Varje gång jag återvänder till Greifswald efter 1989 kommer minnena från min tid där tillbaka. Idag är Greifswald en vacker och charmfull småstad, byggnadsstilen är densamma som i andra nordtyska städer med hanseatiskt förflutet och stadens centrum är fullt av liv och rörelse. Man får anstränga sig om man vill hitta spår från DDR-tiden; till och med de gråtrista hyreskasernerna i Schönwalde ser efter renoveringen ljusare och gladare ut. Och ett vänligt bemötande i affärer och restauranger utgör inte längre något undantag. Vid min ankomst dit i september 1981 var stadsbilden en helt annan: grå och sliten låg staden där och under det år jag tillbringade där revs en stor del av de äldre husen i stadskärnan undan för undan. Och Schönwalde, ”min” stadsdel, bestod av rader av grå hyreshus som egentligen bara gick att skilja från varandra genom husnumren.

Jag hade fått mitt utlandslektorat vid Greifswalds universitet genom Svenska Institutets förmedling. Institutionen som jag kom att tjänstgöra vid bar namnet ”Sektion für Nordeuropawissenschaften” och där undervisades i nordiska språk, finska och engelska. Andra undervisningsämnen var de nordiska ländernas litteraturhistoria, historia, ekonomi och politik. Obligatoriskt för alla studenter var ryska och marxism-leninism. All personal som jag kom i kontakt med var med undantag för den norske utalandslektorn lojal med DDR-systemet eller låtsades åtminstone vara det. Vid institutionen kom jag egentligen bara i närmare beröring med språklärarna som till exempel Kamrath (svenska), Broby-Ilg (danska), och Prüsse (norska). Den stora rent politiska delen av personalen var det inte meningen att jag skulle veta något om, förstod jag så småningom.

Bara på omvägar och i väldigt liten omfattning fick jag veta något alls om de politiska ämnena som det undervisades i. Det fanns till ex empel en föreläsningsserie med namnet ”Grundprobleme des antiimperialistischen Kampfes der Völker Nordeuropas”. Jag råkade en gång av en tillfällighet få syn på det här namnet och frågade då en kollega vad det var för en kurs. Men jag fick inget svar på min fråga. Först efter ”Wende” har jag fått reda på att kursinnehållet var ”det permanenta politiska, ekonomiska och ideologiska kristillståndet” i de nordiska länderna. En annan föreläsningsserie, eller om det bara rörde sig om en enskild föreläsning, som jag först har fått veta någonting om efter 1989 är ”Geheimnisschutz und Schutzrechtspolitik”.

En tungt vägande orsak till att varken Jan Knutsen (den norske utlandslektorn) eller jag fick veta någonting alls om den här föreläsningen var att vi själva utgjorde en del av innehållet i den i vår egenskap av representanter för ”den statsmonopolistiska kapitalismen”. Min huvuduppgift vid institutionen var att leda kurser i översättning och muntlig språkfärdighet. Någon realia var det inte meningen att jag överhuvudtaget skulle ta upp. Visserligen sas detta inte tydligt och klart från början men så småningom lät man mig på olika sätt förstå detta. Genom hemliga samtal fick jag också veta att studenterna vid höstterminens början hade blivit informerade om att ”lärarna från kapitalismen bara sysslar med propaganda när de talar om sina hemländer”.

För att alls komma i fråga som student vid institutionen räckte det inte med språkbegåvning eller andra kunskaps- och färdighetsmeriter, utan man måste också vara politiskt pålitlig på grund av kommande eventuella resemöjligheter till de nordiska länderna. Därför undersöktes varje blivande students politiska inställning och förtemaflutna minutiöst och många välmeriterade sökande släpptes aldrig in. Endast en mycket liten grupp ”politiskt opålitliga” lyckades genom att dölja sin verkliga ståndpunkt när det gällde politik att få studieplatser. Studenternas förhållande till utlandslektorerna var också strängt reglerat: det var förbjudet att ha någon kontakt utanför undervisningen (kontakter med teologistudenter var för övrigt också förbjudna) och studenterna fick inte lämna ut sina privatadresser.

Dessutom fanns det i varje undervisningsgrupp studenter som också hade i uppgift att övervaka medstudenters och lärares politiska inställning och att rapportera allt ”misstänkt” till säkerhetspolisen. Institutionsbiblioteket var alltid låst och endast lärarna och vissa speciellt betrodda studenter hade nyckel dit. Varken Jan Knutsen eller jag hade naturligtvis någon. I undervisningen var det tillåtet för studenterna att läsa tidningar från till exempel Sverige, men det var strängt förbjudet att ta med sig tidningarna och läsa dem enskilt någon annanstans. De enda tidningar som var undantagna från den här regeln var Norrskensflamman, Morning Star och liknande publikationer. Dessa fick läsas överallt och av alla.

