– Just nu har vi blandade grupper, sade han. Hälften går på lärarutbildningen och hälften ska ta en fil mag.

– Jaha, undrade jag, märker du någon skillnad på dem?

– Jodå, svarade han. De som sitter längst bak i salen och har mössan på sig är sådana som läser till lärare.

Jag kom att tänka på det där samtalet när jag läste en artikel på nätet från P 3 Nyheter: ”Lärarstudenterna fuskar mest på Stockholms universitet”. Det visar sig att nästan hälften av dem som fuskat under 2016 ”går kurser inom pedagogik, didaktik och barn- och ungdomsvetenskap”. Den intervjuade prorektorn nämner tidspress som en möjlig förklaring. Men menar han verkligen att det skulle vara så mycket tuffare och arbetskrävande att studera pedagogik och didaktik än att läsa geologi eller juridik? Det verkar minst sagt osannolikt.

Läs bara Isak Skogstads artikel i detta nummer av Axess. Där konstaterar han att fyra av tio lärarstudenter uppger att studierna inte sysselsätter dem på heltid och att lärarstudenter allmänt sett tycker att kraven för att bli godkänd är låga.

Å andra sidan refererar han också till en färsk doktorsavhandling, som visar att förkunskaperna hos lärarstudenter har sjunkit kraftigt i både absoluta och relativa termer, och för studenter med mycket dåliga förutsättningar för högre studier kan förstås även låga krav uppfattas som höga och pressande.

Fusknyheten är den senaste i en lång rad av problemsignaler. Efter hård kritik mot den konturlösa och innehållslösa modell för lärarutbildning som sjösattes 2001 tog alliansregeringen initiativ till den utbildning som nya studenter börjar på idag. Vad gäller stoff och fokus har förändringen inneburit en viss förflyttning i rätt riktning, men det är fortsatt ett stort problem att man inte kan locka tillräckligt många studenter med höga meritvärden.

Studieplatser och kursplaner är trots allt bara två av ingångsvärdena när morgondagens lärare formas. Av större betydelse är vilka personer som tar platserna i anspråk och ska tillägna sig kursplanernas innehåll. Om dessa i genomsnitt är akademiskt svaga blir det problematiskt inte bara därför att många får svårt att klara studier av rimlig svårighetsgrad utan också för att nivån på undervisningen obönhörligen kommer att påverkas negativt. Om utbildningen inte är attraktiv för de ambitiösa och duktiga kommer det även att vara få ambitiösa och duktiga som i slutänden tar sin examen.

I detta läge vill regeringen öka antalet studieplatser. Det kan förefalla logiskt eftersom man väntar sig lärarbrist framöver, men som läget nu är kan resultatet bara bli att man tar in ännu fler svagpresterande studenter, drabbas av ännu fler avhopp, tvingas kompromissa med nivån och devalverar utbildningens rykte ännu mer. Resultatet blir ett förfärligt svek dels mot framtidens skolelever, dels mot de stackars ungdomar som väljer lärarutbildningen för att de har höga ambitioner att själva lära sig saker och föra dem vidare till andra.

Den destruktiva spiralen bryts först när det blir svårt att komma in på lärarutbildningen, när lärarna får arbetsmiljö och lön som det anstår ett viktigt kunskapsuppdrag och när lärarexamen därmed blir ett verkligt värdepapper. Isak Skogstad föreslår att man drastiskt bör minska snarare än öka antalet studieplatser. Det är en bra början, men det är också bara en början. De som ytterst har möjligheten att lyfta rekryteringen till lärarkåren är de som anställer lärare, avlönar dem och ger dem praktiska förutsättningar och moraliskt stöd som gör att de kan sköta sitt jobb på ett rimligt sätt. Vi talar om kommunalpolitiker, friskoleledningar, riksdagsledamöter. Om de vill ha många bra lärare, så gäller det att tänka på ”bra” först och ”många” sedan.

Resonemanget gäller i lika hög grad för polisen. När detta skrivs har just Socialdemokraterna bjudit jämnt med Kristdemokraterna och lovat 10 000 nya polisanställda. Därmed har partiet övertrumfat SD:s 7 000, moderaters och liberalers 5 000 och Centerns ynka 2 000 nya poliser, tagit täten i budgivningen och löst polisbristproblemet. Eller?

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Icke.

I själva verket misslyckas polisutbildningarna redan idag med att fylla de platser som finns och man lär knappast locka fler genom att ställa ut kvantitativa löften utan att tala om innehåll och kvalitet. Stannar man vid frågan om antal är risken stor att man skruvar ned kraven ännu mer och skrämmer bort snarare än lockar dem som är lämpliga för jobbet. Istället handlar det om löner, karriärmöjligheter, ledningskultur och inte minst engagemang och uppbackning från uppdragsgivarna. Om en kultur där människor inte tas för givna.

Det är om yrket blir mer attraktivt som också utbildningen blir det.