Det diskuteras ofta vad borgerlighet egentligen handlar om. Men vill man veta det behöver man inte göra ett dyft. Inte annat än att luta sig tillbaka i soffan och se sig omkring i det egna hemmet. Var finns det teve?

Varje dag vaknar vi i sovrummet. Eller i något av sovrummen. Barn och föräldrar sover åtskilda så snart det är möjligt. Familjer sover inte på rad i en sovsal som i det militära eller för den delen invid korna som våra förfäder. Så fort man får möjlighet så skiljer man av, inte bara av intimitetsskäl och för att man vill ha tyst utan för att man över huvud taget vill avgränsa den regelbundna sömnens plats. Gränsen är viktig i sig.

Det är inte meningen att vi ska har en teve innanför sovrumsgränsen. Eller badkar eller läsfåtölj eller mikrovågsugn. Såvida vi inte är trångbodda. Men åtminstone teven har börjat leta sig in i sovrum här och var.

Ju mer traditionellt ett hem är desto fler rum finns det. När vi går ut ur sovrummet går vi till exempel till köket. Det är avgränsat mot matsalen och matsalen är avgränsad mot vardagsrummet. Det finns – förhoppningsvis – ingen teve vare sig i kök eller i matsal. Den finns i vardagsrummet. I köket lagas maten, avskilt från det rum där man äter och från det rum där man umgås fritt och ser på teve.

Rumsuppdelningen är ett uttryck för det borgerliga. Det drag som får oss att kategorisera, dela upp och skapa distinktioner i tillvaron.

I opposition mot detta står den radikale, som främst drivs av instinkten att riva väggar och skapa stora ytor där gränserna för aktiviteterna löses upp. ”Borgerligt” är för denne ett skällsord för de konstlade begränsningar av människan som rumsavdelningen representerar. Idealet är den öppna ytan, det potentiella massmötesrummet där inget skiljer personerna åt eller lämnar något privat.

Men de bör skiljas åt. På en hylla någonstans står inramade foton. Personer som är alldeles speciellt viktiga har rutats in och avgränsats. Ramen är gärna dekorativ och framför allt just en inramning. Borgerligt och sammanhangsskapande.

Den borgerlige lever i en gränsuppdelad värld. Många gränser är satta av dagens rytm och markerade av måltider och klädsel. Pyjamasen åker av efter frukost även om man är ledig. Övergången från dag till kväll markeras med bättre klädsel än t-tröja åtminstone om man umgås med någon utanför familjen. Förr i tiden markerades gränsen för mannens del med övergången från eventuellt brun sko till svart. Den gamle moderatledaren Gösta Bohman förklarade oblygt att han höll på denna gräns oavsett om han befann sig i sällskap eller inte.

Det går gränser mellan livets olika skeden. Dopet är ett slags första tröskel. Varje födelsedag anger något som passeras, liksom förstås examina och bröllop. Förväntningar på stil, klädsel och uppförande – mognadsgrad – varierar och växer efter varje postering.

Hela tiden kliver vi in på olika arenor i tillvaron. I kyrkorummet råder andakt, i skolan koncentration, på arbetsplatsen professionalism, i sällskapslivet trevnad och så vidare. Också här skiljer sig koder och ofta klädsel åt.

Vi träder ut ur och in i olika rum hela tiden. Vi passerar trösklar som uppfordrar, men vi har inte satt dem där för att göra vårt liv svårare utan för att vi är civiliserade.

Vägen till en annan människas hjärta, vänskapligt eller romantiskt, går till exempel genom en serie passager av ökad intimitet. Den första tröskeln är staketet som omger det borgerliga huset. Den andra tröskeln leder till hallen eller förgemaket och den tredje in i sällskapsrummet, köket och så vidare. I äldre tider fanns även du-skålen som markerade övergången till den sortens tillgivenhet som sträckte sig längre än niandets gängse respekt.

