1. Jag läser Anna-Karin Palms nya biografi över Selma Lagerlöf, Jag vill sätta världen i rörelse (Bonniers), och blir uppåt av avsnittet om Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

2. Jag rundar ett hörn i Sundsvall och får syn på en pampig byggnad med inskriptionen ”Allmänna läroverket” över entrén.

3. Jag lyssnar på radionyheterna och får reda på att universitet och högskolor har svårt med rekryteringen av lärarstudenter. Hälften av lärarutbildningarna hade ingen konkurrens alls om platserna nu i höstas. Alla som sökte kom in.

Palms bok har många förtjänster men passagen om Nils Holgersson slog an en särskild sträng. Till att börja med påminns man om vilken fantastiskt fin berättelse det är fråga om. Fabel och fantasi vävs samman med kunskapsstoff och framtidstro till en unik blandning av äventyr, lärobok och bildningsroman. Men lika slående är ambitionsnivån, naturligtvis hos Lagerlöf själv men också hos uppdragsgivarna i folkskollärarnas förening och beställarna i landets folkskolor. De var inte rädda för att sätta ett flera hundra sidors mästerverk i händerna på sina unga elever utan räknade med att de skulle läsa det och ha utbyte av sin läsning.

Och inte nog med det. Succén med Nils Holgersson gav mersmak och det lades ut nya uppdrag, som resulterade i Verner von Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar, Sven Hedins Från pol till pol samt Anna Maria Roos Hem och hembygd för småskolans första klasser. Inte bara den svenska geografin utan också historien, den stora världen och det nära livet skulle ha sitt.

Alla folkskolans elever läste näppeligen böckerna från pärm till pärm, men de trycktes och såldes i hundratusentals exemplar och det finns något enormt inspirerande i själva ansatsen: att låta några av de finaste pennorna i riket ge liv och märg åt skolans ämnen på ett levande och krävande sätt. Den som har fått börja med Roos och fortsätta med Heidenstam, Lagerlöf och Hedin har inte bara fått läsupplevelser och kunskap utan också en duvning i svenska språket som heter duga. För henne eller honom ligger hela litteraturen öppen.

”Om en lärare satte Nils Holgersson i händerna på sin skolklass idag skulle hon väl bli anklagad för trakasserier av det statliga Barn- och elevombudet.”

Tyvärr har självförtroendet hos skolans makthavare kollapsat sedan dess. Numera handlar den populära pedagogiken mindre om att ha tilltro till elevernas förmåga och vidga deras vyer än om att ”möta dem där de är” och bekräfta dem istället för att utmana dem. Men om man inte blir utmanad och prövas, hur ska man då kunna lyfta sig till en högre nivå? Inte konstigt att skolans bidrag till den sociala rörligheten har klingat av.

Det talas fortfarande högtidligt om böcker men i skolan har de fått stryka på foten till förmån för webbplatser, läsplattor och sladdriga fotokopior. Att det enligt Medierådet numera bara är 11 procent av gymnasisterna som läser böcker eller tidningar varje dag är knappast ägnat att förvåna. Man brukade tala om de tidiga tonåren som slukaråldern, men numera handlar det snarare om slutaråldern. Bland dem som har firat sin 13-årsdag tycks det bara vara en exotisk minoritet som frivilligt ägnar sig åt läsning.

Om en lärare satte Nils Holgersson i händerna på sin skolklass idag, och gjorde klart att hon förväntade sig läsning, skulle hon väl bli anklagad för trakasserier av det statliga Barn- och elevombudet.

Någonting alldeles märkvärdigt har hänt med utbildningssystemet. I högtidstalen är det ingen ände på vilka underverk som skolan (och ännu mer högskolan) ska åstadkomma. De ska sörja för att Sverige blir ett Kunskapssamhälle i utvecklingens framkant, där ekonomin växer så det knakar, regionernas framtid tryggas och det produceras innovationer som aldrig förr. Samtidigt är intresset påfallande förstrött för utbildningars innehåll och kvalitet, och det brister svårartat i respekten för den undervisande professionen. De pekpinnar som en gång vajade inför eleverna svischar numera över huvudet på lärare som inte dokumenterar sina lektioner på föreskrivet sätt eller låter ämneskunskaperna dominera över värdegrunden.

Högre allmänna läroverket i Sundsvall togs i bruk 1886. Jag föreställer mig att en skolarkitekt av idag skulle skaka bekymrat på huvudet över ursprungsritningarnas brist på grupprum, transparens och mjuka material. Men ingen kan ta ifrån grosshandlare Hedberg, som hjälpte till med finansieringen, att han var med och byggde ett monument till kunskapens, vetenskapens och den personliga utvecklingens ära.

Detta och andra läroverk, liksom en lång rad helt vanliga folkskolor, gavs tyngd och pondus när de byggdes. Varje samhällsmedborgare skulle se och förstå att där försiggick höga och allvarliga ting och att det var en förmån att få stiga in genom portarna oavsett om man var lärare eller elev. Trappan upp till skolans mäktiga dörrar ledde uppåt inte bara i bokstavlig mening. Kontrasten kunde inte vara större till de hukande men yteffektiva paviljonger som nyproduceras idag.

Motvilligt får jag medge att det inte är säkert att fler stadiga stenhus numera är kungsvägen till förbättrad lärarrekrytering, men jag är övertygad om att det är nödvändigt att få till stånd den djupa och allmänt kända respekt för lärande och kunskap som runt förra sekelskiftet tog sig uttryck i Nils Holgersson och Allmänna läroverket.

Politiken har självklart en roll att spela i att på allvar skapa regelverk som främjar arbetsro och kunskapsfokus, men politikernas ansvar är inte bara att fatta beslut utan också att kliva tillbaka. De måste begära goda resultat av rektorer och lärare men också ge dem den frihet som krävs för att resultat ska bli verklighet, och de kan inte begära att skolan ska lösa ett alltmer heterogent samhälles sociala problem. Det talas mycket om att skolan måste bli mer likvärdig, men det är helt centralt att ingen enda skola ska ges sociala uppgifter som gör att den riskerar att bli sämre än idag.

Ytterst handlar det om skolans ställning i samhället. Så länge föräldrar bryr sig mer om elevernas betyg än deras kunskaper, trivsel uppskattas högre än lärdom, skolan blir boklös lekstuga för it-charlataner och lärarkåren rekryteras bland dem som har svaga betyg från gymnasiet kommer ingen förbättring att komma till stånd.