”THERE’S NO SUCH thing as broken Britain, we’re just bloody broke in Britain.” Även om man inte delar rapparen Plan B:s politiska budskap och samhällssyn går det inte att komma ifrån att han fick till det.

Britterna är arbetslösa, ekonomin i recession och statsfinanserna körda i botten. Så har det sett ut under större delen av de två år som David Cameron varit premiärminister. De hårdföra nedskärningarna i de offentliga utgifterna har nu börjat bita. Camerons skuldbeläggning av den förra Labourregeringen för sakernas tillstånd, i och för sig riktig, uppfattas alltmer som en undanflykt. Hans hurtfriska uppmaning ”we’re all in this together” har blivit kontraproduktiv.

Sant är att koalitionsregeringen med konservativa och liberaler tog över i ett prekärt läge. Och under en tid, från sommaren 2010 till vintern 2012, fanns en motvillig respekt och förståelse i stora delar av väljarkåren för att krisen krävde uppoffringar. En parallell kunde också åberopas: Margaret Thatchers ekonomiska politik som bröt Storbritanniens nedgångsspiral. Cameron uppfattar sin mission som minst lika stor: nationens välstånd står på spel.

Britterna är inte lagda för att ta till gatorna – förra sommarens våldsamma upplopp var inte politiskt motiverade – men de reagerar skarpt mot allt som luktar bluff och hyckleri. Därför tappade liberalerna en stor del av sitt förtroende när de redan i början av mandatperioden bröt sitt vallöfte och lät universiteten ta ut högre studieavgifter. På samma sätt har de konservativa genom en serie ogenomtänkta beslut och ställningstaganden framstått som om de är beredda att underminera sjukförsäkringssystemet, det heligaste av heligaste i brittisk politik. Och för att riktigt bekräfta bilden av att vara ett parti för de besuttna sänktes inkomstskatten för höginkomsttagare i årets budget.

Konservativa som var med när det begav sig klagar över att Margaret Thatcher visserligen var hårt ansatt, men att hennes regeringar i alla fall visste vad de gjorde. Till skillnad från den här uppsättningen statsråd som mest verkar driva för vindarna, säger de hånfullt, kunde vi konsten att styra ett land. Thatcher var fruktad men respekterad. Dessutom vann hon tre val i rad. Cameron inger varken det ena eller det andra och av opinionssiffrorna att döma – lokalvalen i maj blev en triumf för Labour – ser hans framtid minst sagt osäker ut. Under våren har kriser och skandaler förstärkt intrycket av ett lealöst styre.

EN REGERINGSOMBILDNING ligger i luften, men frågan är vad nytt blod kan tillföra när allt krut ändå läggs på att få statsfinanserna under kontroll. På 1980-talet kunde Thatcher alltid hänvisa till Labour som ett omöjligt alternativ. Men efter Tony Blairs reformer går det inte längre att skrämmas med socialismen och facket. Dess nuvarande ledare Ed Miliband saknar karisma och har svårt att göra sig gällande mot Cameron i parlamentets gladiatorsliknande debatter, men han hamrar framgångsrikt fast budskapet att detta är en regering utan vare sig hjärta eller hjärna.

David Cameron är långtifrån den ende konservative ledaren med privilegierad bakgrund: Eton, Oxford och solid privatekonomi. Men han är troligen den första som uppfattat den som ett handikapp och har därför ansträngt sig att framstå som modern, avslappnad och opretentiös: en man för vilken klassgränser är löjeväckande och opraktiska. Till viss del är detta inte spelat (Cameron har bakgrund inom medier och pr). Till exempel saknar han helt sina företrädares fördomsfulla hållning till homosexuella och britter med utomeuropeiskt påbrå. Han är en ljusblå konservativ med vissa liberala instinkter.

Den här något ovanliga sidan hos en Toryledare har kommit till uttryck i kampanjen big society, där avsikten är att låta föreningsliv, välgörenhetsorganisationer och frivilliga krafter få ett större inflytande i samhällslivet och att decentralisera den politiska makten. David Cameron har lagt ned en hel del energi på vad han betraktar som ett reellt alternativ till ett ineffektivt system som bidrar till medborgerlig passivitet och politisk cynism. Men lanseringen av big society sammanföll med den ekonomiska krisen och nödvändigheten av att minska statens utgifter. Resultatet är att Labour nu beskriver big society som en bluff och del i regeringens strategi att nedmontera välfärdsstaten.

ETT PROBLEM ÄR ATT regeringen i sin allmänna sparnit genomfört hårda nedskärningar i stödet till frivilligorganisationer och därmed underminerat grunden på vilken big society-projektet vilar. Big Society Banks fonder, finansierade av vilande bankkonton och några storbanker, uppgår till 600 miljoner pund, men det förslår inte mycket när lokala myndigheter samtidigt har ålagts utgiftsminskningar på 25–30 procent över en fyraårsperiod. I en utvärdering av tankesmedjan Civil Exchange beskrivs situationen som bekymmersam. Fattiga områden har inte råd att genomföra aktiviteter, regeringen lyssnar inte på gräsrotsgrupper och saknar en strategi. Även konservativa politiker är uppgivna och ett par ledande förespråkare för big society inom regeringskansliet har avgått.

Sunder Katwala, tidigare på Labourpartiet närstående Fabian Society och nu på tankesmedjan British Future, tror inte att David Cameron kommer att lägga ned big society. För mycket personlig prestige är investerad.

– Big society lanserades som en stor idé men har aldrig riktigt fått fäste i folks medvetande. Medierna betraktar det som något av ett skämt. Men dess stora problem är att det har uppstått under en politisk era och tillämpats under en annan. Avsikten var aldrig att låta det vara en del i en åtstramningspolitik.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Graham Mather, före detta konservativ ledamot i Europaparlamentet, leder tankesmedjan European Policy Forum och uttrycker även han en betydande skepsis.

– David Cameron har god vilja och ärligt uppsåt men mycket av vad han vill och önskar kapsejsar ofta när väl förslagen ska omsättas i praktiken. Många konservativa aktivister och politiker har varken förstått vad big society ska vara till för eller hur det ska genomföras i praktiken. Nya tal och nya program har inte hjälpt.

Citatet ovan från Plan B är inte bara en lägesbeskrivning utan ironiserar också över Camerons ständiga förkunnelse att britterna saknar medborgaranda: ”Britain is broken.” Men den riskerar nu att slå tillbaka mot honom själv. Slutsatsen ligger nära till hands att hans välvilja och visioner egentligen är ett uttryck för en moralism som inte räcker till, när samhällskittet lossnar och de sociala klyftorna ökar.