Intimitet måste bevakas av gränser för att existera. Men det behöver inte vara speciellt vackra saker som dväljs inom förseglingen. Ofta är det tvärtom. Lika mycket som något annat är det svordomar, känsloutlevelser och för närstående mycket prövande personlighetsdrag som får sitt spelrum. Sådant man förväntas hålla i schack i mötet med andra utanför den inre tillitskretsen.

Här är den stora principiella rågången snarast att likna vid limes, den av romarna alltmer förtvivlat hållna gränsen mot fientliga stammar. Allteftersom Roms auktoritet försvagades reducerades limes till retoriska anspråk för att till slut inte bestå av annat än symboliska vakttorn. Det är svårt att inte tycka att dagens gränslinje mellan privat och offentligt håller på att förlora i kraft på samma sätt.

Det privatas intimitetskultur dominerar de flesta offentliga rummen. Övriga regioner, som styrs av sådant som diskretion, värdighet och inte minst innebörden av uttrycket anständighet, blir färre och är konstant utsatta för press. Störst är förstås trycket från nöjeslivet, där bara ett snabbt svep gör klart att det är en miljö där borgerlig social kultur snarast är något som aktivt ska bekämpas. Man behöver inte fästa sig vid Big Brother eller andra förnedringssåpor, det räcker med att betrakta vilken Filip & Fredrik-inspirerad eller ”avspänd” programledare eller skribent som helst. De som sätter tonen för ett slags omvänt integritetsideal; att man ständigt blottar sig, ”bjuder på sig själv”, gärna i termer av att obesvärat hålla varje garderobsdörr mot sex, svordomar och infantilitet i det egna innandömet vidöppen för allt omkring; att man i denna mening löser upp sig själv i det kollektiva.

Från flower power-rörelsen och Reclaim the streets till all möjlig revolutionsromantik, i upplösandet av det personligt gränssatta och avskiljande, och frammanandet av den befriande, lyckliga massan, går ett totalitärt stråk som löper tillbaka till den franske 1700-talsfilosofen Jean-­Jacques Rousseaus idéer om politiskt buren allmänvilja.

Stridsropet för den övervakningskultur som nu väller över Västerlandet är att den som har rent mjöl i påsen inte har något att blygas för. Många liberaler kokar rätteligen av ilska inför detta maktens hån då kameror och datalagringar riggas. Men utan att inse att många av dem själva i decennier har luckrat upp respekten för gränsen kring den enskildes integritet och intima sfär.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Symtomatiskt nog går det lekande lätt att överföra trendbegreppen ”gränslös” och ”normupplösande” till lagprincipernas värld. Det är ingen tillfällighet att radikaler ständigt söker vägar bort från konstitutionellt tänkande och instinktivt vill främja en oreglerad folkviljedemokrati.

Här, där juridiken och politiken möts – i konstitutionalismen, finner vi vid eftertanke precis samma slags motsättning mellan borgerlighet och radikalism som i det sociala livet. I den traditionella rättens tidsfördröjning, rollfördelning, avskiljande, tålamodsprövning och formalism. I en utvecklad rättsstat måste lagförslag beroende på sina anspråk passera en given mängd trösklar. Till skillnad från den öppna ytans demokratilogik där makten rullar fram efter behag.

Rättsstaten står inte och faller med de lagar den föreskriver. Lagarna kan ändras. Den står istället och faller med förståelsen för värdet av besvärliga gränser. En förståelse som måste ligga djupare än det rena förnuftet; så djupt att det yttrar sig i en livshållning.

Borgerlighetens komplexa rutnät av kontraster och distinktioner är inte bara en mognadsmiljö i sin egen rätt. Det är också en jordmån ur vilken en intuitiv känsla för rättsstatens omständliga natur spirar. Borgerlighet är de legitima gränssättningarnas samhällssyn. Dess attityd till livet är också frihetens kärna. Därför bör teven bäras ut ur sovrummet. För att en gräns har överträtts.

Fredrik Haage är politiskt sakkunnig på socialdepartementet.