retorik). De historiska omständigheter som möjliggjort Berlusconis politiska karriär har ignorerats.
 
Analysernas ensidighet har även inneburit att hans politiska färdigheter underskattats. Frågan är om någon annan hade kunnat hejda mitten-högerns sönderfall och förena de disparata intressen som tidigare stödde kristdemokrater och socialister. Hans koalitionsbygge har varit ett mästerstycke: med två partier (Lega Nord och Alleanza Nazionale) som sinsemellan har synnerligen motstridiga intressen. Detta har knappt uppmärksammats, fastän det har varit nyckeln till hans maktinnehav.
 
Italien är världens sjunde största ekonomi och Europas fjärde folkrikaste land. Men kunskapen om dess historia och politik är förvånansvärt ringa. Reportage om Italien färgläggs – som i få andra fall – av kulturella stereotyper. Berlusconis väljare är inte så irrationella som många fördomsfullt antar. Ett folks karaktär, skrev Benedetto Croce, består av ”dess historia, all dess historia, och inget annat än dess historia.”