Som utlänning (från Väst) kom jag att isoleras och detta gjorde naturligtvis mitt arbete svårt och mitt liv tidvis väldigt tungt. Under min tid i Greifswald förde jag, för att inte helt förlora perspektivet, en noggrann dagbok. Här följer några utdrag:

22/9 1981 Igår träffade jag för första gången rektor Joachimi. Han höll ett slags inledningsanförande till mig. Det började så här: ”Vi i DDR är för freden. Du får inte göra någon krigspropaganda.” Sedan gick han vidare: ”Du ska ha ett mänskligt, alltså inget djuriskt förhållande till dina kolleger.” ( Det här sista förstår jag egentligen inte alls. Men kanske hänger det på något sätt ihop med att jag häromdagen sa till några av de andra språklärarna att jag inte tänker använda partitidningen Neues Deutschland i min undervisning. Men ”djurisk” förstår jag ändå inte…) Joachimis tal fortsatte sedan bland annat så här:”I undervisningen har du naturligtvis fria händer, men du måste rätta dig efter de andra lärarna och ’Neues Deutschland’ är den viktigaste delen av kurslitteraturen för översättningskursen.” Jag hoppas det inte blir värre…

29/9 Det har varit en hård dag. På förmiddagen var jag kallad till en konferens som officiellt skulle handla om höstterminens uppläggning i stort. Vi samlades i en lokal i källarvåningen (där jag aldrig hade satt min fot tidigare) ; de flesta språklärare var där men också en del andra för mig helt obekanta personer. Sammanlagt var vi kanske tio-tolv personer. Inledningsvis togs ett antal alldagliga punkter upp, och jag satt där tämligen uttråkad och väntade på att det hela skulle ta slut. Men plötsligt bytte sammankomsten karaktär och tog formen av ett förhör och i detta förhör var jag den anklagade: ”Varför använder du inte ’Neues Deutschland’ i undervisningen?” ”Det är din plikt!” ”Hur vågar du vägra?” ”Du måste ge oss en förklaring nu!” (Den enda som stod på min sida var den norske utlandslektorn Jan Knutsen, men han kunde egentligen inte göra någonting för att hjälpa mig.)

Jag blev nervös och kunde inte tänka klart: Vad skulle jag svara? Hur farlig var min belägenhet? Panikslagen famlade jag efter något att säga och ut kom några helt uppriktiga ord, mycket uppriktigare än om jag hade haft full kontroll över mig själv: ”Jag mår illa när jag ser den där tidningen.” Ingen sa något. Det var totalt tyst. Ingen hade väntat sig ett sådant uttalande (inte jag heller) och först efter en stunds rådlöst tigande började några viska med varandra. Det viskades en god stund och jag bara satt där helt lam utan en tanke i huvudet. Så föll då slutligen ”domen” (de var ju tvungna att lösa problemet på något sätt): ”Du är inkompetent för översättningsundervisning. Från och med nu undervisar du bara i konversation i den här gruppen.”

30/9 Även om det är förbjudet för studenterna att tala med oss ”lärare från kapitalismen” utanför undervisningen, har jag talat med en av studenterna om förhållandena här idag. Samtalet skedde i smyg och det var mycket kort. Bland annat fick jag veta att de allra flesta studenterna bor fyra och fyra på 16 kvadratmeter och att det finns minst en partimedlem i varje rum, så att ingen kan läsa ”fel” böcker eller ta emot ”fel” slags brev.

28/10 Sedan två dagar är jag tillbaka i Greifswald. Under tiden jag var borta har Jan råkat ut för svårigheter. Han har använt en artikel från en västtysk tidning i sin undervisning och nu kommer våra kolleger och inte minst den politiska ledningen vid institutionen med dolda hotelser: ”Sådant är straffbart.” ”Detta kan vi inte tillåta.” ”Vi hoppas att du inser det själv.” Det otäcka är ju att man egentligen aldrig vet vad som kan hända… Igår hölls för övrigt en konferens för bland annat språklärare där Jan och jag inte var välkomna.

2/11 Undervisningen håller på att bli en plåga. Jag kan nästan inte säga någonting om Sverige utan att det blir till politik, och jag har ju egentligen aldrig varit intresserad av politik! Studenterna är rädda för varandra och några av dem kontrollerar de andra och spionerar på dem. Det finns säkert också fall då två studenter kontrollera varandra. Jag har länge känt mig illa till mods av den spända och onaturliga stämningen, men hittills hade jag väl inte förstått sammanhangen riktigt. Idag gav emellertid en av studenterna mig några inblickar i dessa, som fick mig att se lite klarare. (I ett hemligt samtal naturligtvis.) Det finns Stasimedarbetare som deltar som studenter i de flesta undervisningsgrupperna och dessa har till uppgift att rapportera vidare om någon av medstudenterna skulle säga något politiskt ”olämpligt”.

