Han leder ett framgångsrikt företag, har examen från universitetet i Cambridge och bor på det exklusiva Savoy Hotel i London i väntan på att flyga till Fjärran Östern. Om opinionsundersökningarna stämmer är min vän just den sortens person som man skulle kunna förvänta sig är för Storbritanniens medlemskap i EU med garanterad tillgång till den inre marknaden och 500 miljoner invånare.

Men samtidigt som rödvinet flödar i hotellets eleganta bar och samtalet – som det så ofta gör i dessa dagar – kommer in på Storbritanniens förestående folkomröstning om landet skall lämna unionen står det klart att så inte verkar vara fallet.

Genom att lämna EU skulle Storbritannien kunna spara miljarder pund i årliga avgifter, något som kunde bekosta rätt många sjukhus, säger han. Britterna, tillägger han, vill egentligen ha ett frihandelsavtal med de kontinentala delarna av Europa, varken mer eller mindre. Och visst borde det, hävdar han, ligga i fastlandseuropéernas intresse att hålla marknaderna öppna så att tyska biltillverkare kan exportera till oss.

Vid en middag i västra London är det i stort sett samma visa. Mannen som arbetar inom finanssektorn beskriver EU som ett katastrofområde och frågar varför i hela friden Storbritannien skulle vilja vara kvar. Och till och med över tapas – jepp, tapas – säger en vän som studerat vid universitetet i Oxford, och som arbetat inom EU:s institutioner, att han inte har bestämt sig för hur han skall rösta.

Åtminstone anekdotiskt verkar förvånansvärt många välutbildade yrkesarbetande storstadsbor leka med tanken på att rösta för att Storbritannien skall dra sig ur EU, det som kallas Brexit. Och så borde det inte vara.

Enligt en opinionsundersökning som utfördes av Yougov är akademiker starkt EU-vänliga, medan de med lägst utbildning är för Brexit.

Detta är också vad de flesta politiker antar, vilket kan bidra till att förklara varför den populistiska högern inom UKIP, som kämpar för Brexit och mot invandring, på senaste tiden har nått stora framgångar i arbetarklassområden och i Englands badorter i förfall.

Det är på sådana ställen som väljarna känner sig övergivna av en alltmer globaliserad ekonomi som tycks göra orättvisorna allt större. Mindre kvalificerade arbetare är ju de som drabbas av invandringen och möter konkurrens om okvalificerade arbetstillfällen från mycket motiverade människor från Östeuropa som har rätt att jobba i Storbritannien tack vare de europeiska reglerna om den fria rörligheten. Arbetarklassbritter har liten utsikt att tjäna på rätten att arbeta och bo utomlands.

När det gäller olika åldersgrupper visar flera enkäter på något som skiljer Storbritannien från stora delar av det europeiska fastlandet. Bland väljare under 30 stöder nästan två tredjedelar fortsatt medlemskap, medan stödet faller till 58 procent bland folk i trettioårsåldern och 52 procent bland folk i fyrtioårsåldern. Därefter är de som stöder Brexit i majoritet bland de äldre (som dessutom är mer benägna att rösta): med 52–48 procent bland folk i femtioårsåldern och med 56–44 procent bland dem över sextio.

I Tyskland däremot tenderar de äldre att vara mer lojala gentemot EU eftersom de – eller åtminstone deras föräldrar – upplevde de katastrofala följderna av andra världskriget.

I Storbritannien – där landets kamp mot nazismen av många ses som dess ”stoltaste stund”, som Winston Churchill uttryckte det – är man betydligt mindre tacksam för Europas roll i att stärka banden bland de forna fienderna. Det finns alltjämt en grundläggande längtan tillbaka till den tid då Storbritannien hade kolonier, även om de hela tiden blev allt färre, och fortfarande solade sig i de sista försvinnande strålarna från det lysande brittiska imperiets aftonrodnad. På den tiden förknippades den europeiska kontinenten med faror och otrygghet, en del upplever ett eko av detta i samband med flyktingkrisen och terrorhoten.

De yngre och mer välutbildade brukar dock se fler fördelar med medlemskapet – exempelvis möjligheterna att resa, bo och arbeta utomlands.

Men varför är det då så svårt för ja-kampanjen att få fram sitt budskap, inte bara till dem som antagligen hela tiden varit avogt inställda, utan även till en del av dem som borde vara mottagliga?

Ett svar är att många av fördelarna med medlemskapet, såsom rätten att arbeta, bo eller gå i pension i de kontinentala delarna av Europa, är något som numera tas för givet av väljarna. De har en tendens att – antagligen felaktigt – förutsätta att de regler som de har vant sig vid skall fortsätta att gälla hur det än går i folkomröstningen.

Till viss del är detta ett resultat av en förståelig okunnighet. EU:s funktioner är per definition invecklade, utformade som de är för att förlika 28 olika nationers intressen. Den sortens nyanser brukar inte reflekteras eller förklaras i den brittiska pressen, som älskar drama och överdrifter och är negativt inställd till EU.

