Vinterns nyhet om den avvärjda statskuppen i Tyskland tog de flesta på sängen – inte kunde man vänta sig sådant i ett välordnat europeiskt land. Men för många fanns det kanske ändå något välbekant med tillslaget. Hur kommer det sig att allmänbildade svenskar utan särskilt intresse för militära och polisiära förhållanden ändå känner till den tyska polisens insatsstyrka GSG 9, åtminstone till namnet?

Svaret finns i vår kulturella kanon – den som alltid finns de facto, om än ännu inte de jure. Liksom Ian Flemings hemlige agent James Bond är en oundgänglig del av brittisk kanon, är Jan Guillous svenske motsvarighet Carl Hamilton en del av vår. Den Hamilton som i Den demokratiske terroristen (1987) infiltrerar en västtysk terrorcell och till slut möjliggör för polisen att slå till mot den. Ett tillslag som, till skillnad från vinterns oblodiga insats mot kuppmakarna, slutar med att terroristerna till sista man dödas av – just det – GSG 9.

Varför är då Hamilton kanoniserad – till den grad att författaren Guillou inte helt utan skäl uttryckt sin stolthet över att ha fått även män att läsa böcker?

Naturligtvis går det att finna många förklaringar. En spännande hypotes är dock den följande: Den demokratiske terroristen ansluter, särskilt i sitt nervkittlande slut, till en äldre berättartradition och till den än mer universella kanon som – oavsett hur många glömda namn som tillsammans ligger bakom – representeras av författarpersonan Homeros.

När odysseus efter sina irrfärder äntligen återvänder hem till Ithaka gör han det förklädd. För gudinnan Athena, svinaherden Eumaios och hustrun Penelope presenterar han de så kallade kretensiska lögnerna – alter egon där han förvisso är på väg hem från trojanska kriget, men där hemmet är Kreta. Nära sanningen, men ändå med det egna jaget förborgat. Samma teknik som den gamle vänsteraktivisten Hamilton nyttjar för att vinna förtroende hos de förvirrade själarna i Rote Armee Fraktion-gruppen.

Spänningen mellan identiteterna – den påstådda och den verkliga – ekar genom hela Guillous roman och deklareras i titeln som tvingar läsaren att fråga sig om den är en oxymoron. Samma spänning utforskas i eposet, där Odysseus först överlistar cyklopen Polyfemos genom att kal­la sig Ingen, sedan i övermod avslöjar sitt verkliga namn, ådrar sig Poseidons vrede och därefter ständigt maskerar sig precis så mycket som stunden kräver. Bara ibland rämnar fasaden, som när Odysseus under sitt besök hos faiakerna i slutet av den åttonde sången undfägnas middagsunderhållning i form av sånger om det trojanska kriget och den beryktade hästen. Då brister han ut i okontrollerad gråt och tvingas avslöja för sina värdar vem han egentligen är. Men kanske säger gråten också att den man som kommer hem från kriget tjugo år efter det att han gav sig iväg inte längre riktigt är densamme?

Vid sin återkomst smyger sig hursomhelst Odysseus, klädd som tiggare, in i sitt eget palats för att bilda sig en uppfattning om läget. Han finner en statskupp i vardande, där en hop friare våldgästar hans hustru. Till skillnad från de tyska kuppmakarna i vintras anförs de inte av någon Heinrich XIII med egna bördspretentioner. Nej, planen är rätt och slätt att någon av dem genom att äkta Penelope ska usurpera tronen och ställa såväl Odysseus själv som sonen Telemachos åt sidan.

Ändå är inte alla i anhanget av samma skrot och korn. Odysseus finner åtminstone en av dem ädelsinnad och klok och tar i den artonde sången denne Amfinomos åt sidan för att varna honom (i Erland Lagerlöfs översättning från 1908):

Måtte en gud blott föra dig hem, ­innan honom du möter,
när till sin älskade fädernejord han ­länder tillbaka!
Ty utan blod lär det ej mellan honom och friareskaran
löpt utav, när han står i sitt hus, det tror jag förvisso.

Hämnaren nalkas, blod kommer att flyta – fly medan tid är! Och kanske är det här som parallellen verken emellan blir som allra mest slående, i det meningslösa försöket att få någon ur skottlinjen, att rädda någon från ett lika oförtjänt som orubbligt öde. Precis före det planerade tillslaget tar Hamilton en av de förmodade terroristerna åt sidan för att varna honom.

Tyskarna och svenskarna är nämligen inte ensamma om att ha infiltrerat gruppen. Men Odysseus lyckas inte rädda Amfinomos och Hamilton lyckas inte rädda sin med-infiltratör, den franske fallskärmsjägarofficeren Alain Detoureille. Plötsligt är ödestimman slagen. Athena har bestämt att Amfino­mos ska falla för Telemachos lans och därför kan Odysseus inte få ut honom ur salen i tid, lika lite som Hamilton kan förmå Detoureille att avslöja sin verkliga identitet i tid. Friarna faller mangrant för Odysseus och Telemachos pilar och lansar, terroristerna faller mangrant för GSG 9:s kulor. Nu blir det Hamiltons tur att tappa kontrollen och gråta, även om han inte lyckas förstå varför: ”Han bedömde, eftersom han grät men ändå helt felaktigt, att man hade satt in tårgas.” Ingen skonas och så var det nog tänkt hela tiden av de överordnade som likt Olympens gudar styr över liv och död.

Kanske skonas inte heller hjälten. Förvisso är hemkomsten slutet på dramat. Odysseus kommer hem och återfår såväl tron som hustru. Hamilton kommer hem från sina irrfärder hos den civila säkerhetspolisen och får äntligen arbeta där han hör hemma, vid den militära underrättelsetjänsten. Men den som återvänder från stridens fasor är kanske inte längre riktigt den som en gång gav sig ut. I filmatiseringen från 1992, med Stellan Skarsgård som Carl Hamilton, sliter en av GSG 9-operatörerna av sig sin mask och kräks okontrollerat efter tillslaget. I Odysséen är det Athena som sliter av Odysseus masken – tiggarförklädnaden – i samma stund som massakern börjar.