Statsvetaren Stephen Walt skrev nyligen i Foreign Policy att Obama till hans förvåning har visat sig vara en realist (termen betecknar intressebaserad utrikespolitik): genom att avstå från att handla har han skapat problem för andra stater utan att skada USA:s säkerhet. Inte minst strävar han efter att tvinga allierade att själva ta ett större ansvar för sin säkerhet. Barack Obama har inte varit särskilt tydlig om sin strategi, det är sant. ”Att inte göra dumheter” är ingen strategi, så långt har Hillary Clinton rätt, och att försöka föra krig mot ISIS är det inte heller. Snarare ser vi ännu ett exempel på att utrikespolitik är ”one damned thing after another”, för att tala med den förre brittiske utrikes- och premiärministern Alec Douglas-Home.

USA:s vägval har egentligen aldrig stått mellan engagemang och isolationism. I sin nya bok Restraint analyserar MIT-professorn Barry Posen alternativen ”liberal hegemoni” och ”återhållsamhet”. Den förstnämnda beteckningen passade på presidenterna Bill Clinton och George W Bush. Deras motiveringar har skiftat, troligen också deras motiv, men det gemensamma var en överskattning av USA:s relativa styrka i världen efter det kalla krigets slut – och en entusiasm för att förändra världen efter egna mallar.

Det har visat sig vara dyrt och ineffektivt. USA står i centrum för den politiska uppmärksamheten men har inte kraft nog att bestämma utvecklingen. Dess ledning har underskattat andra folks och staters envishet att själva bestämma hur de ska ha det. Någon rival finns inte på länge än, men makten i världen har spritts ut på flera händer. Våldsanvändning är tillgänglig för allt fler politiska aktörer, och kostnaderna för att bekämpa dessa har stigit. Dessutom har USA:s allierade fått gratisbiljett till säkerhet, ofta utan att ens behöva betala den med följsamhet. De får alltmer anledning att tvivla på dess giltighet.

”Återhållsamhet” betyder i Posens tappning färre mål för utrikespolitiken och lägre kostnader för att uppnå dem. Militärt innebär det att fokusera på stridskrafter som kan kontrollera världens ”allmänningar”, det vill säga: i första hand sjöfartens frihet. Då behövs också ett starkt flygvapen med lång räckvidd och ett nätverk av pakter och baser som dock inte behöver vara bemannade.

Politiskt bör USA göra mindre, säger Posen. Att försöka bestämma andras politik är svårt och kanske inte ens önskvärt. Istället för att hålla en lång rad klientstater under armarna bör man satsa på några få verkliga allierade. Varför bevara och utvidga det farligaste inslaget i det kalla kriget: en kärnvapengaranti för kärnvapenfria allierade? Den politiken har inte lyckats hejda kärnvapenspridningen ens bland vänskapligt sinnade stater.

Posen redogör för en rad invändningar från både ”liberaler” och ”realister” och medger att det inte blir lätt att införa den strategi han förespråkar. Med tiden hoppas han ändå att erfarenheten ska leda in på den linjen, vilket bland annat skulle kunna sänka USA:s militärutgifter till 2,5 procent av BNP och frigöra resurser som är absolut nödvändiga för mer angelägna uppgifter.

Posen säger det inte, men till de mer omedelbara hindren för det här receptet hör det rådande opinionsläget. President Obama har till slut tvingats till det han mest av allt har velat undvika: ett nytt krig i Mellanöstern. Försvarskostnader är den enda budgetpost som republikanerna inte blockerar. Vare sig Hillary Clinton eller någon republikan vinner nästa presidentval, så kan man frukta en återgång till den expansiva aktivism som präglade perioden 1991–2007. Posens tankar har ändå framtiden för sig.

Delvis tycks Nato redan vara inne på samma spår. Det var inte självklart, kanske rentav oväntat, att Nato skulle överleva kalla kriget. Men ”old soldiers never die”. Med Jugoslaviens sammanbrott fick organisationen förlängd hållbarhet, och den kom väl till pass när administrationerna Clinton och Bush jr inledde en expansiv politik österut. Den enda supermakten överskattade sina krafter och skapade en rad ohållbara situationer i Mellanöstern, Nordafrika, Kaukasus och Centralasien. Natos europeiska medlemmar hade dittills varit noga med att pakten begränsar sitt verksamhetsområde till Europa, men så kom Bosnien och Kosovo och påminde dem om deras egna brister.