8/11 För några veckor sedan lärde Jan känna en kille på tågresa. Han berättade bland annat för Jan att han hade börjat läsa teologi och att han sedan hade förlorat sin studieplats av politiska skäl. Och nu igår var Jan och jag och den här killen och hälsade på vänner till honom i en by långt ut i ingenstans. Vi var tvungna att hemlighålla vårt besök och vi valde en tid när så få människor som möjligt skulle kunna se oss. Vid femtiden på morgonen tog vi en buss och åkte en bit med den och resten gick vi till fots. Vi stannade hos de här människorna i ett dygn och nästan hela tiden använde vi till att prata politik. (Jan hade också tagit med sig förbjudna böcker från Väst.)

Paret som vi bodde hos berättade om sina erfarenheter av DDR-systemet. De hade bland annat båda två suttit i tukthus på grund av ”statsfientlig verksamhet”. Vad de hade gjort rent konkret var att de hade deltagit i demonstrationer för en möjlighet till vapenfri tjänst istället för den reguljära militärtjänsten. Hon ( jag vet inte vad jag ska kalla henne här) hade under tukthustiden blivit misshandlad så att hennes graviditet hade slutat i missfall. Och det liv det här paret lever nu är ett liv i ett slags förvisning; de får alltså inte lämna byn utan att anmäla sig och västbesök är naturligtvis strängt förbjudna. Jag förstår att vårt besök måste ha inneburit en stor risk för dem, men de ville att vi skulle komma… Ibland är jag rädd…

12/11 Idag försökte jag tala om Pippi Långstrump med studenterna. Jag ville helt enkelt slippa tala om politik. Det var förstås otroligt naivt av mig att tänka så, för Pippi Långstrump är naturligtvis också politik. Ja, och mycket riktigt det avspända samtalet som jag hade hoppats på blev inte till. Mina inledande ord möttes av en avvisande tystnad och osäkra blickar flackade hit och dit. Slutligen bröts tystnaden av en kvinnlig student som väl i egenskap av partimedlem och kanske av ytterligare skäl anger tonen i gruppen: ”Vi vill inte ha någon anarki här!” Denna fras upprepades sedan med smärre variationer av andra studenter och sedan var det slutpratat om Pippi Långstrump.

23/11 Här framför mig har jag ett brev och på det kan man tydligt se att det har varit öppnat och sedan klistrats till igen. Jag hämtade det idag på expeditionen på min institution; all min post går nämligen den vägen. Jag antar i och för sig att min post alltid kontrolleras, men för det mesta märker jag inget av det. Men den här gången hade man efter kontrollen av brevet använt så mycket klister när man klistrade igen kuvertet att brevet satt fast i kuvertet. Jag fick alltså rycka loss det. (Anka Scholz, som lämnade posten till mig idag som hon brukar göra, förstår naturligtvis inte varför jag är så upprörd.)

19/1 1982 Jag har äntligen träffat en ny västeuropé här. Han heter Kalle och är från Finland och han studerar medicin i Greifswald. Egentligen förstår jag inte varför han gör det här. Han måste till exempel delta i fyra timmars undervisning i marxism-leninism i veckan (som alla andra). Många av hans medstudenter i det ämnet är palestinier och idag berättade han för mig att man under gårdagens föreläsning sagt att alla judar är rasister.

26/1 Idag har det visat sig att en del av studenterna här inte har ”något riktigt klassmedvetande” och därför har de fått sig en tillrättavisning. (En del verkar rätt tilltufsade.) De studenter som gör sitt sista (femte) studieår har nämligen blivit informerade om sina framtida arbetsplatser idag och några har inte visat sig helt nöjda med dessa. (Bakgrunden till detta är att man för att få studera vid den här institutionen bland annat måste skriva på ett kontrakt där man förbinder sig att arbeta där man händelsevis blir placerad under de tre första åren efter studietiden.)

6/3 En av de bulgariska studenterna här (han verkar ha större rörelsefrihet än de flesta andra) har idag berättat för mig att alla norskoch svenskstudenter inför höstterminsstarten kallades till ett infomationsmöte för att få veta hur de skulle förhålla sig till de kapitalistiska lektorerna (Jan och jag är de enda ”kapitalistiska lektorerna”.) De fick till exempel veta att de inte skulle tro ett ord av vad dessa eventuellt skulle komma att säga om det politiska läget i Norge eller Sverige eller västvärlden i övrigt; allt sådant skulle bara vara propaganda. Dessutom skulle de vara uppmärksamma på att dessa lektorer kunde tänkas spionera för sina hemländers räkning.

