”Hade man inte vetat att det var ett slott, kunde man ha tagit det för en liten stad.” Jag tänker på lantmästaren som blickar uppåt det gåtfulla berget i Franz Kafkas roman Slottet när parlamentsbyggnaden i Bukarest tornar upp sig. Det är glest mellan träden i Izvorparken, som om man inte ville skymma sikten av den marmorvita kolossen. Åren efter den stora jordbävningen 1977 drog Nicolae Ceau¸sescu, inspirerad av nordkoreansk stadsplanering, upp riktlinjerna för en helt ny stadsdel med breda avenyer, myndighetsbyggnader och bostäder för partifunktionärer. Det mörka hjärtat i denna vision skulle bli just ”Folkets hus”, med sina mer än 1 000 rum, varav endast en mindre del färdigställdes och senare togs i bruk.

Det är svårt att veta vilka adjektiv man ska använda för att beskriva denna byggnad, som hör till de största i världen. Att ta sig tid att gå runt Casa Poporului handlar egentligen inte bara om att runda ett palats, utan att under en ansenlig stund befinna sig i dess närmast skräckinjagande skugga. När man blickar upp mot dessa fasader och balkonger kan man erfara ett slags optiskt förtryck. Utmattade efter decennier av kommunistiskt styre måste stadens invånare ha frågat sig om det överhuvudtaget var möjligt att någonsin göra sig kvitt den politiska makt som åstadkommit en sådan skapelse.

Ändå skulle befrielsen komma redan innan Folkets hus helt hade färdigställts. När trettioårsjubileet av decemberrevolutionen 1989 högtidlighölls under de sista dagarna förra året visade rumänsk teve ännu en gång den närmast hypnotiska filmen som fångar diktatorsparet på balkongen till Centralkommitténs palats. Några dagar senare skulle de avrättas efter en summarisk rättegång. Det är omöjligt att slita blicken från Ceau¸sescu när han under talets gång förstår att det omöjliga håller på att hända; att den stora folkmassan på den öppna platsen nedanför håller på att vända sig mot honom. Den flackande blicken, handen som obeslutsamt svävar i luften. De mekaniska och lönlösa uppmaningarna till besinning i mikrofonen, munnen som hänger öppen av förvåning – det vi ser är ingenting mindre än det totalitära systemets sammanbrott återspeglat i ansiktet hos dess främsta företrädare.

Om filmsekvensen av Ceau¸sescu visar den rumänska regimens kollaps i realtid, är skeendet än idag högst avlästbart i Bukarests stadsbild. En bit från Folkets hus ligger Dâmbovi‚tafloden. Till skillnad från Donau i Budapest eller Moldau i Prag flyter dess vatten liksom motvilligt genom staden och lockar inte till promenader eller romantiska möten. Vid stranden ligger en av de mest sinistra byggnader jag känner till. Den var tänkt att hysa ett stort museum över den rumänska kommunismens historia, men revolutionen kom emellan. Istället har dess gigantiska, aldrig oavslutade struktur kommit att bli en påminnelse om den totalitära ambitionens fallhöjd. Under senare år har det funnits planer på att slutföra bygget för att antingen hysa ett radiohus eller ett köpcentrum. Men inget arbete pågår när jag en vinterdag kommer förbi byggnaden och ryser till av obehag vid åsynen av de höga kolonnerna kring det tomma innanmätet.

Under 1960-talet distanserade sig Rumänien i viss mån från Sovjetunionen, och förde en självständig utrikespolitik som inte minst yttrade sig i landets kritik av Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien 1968. Under de följande decennierna tilltog den inhemska repressionen och fattigdomen, samtidigt som personkulten av Ceau¸sescu ökade. Utvecklingen satte sina spår i städernas och byarnas uppbyggnad, och när den Pyongyang-inspirerade omdaningen av Bukarest inleddes fick en annan stad ge vika; de urbana miljöer som under mellankrigstiden haft blicken riktad västerut och förlänat huvudstaden smeknamnet ”Lilla Paris”. Hela kyrkor transporterades bort på hjul, och gammal bebyggelse revs. På Stadsmuseet i Bukarest – passande nog inhyst i ett av de aristokratiska palats som överlevt sedan 1800-talet – finns föredömligt uppdaterade utställningar om dessa brutala förändringar. Besökaren kan bland annat snurra på klossar försedda med äldre och nyare fotografier som visar hur specifika torg och kvarter såg ut före och efter förödelsen.

