Etniska ryssar och rysktalande löper hög risk att inte få sina rättigheter tillgodosedda. I värsta fall väntar våld och utrensningar. Därför måste dessa skyddas och räddas av Ryssland, i synnerhet nu när östra Ukraina gjort uppror mot centralregeringen i Kiev och inbördeskriget är ett faktum. Ukraina är egentligen inte en riktig stat. EU och USA har spätt på de hätska nationalistiska stämningarna i landet. De har brutit mot löften och flyttat fram sina ställningar fram till Ryssland, som måste försvara sin obestridliga intressesfär.

Påståenden som dessa har spridits av ryska medier ända sedan radikaliseringen på Självständighetstorget i Kiev vintern 2013–2014, som följdes av Krims annektering och det av Kreml orkestrerade kriget mot Ukraina i Donbas. Desinformationen upprepades av en mängd ”alternativa” informationskanaler västeröver – högerpopulistiska eller högerextrema, ex-kommunistiska eller formlös vänster, men även allehanda krafter inbegripna i kampen för en förmodat bättre världsordning – helst utan Natos, USA:s eller EU:s militära och/eller politiska styrka. Ett gemensamt drag hos dem har varit en grundläggande avsky mot den rådande ordningen, antiamerikanism och antiliberalism.

Andrew Wilson är professor i ukrainska studier vid University College London. Han har sedan tidiga 1990-talet forskat om Ukraina och skrivit flera böcker om landet. Den mest populära, The Ukrainians, har kommit ut i fyra upplagor, senast 2015. Wilson har tagit hänsyn till kritik i det kontinuerliga arbetet med boken, vilket gör den till en god källa till kunskap om Ukraina och ett verksamt motmedel till en mängd ”alternativa” pamfletter som snabbproducerats, såsom Richard Sakwas Frontline Ukraine. Sakwa har gjort sig ett namn som Rysslandsforskare, men saknar kunskaper om Ukraina. Genom att förvränga fakta, använda dem i felaktig kontext och utnyttja mycket problematiskt källmaterial, speglar han den officiella ryska hållning som skissas ovan.

Det är ukrainarna och inte främst staten Ukraina som står i Wilsons fokus. Han visar hur den ukrainska identiteten vuxit fram över lång tid – åtminstone från Kievrikets dagar. Wilson använder gärna kontrafaktisk historia, där alternativa utvecklingstrådar vecklas ut för att läsaren bättre ska greppa det beskrivna.

Vad hade hänt om den västliga regionen Galizien hade annekterats av Ryssland snarare än av Österrike 1772, eller senare – 1815? Wilson ser en kraftigt försvagad ukrainsk nationell identitet, i klass med den belarusiska. Det ligger ett korn av sanning i det påståendet, men Wilson underskattar nog styrkan hos den identitet som formades på bägge sidor av Dnjepr – i centrala Ukraina. Galiziens främsta kort är att inte ha blivit sovjetiskt förrän 1944. Regionens ukrainska befolkning upplevde konstitutionella reformer och omfattande politiska friheter under det österrikiska, och sedan även under det polska styret. Dessa medgav bredare juridiska ramar för nationella uttrycksformer än det ryska och sedan sovjetiska styret.

I Polen 1918–1939 satsade en stor mängd ukrainare på att genom ekonomisk verksamhet bygga upp den egna folkgruppens politiska styrka. Andra radikaliserades. Det är i Polen som den nationalistiska rörelsen OUN (Ukrainska nationalistorganisationen) bildas 1929. OUN formades som en konkav spegelbild av den polska högernationalismen och blev allt extremare. Det kollektiva motståndet – det må vara ekonomiskt, politiskt eller väpnat – gjorde västukrainarna till svårsmält material för den sovjetiska staten och till ett nationalismens tidiga avantgarde i Ukraina efter 1991.

Det ryska och kanske främst sovjetiska inflytandet på befolkningens identitet, språkvanor och kulturella preferenser förblir dock viktigt i stora delar av landet. Befolkningen i ukrainska SSR upplevde avsevärt mer av förtryck och terror, jämfört med ukrainarna i Polen, ett förtryck och en terror som med framgång dämpade folks nationalistiska strävanden. Med tanke på Rysslands nya imperieambitioner och Putins upprepade deklarationer att han ser ukrainarna och ryssarna som delar av samma folk, är bokens perspektiv i det stora hela befogat. Att hävda att Kievriket var en rysk statsbildning, menar Wilson, är en myt. Att hävda att den var ukrainsk håller inte heller måttet. Längs med vägen belyses även en rad andra omdiskuterade punkter.

Hos Wilson skönjer man inledningen av den process som skapade en ukrainsk politisk nation, snarare än en etnisk sådan. I en utläggning som härstammar från originalupplagan menar han att en framtida samling kring nationella idéer måste inkludera stora grupper från urbana centrum för att lyckas. Kruxet var att dessa var antingen tvåspråkiga, eller också kanske rent av övervägande ryskspråkiga. Det har de förblivit, men en massiv mobilisering kring idéer om en gemensam ukrainsk stat har ägt rum sedan hösten 2013 där etnicitet och språk har blivit marginella frågor. Förändringens preludium var den avsomnade ”orangea” revolutionen, som fullständigt sjabblades bort av de eliter som bars upp av den.