12/3 Nu har jag fått veta att det också finns en marxist-leninistisk grammatikterminologi.

18/3 Miljöförstöring är väl ett ämne som berör oss alla och som de flesta har något att säga om. Ungefär så tänkte jag ännu imorse på vägen till institutionen. Nu vet jag bättre. I DDR finns det inga miljöfrågor att diskutera, förklarade studenterna för mig. ”Hos oss finns det ingen miljöförstöring.” ”I socialismen har man löst dessa problem eller så har man aldrig haft dem.”

25/3 Idag har jag läst en recension av en framtidsskildring med studenterna. Den recenserade texten handlar om ett samhälle som uppstår efter ett begränsat kärnvapenkrig. Problemet är att här efter en kort tid utvecklas en totalitär stat. (I ärlighetens namn får jag väl medge att jag hade valt den här texten för att provocera.) Ja, och hur reagerade studenterna då? ”Sådana böcker får inte skrivas!” ”Litteraturen ska vara positiv!” ”Den starka staten är nödvändig!” ” Man får inte tänka på vad som skulle kunna hända efter ett atomvapenkrig… men om USA börjar kasta atombomber, då kommer vi att kasta tillbaka tills det inte finns något liv mer på jorden!” Så öppet har de egentligen aldrig tidigare talat till mig. ”Man får inte tänka…”

3/4 I en månads tid ungefär har det på grund av mul- och klövsjuka varit förbjudet med inresor till det område som innefattar Greifswald, Stralsund, Rügen och Ribnitz- Damgarten. Stämningen här i staden är underlig. I övermorgon börjar påsklovet och jag tänker åka till Sverige då, men jag är orolig för att det av en eller annan anledning inte kommer att gå. För säkerhets skull gick jag därför till stationen nu ikväll, för att höra efter om man kan åka till Sverige under den närmaste tiden. ”Självklart”, blev svaret.

4/4 Efter en orolig natt gick jag imorse till institutionen. Det första jag fick höra var att mul-och klövsjukeområdet förklarats som ”spärrområde”. ”Spärrområde” betyder i det här fallet att ingen får lämna området (utom de som har ett specialtillstånd, som till exempel lektor Broby-Ilg, en av mina kolleger. Var har de fått tag i ett sådant tillstånd? Det har ju precis blivit bestämt det här med ”spärrområdet”!). I panik kastade jag mig iväg till något som heter ”Direktorat für Kader” för att där fråga om inte jag också skulle kunna få ett sådant där tillstånd. ”Nej, du stannar här.” ”Det kan ta månader; vi vet ingenting.” Fast besluten att på något sätt ta mig ut (Jan är dessutom redan i Norge) springer jag vidare, nu mot stationen. Kanske finns det ännu en möjlighet. På stationen får jag veta att man fortfarande kan åka till Stralsund, men däremot inte längre. Jag köper en biljett till Stralsund och lämnar sedan Greifswald med första tåget (och tyvärr fel bagage…).

21/4 Min flykt blev en svår upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Det kommer att dröja innan jag orkar berätta om den… Imorgon åker jag tillbaka till Greifswald. Egentligen vet jag inte varför jag gör det. Pliktkänsla? Nyfikenhet? Galenskap?

13/5 Jag får inte leva som om jag redan hade allt detta bakom mig! Varför tiger jag så ofta, varför kämpar jag inte längre? Jag får inte reducera det här året till en ”intressant erfarenhet”. Det finns människor som för alltid lever under det här trycket, som aldrig kommer att komma ut. Hur är det möjligt att jag varje gång jag lämnar det här landet, om så bara för en dag, börjar glömma det och nästan inte kan tro att det verkligen finns något sådant? Min dagbok har nästan kommit att bli löjligt viktig för mig. Sedan Jan lämnade DDR i mars har jag ingen som jag kan dela min erfarenheter här med. Med östtyskarna måste jag alltid se upp så att jag inte råkar berätta något om den ene för den andre, för man vet ju aldrig. Och när jag berättar om det här landet för människor i Väst så blir mycket inte trott eller i alla fall uppfattat som överdrifter. Kan man över huvud taget berätta för någon om det här landet, hur det verkligen är? Kommer jag själv att i framtiden tro på det som står här?

4/6 På stranden vid Wiek finns det nu nya stängsel och skyltar med texten ”Sperrgebiet”. Ingen kan tala om för mig vad detta har för innebörd…

Sommaren 1982 lämnade jag Greifswald och även om jag under mitt år där hade kommit att lära känna några ”outsiders” bland studenterna, så avbröt jag av försiktighet alla kontakter med dem när jag reste. Först efter ”Wende” återknöt jag några förbindelser och det visade sig att jag hade gjort helt rätt i att vänta så länge.