”Vem skulle kunna gissa att dessa gråa hus har tjänat som utgångspunkt för stor europeisk romankonst?”

Den som promenerar med uppmärksam blick finner emellertid att mer av det äldre Bukarest har överlevt än man vid första anblicken tror. Då tänker jag inte bara kaféet Cap¸sa, en viktig samlingsplats för dåtidens intellektuella, eller den ståtliga konsertsalen Ateneum, dit den judiske författaren Mihail Sebastian – vars dagbok nyligen kom på svenska – brukade gå för att lyssna på konserter med klassisk musik. Utan också på kvarter där man kan gå runt i timmar och beundra arkitekturen som klarat sig, inte minst de många privata villorna i så kallad nyrumänsk stil, som under 1900-talets första sekler förenade bysantinska och orientaliska element med renässans och barock – något som påminner om den rumänska kulturens belägenhet mellan öst och väst. En del av dessa gamla hus har renoverats, andra liknar mest gamla kråkslott med slitna fasader, som på sommarhalvåret är halvt dolda bakom klätterväxter.

När man kikar in genom grindarna mot sådana hus, eller promenerar i den sympatiska Ci¸smigiuparken – omskriven av generationer av författare – är det lätt att fantisera om hur staden hade tett sig om inte det totalitära mörkret sänkt sig över landet efter andra världskriget. Och att drömma sig tillbaka till den konstnärligt blomstrande mellankrigstiden, som fick den franske surrealisten André Breton att utbrista att ”världens centrum har flyttat till Bukarest”. Stadens egna dåtida författare och konstnärer drömde sig dock ofta bort mot västligare trakter. En del av dem skulle senare också hamna där, exempelvis filosofen E M Cioran – som bytte promenaderna i Ci¸smigiuparken mot dem i Luxembourgträdgården i Paris.

Stadens metamorfoser under 1900-talet har fått sitt främsta samtida litterära uttryck hos prosaisten Mircea C˘art˘arescu, som är född 1956. Jag tar metron ut till den långa ,Stefan cel Mare-boulevarden, där höghusen som uppfördes under kommunismen står i så långa, monotona rader att det är svårt att föreställa sig att ens de boende kan hitta hem till rätt port på kvällen. Vem skulle kunna gissa att dessa gråa hus har tjänat som utgångspunkt för stor europeisk romankonst? Ändå utgår faktiskt C˘art˘arescus prosavärld, såväl trilogin Orbitór som den senaste till svenska översatta romanen Solenoid, från just dessa miljöer, där författaren själv också växte upp. I en av dessa lägenheter sitter hans alter ego, den unge pojken Mircea, i pyjamas med fötterna uppe på elementet – och stirrar ut över det Bukarest som hos C˘art˘arescu får de mest visionära och egensinniga drag.

Även den äldre – och försvunna – huvudstaden är emellertid högst närvarande i hans författarskap. När jag går på de mindre gatorna, låter blicken glida över kråkslottens alla tinnar, kupoler och igenbommade torn – kan jag inte skaka av mig minnet av nyckelscenen i den långa berättelsen ”Tvillingarna”, som ingår i novellsamlingen Nostalgia. Den unge berättarens kärlek bor i sådant äldre hus. Precis när de ska älska för första gången öppnar hon en dörr till underjorden. Portaler av detta slag återkommer i C˘art˘arescus fiktion – och just den här visar sig via underjordiska gångar leda till det naturhistoriska museet i en helt annan del av staden. Hur långt är det inte – slår det mig – från C˘art˘arescus tankevidgande tunnlar till de katakomber som den paranoide Ceau¸sescu skapade som en potentiell flyktväg från Folkets hus?

Mastodontprojektens tid i Bukarest är emellertid inte helt över. Sedan ett decennium tillbaka pågår stadens för närvarande mest kontroversiella byggnadsprojekt – passande nog på den vidsträckta tomten bredvid Casa Poporului. Om tre år beräknas världens största ortodoxa katedral stå klar. Kupolerna lyser redan i vintersolen. Kritikerna vänder sig mot den mäktiga rumänsk-ortodoxa kyrkans politiska inflytande, och det faktum att staten skjutit till stora summor pengar under inte helt transparenta former. När jag blickar upp mot lyftkranarna, tänker jag att makten byter skepnad, men fortsätter att drömma fram nya kolosser i staden. Förhoppningsvis finns det alltid röster – likt C˘art˘arescus – som med fantasins tunnelsystem undergräver deras ambitioner.