Wilson ger 16 nya sidor till de senaste två tre årens utveckling i avslutningskapitlet. Boken har ambitionen att täcka många frågor och blir stundom något telegrafisk. För att få bra grepp om den direkta upptakten till ”värdighetsrevolutionen”, som händelserna på Självständighetstorget har kallats i Ukraina, och om det som hänt därefter, bör läsaren sträcka sig efter ytterligare arbete av Wilson. UkraineCrisiskom senhösten 2014 och täcker utvecklingen fram till september samma år. Även om mycket vatten har runnit i Dnjepr sedan dess, förblir Wilsons skildring högst relevant.

I krig är sanningen det första offret, brukar det heta. Wilson var på plats i Kiev under de mest dramatiska dagarna på Självständighetstorget i februari 2014. Författaren bemöter på punkt efter punkt den ryska desinformation som har florerat i medierna och som har använts till att underminera Ukrainas ställning hos den allmänna opinionen i väst. Han beskriver människorna på torget som en brokig, folklig rörelse där högerextrema krafter spelade en underordnad roll; han menar att Janukovytj redan hade planerat sin flykt och därmed inte hotats iväg av demonstranterna efter att en överenskommelse nåtts om att försvaga presidentmakten och tidigarelägga presidentvalet.

Vidare menar Wilson att den ryska operationen på Krim också hade planerats i förväg, och att kriget i Donbas aldrig hade ägt rum utan en stark rysk direktinblandning. Moskva tjänstgjorde som både organisatör och leverantör av materiel och manskap. Även EU kritiseras. Ukrainarna uppmuntrades att söka ett närmande med Europa. När detta blev ett faktum, förde EU en tandlös politik mot Ryssland som ändrades något litet först efter det att Malaysia Airlines passagerarplan sköts ned från separatistkontrollerat område i juli 2014. Överlag anser Wilson att väst, och i synnerhet EU, har varit alltför naivt i sin syn på Ryssland. Denna naivitet höll i sig även efter att den första annekteringen av territorium sedan 1945 genomfördes i mars 2014. Till viss del har detta berott på önsketänkande om en intressegemenskap, men kanske ännu mer på viljan att göra goda affärer. Det senare skulle leda till det förra, men resultatet tycks istället ha blivit en mängd ryska hållhakar på Europa.

Popular

Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd

I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.

Torbjörn Elensky Recension 2025 5

I själva verket, menar Wilson, har en plan att utvidga det ryska inflytandet i vad Kreml betecknar som ”det nära utlandet” (tidigare Sovjetstater) legat fast i flera år. Den politiska krisen i februari 2014 gav Ryssland en utmärkt förevändning att intervenera. Som Wilson ser det, innebär inte aggressionen mot Ukraina slutet på en strävan att återuppbygga det ryska inflytandet i den tidigare sovjetiska maktsfären och bortom den. EU och Nato uppmanas att ta sig en rejäl funderare på hur ett nationalistiskt, konservativt och auktoritärt Ryssland bör stävjas. Utvecklingen mot före detta president Janukovytjs utsvävningar och maktusurperande under hans presidentperiod möjliggjordes inte bara av brist på egentliga ekonomiska, juridiska och politiska reformer under Ukrainas hela självständighet, utan även av en total genomklappning inom det ”orangea” teamet med Viktor Jusjtjenko och Julia Tymosjenko i spetsen. En besviken och passiv väljarkår överlämnade makten till Janukovytj.

De nuvarande makthavarna har en svår reformeringsuppgift framför sig. Konflikten i Donbas fortsätter att kosta människoliv och resurser. Landet åderlåts. En fastare hållning hos EU och USA, mot både Ukraina (reformer) och Ryssland (säkerhetspolitik), vore högst välkommen, menar Wilson. I Kreml är man fast besluten att se sin profetia om Ukraina som en havererad stat bli verklighet.

UkraineCrisisär en samtidshistorisk bok som rekommenderas för dem som vill läsa om senaste tidens dramatiska utveckling. The Ukrainiansger en något kalejdoskopisk bild av ukrainsk historia, föreställningar och samhällsprocesser över en lång period. Den kräver mer tid på grund av omfånget, och gott tålamod för att orientera sig i ett rikt persongalleri och ett myller av händelser. Ens belöning blir breda kunskaper om Ukrainas historia, om än inte djupa sådana om de senaste tre årens utveckling. På detta område förblir UkraineCrisis helt överlägsen. Vad som talar för läsning av bägge böckerna är Wilsons genuina och långa forskningsintresse för Ukraina som inte styrts av tillfälliga konjunkturer eller politiska beställningar, och hans vilja att lyssna på kritiker och kontinuerligt föra en akademisk dialog.