Brexitkampanjen, med dess uppmaning att återvinna självständigheten, ta tillbaka kontrollen över invandringen och blicka ut mot resten världen, är djärvt enkel.

Över frukost på ett kafé i London uttrycker en fransk medlem av Europaparlamentet sin oro över resultatet. ”Om man håller en folkomröstning om Europa i ett land där en stor del av pressen kontrolleras av Rupert Murdoch”, säger hon och syftar på mediemogulen som äger tidningarna Sun, Sunday Times och Times, ”då kan jag bara säga: lycka till.”

Europaskeptikerna har vanligtvis bättre slagord och repliker, tillägger hon, för det är krångligt att förklara motargumenten. ”Jag kan svara, men de behöver bara en mening, och jag behöver fem eller sex för att förklara.”

Radio och tv, som är bundna av objektivitetskrav, spelar naturligtvis en avgörande roll, men inte ens där är saker och ting okomplicerade. Nu när folkomröstningskampanjen har dragit igång måste BBC vara strikt opartiskt, vilket i praktiken betyder att vartenda argument måste vägas upp av ett motargument. Så förståndiga, faktabaserade argument om konsekvenserna av Brexit måste därför rutinmässigt ”vägas upp” av påståenden från lägret som vill ”ut” om att anhängarna av medlemskap håller på med ”skrämselpropaganda”.

Eftersom många britter har begränsade kunskaper om hur EU fungerar brukar man se unionen mer som en internationell klubb – kanske lite som G 7 – än som den juridiska grunden för en stor del av landets ekonomiska band, som utvecklats under fyra årtionden av integrering, och något som det skulle ta åratal att riva upp och förhandla.

Och i grund och botten har britterna en tendens att se på sitt förhållande till unionen genom en transaktionslins.

De sex undertecknarna av Romfördraget, som bildade föregångaren till dagens EU, hade samtliga varit angripare, ockuperade eller invaderade under andra världskriget. Flera andra länder som gick med senare, såsom Grekland och Spanien, såg medlemskapet i unionen som en symbol – och en säkerhet – för demokratin, det gjorde även de före detta kommunistiska länder som gick med 2004 respektive 2007.

Men Storbritannien påbörjade sin resa mot europeisk integrering år 1973, vid en tid då man var kontinentens ”sjuke man” som konkurrerades ut, ekonomiskt, av sina närmaste grannar. Storbritannien kände att landet inte hade något annat val än att hoppa på den europeiska integreringsprocessen för att inte hamna på efterkälken.

Nu, som en följd av skuldkrisen inom eurozonen, är situationen den omvända och EU-kritikerna har utnyttjat den förändringen genom att byta inriktning på sina argument.

Philip Davies, konservativ parlamentsledamot och ledande förespråkare för Brexit, dricker kaffe på innergården i byggnaden där många brittiska lagstiftare arbetar. Han beskriver hur Europaskeptikerna har fokuserat mindre på argumentet att EU hotar suveräniteten. Istället för att beklaga sig över att Storbritannien riskerar att sugas in i en ”superstat” har de i allt större utsträckning beskrivit risken som att ”fjättras vid ett ekonomiskt lik”. Istället för att fokusera på handel med ett stagnerat Europa borde Storbritannien inrikta sig på att göra affärer med utvecklingsländerna, vars ekonomier växer snabbare, hävdar han.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Davies, som tidigare var föreståndare för ett snabbköp, valdes in i parlamentet för första gången år 2005 och var då enligt egen uppgift den ende konservative parlamentsledamoten som var beredd att klart och tydligt säga att Storbritannien borde lämna unionen.

”För mig handlade det inte om att mala på om suveränitet och demokrati – även om dessa frågor är viktiga”, säger han. ”Jag ville få folk att förstå varför vi som land skulle få det bättre utanför EU”, berättar han.

”Vårt tyngsta argument är inte suveränitet eller demokrati, även om dessa är tunga argument, utan ekonomin”, tillägger han.

Detta är dock en överdrift. Även de som är för att vi lämnar unionen medger att vi skulle få betala ett ekonomiskt pris på kort sikt – en synvinkel som kanske får många britter att dra sig tillbaka från randen till Brexit. Det förefaller allt tydligare att ett förhandlat utträde skulle ta flera år och medföra en osäkerhet som antagligen skulle förlänga den ekonomiska nedgången.

En motvillig röst för att Storbritannien skall stanna kvar inom unionen, föranledd av oro över de ekonomiska risker som Brexit med all säkerhet skulle medföra, är alltjämt det mest sannolika resultatet.

Detta är dock inte något som går att ta för givet och Brexitkampanjens framgångar speglar det faktum att i många britters ögon ser EU nu helt enkelt ut som det sämre alternativet.

Och det är budskapet som hörs eka, inte bara i nedgångna områden där UKIP är framgångsrikt, utan ibland även i baren på Savoy Hotel i London. 7

Artikeln är skriven särskilt för Axess. Översättning: Martin Peterson