Nu svänger pendeln tillbaka: Europas främsta säkerhetsproblem finns där de har funnits alltsedan det senaste världskriget – i närområdena i öster och söder. Men USA:s uppmärksamhet är idag framför allt riktad mot Sydostasien och Mellanöstern. EU:s brist på gemensam utrikespolitik blir därmed alltmer besvärande. Européernas entusiasm för interventioner på andra håll i världen – de må åberopa humanitära, demokratiska, liberala eller ekonomiska motiv – är inte längre vad den har varit. Den franske säkerhetsexperten Dominique Moïsi menar att en uppdämningspolitik (”containment”) efter modell hämtad från det kalla kriget kan räcka för Rysslands del men rekommenderar en offensiv ”roll-back” för att få bukt med ISIS . Även han menar dock att det är de regionala intressenterna som borde bära bördan av att bekämpa den regionala bristen på stabilitet.

Ökande osäkerhet i omvärlden skärper också gamla problem för Nato. Det ena är ekonomiskt: USA bar under hela kalla kriget större delen av kostnaderna, till glädje för sin vapenindustri men till förfång för sina skattebetalare. På båda sidor av Atlanten plågas krigsmakten av sina höga kostnader för personal och logistik. Det är bara USA, Frankrike och England som uppfyller Natos kriterium att minst 20 procent av försvarsutgifterna ska gå till vapen.

Att Washington vill slippa delta i ett dolt eller öppet krig vid gränsen mellan Ukraina och Ryssland beror inte bara eller ens främst på att Ukraina inte är medlem av Atlantpakten och alltså inte omfattas av dess skyddsgaranti. Både européer och amerikaner har andra goda skäl att föredra ekonomiskt stöd och sanktioner. Henry Kissinger, Zbigniew Brzezinski och senast Stephen Walt i Foreign Policy rekommenderar en förhandling som ska syfta till en ”finlandisering” av Ukraina. Angela Merkels uttalanden i Minsk tydde på samma kloka inställning. Som John J Mearsheimer har påvisat i höstnumret av Foreign Affairs beror nämligen den krisen i hög grad på ”västs” expansionspolitik.

Dock kommer en insatsstyrka att inrättas på Natos nordöstra flank. Den är framför allt avsedd för att skydda de baltiska staterna, som har ett utsatt läge och ryska minoriteter som Putin kan åberopa som förevändning för aggression. Långt före krisen i Ukraina försökte Nato förgäves förmå Sverige att åta sig den otacksamma uppgiften att försvara Baltikum mot ett eventuellt ryskt anfall. Var regeringen Reinfeldts häpnadsväckande upplåtelse av svenskt territorium för militära Nato-operationer tänkt som något slags kompensation?

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Försvarspakter och god vilja i all ära, men i skarpa lägen är det verkligheten som gäller. Frankrike lät sig aldrig övertygas av löftet att USA skulle riskera New York för att rädda Paris från ett kärnvapenanfall. Ändå hade amerikanerna redan räddat Frankrike två gånger. Varken den första eller den andra gången var det på grund av något förhandsåtagande – i båda fallen var det därför att USA:s vitala intressen var hotade. Det handlade om geostrategisk balans och kontroll av världens ”allmänningar”, och det gör det fortfarande.

Fokuseringen på militära insatser skymmer tyvärr sikten i den värld som föddes med det kalla krigets slut och som inte ens USA kan styra. Att försöka ”lösa” ett problem med våld skapar ju genast ett par nya. Henry Kissinger, en av det kalla krigets främsta arkitekter, filosoferar i nya boken World Order kring de internationella ordningar som har rått från Westfaliska freden till Berlinmurens fall. Där finns inte mycket som inte redan har stått att läsa i hans tidigare, mer specifika böcker. Kissinger önskar sig en ny världsordning, men ägnar bara några sidor åt hur den skulle kunna se ut.

Med de nuvarande styrkeförhållandena i världen kräver en någorlunda hållbar ordning och att tillräckligt många stater för en långsiktig, målmedveten diplomati med sikte på att normera fredliga relationer. Samuel Huntingtons tes om civilisationernas krig är inte mer välgrundad idag än när han framlade den i början av 1990-talet, men den vinner fler adepter för varje chansartad intervention. Det är de sociala och ekonomiska intressekonflikterna som måste hanteras och övervinnas, och det kräver pragmatiska institutionsbyggen, en reformismens vardagsmöda som sällan får tillräcklig uppmärksamhet av vare sig media eller den internationella diskussionen. Också Posens bok är som sagt militärstrategiskt centrerad, men hans realism kan bidra till de insikter som Barack Obama med växlande framgång har försökt bibringa den politiska klassen i västvärlden.